måndag 15 december 2014

Kooikerteologi

Den hundras som vi kallar kooiker kom antagligen från Spanien till Nederländerna på 1400-talet. Kooikern är användbar som fågelhund. Den springer i strandkanten och får änder att flyga mot sina bon och där står jägaren beredd. Men den är också en vaksam gårdshund. Prins Wilhelm av Oranien (1533-1584) räddades till livet av sin kooiker, som hörde hur fientliga spanska soldater trängde in i residenset och väckte sin husse, som hann fly. Därefter kallades hundrasen "prinshund". Vi går fram i tiden. År 1939 fick baronessan van Harderbroek von Ammerstol idén att restaurera hundrasen genom avel och lyckades. Het Nederlandse Kooikerhondje heter rasen i högtidliga sammanhang. Den ställs ut, förstås, och det finns kooikerklubbar.

Kortfattat är en kooiker pigg och glad, uppmärksam, trevlig och mycket intelligent. Inför främmande människor är kooikern avvaktande. Det som räddade prinsens liv finns kvar, vaksamheten. För vi talar om en sällskapshund (pigg att leka) som också är en arbetshund, en vakthund och en jakthund (och individuellt kan det finnas mer vakt än jakt eller tvärtom i hunden).
Den är också användbar rent teologiskt.

Jag lärde mig detta redan i våras.
En av grannarna hade prytt en blomsterkruka vid sin trappa, 10-15 meter från gatan, med en stor fjäril. Kooikern registrerade omedelbart fjärilen - förändringen - och skällde. Först då såg jag grannens estetiska insats. Men hunden visste alltså hur det normalt såg ut hos grannen, uppfattade omedelbart att något inträffat och detta fast det var på håll. Nå, hör man som kooikerhund samman med en prinsräddare, finns det något att leva upp till.

Kooikerteologi är en teologi som lärt sig vaksamheten. Små förändringar kan till sist visa sig vara avgörande förändringar av läran. Kooikerteologin markerar och väcker uppmärksamhet inför det nya. Det betyder inte ett ständigt skällande. Är saken uppmärksammad, är det människors ansvar att dra slutsatserna. Somligt behöver man inte alls bry sig om. Tron har många uttrycksformer. Men det finns annat i teologin som kommer att visa sig farligt eftersom det förändrar trons innehåll. Det är för den sakens skull som kooikerteologin behövs. Men det är en teologi som inte alls är surt vaksam. Den är som hunden pigg, glad, uppmärksam, trevlig och mycket intelligent och den fungerar som sällskap, i teologiskt arbete och på jakt (efter nya uttryck för den tro som en gång för alla uppenbarats). Konstruktiv, alltså

I tider när "mången lärer som han vill" och tiden är "fast bedrövlig" behövs kooikerteologi i den bredd som går utöver surt felfinneri men som snabbt uppfattar förändringar och sätter människor i arbete med att analysera vart dessa förändringar kan leda. Det finns i Kyrkans liv något som är de små stegens tyranni. Präster är dåligt skolade att i tid upptäcka det. Präster är ämabla, förstående, välvilligt tolkande personer med en förmåga att inte skaffa sig vad de menar är onödiga bekymmer. Det är då kooikerteologin kommer dem till hjälp att bli lite mer uppmärksamma och reflekterande. En präst måste inte vara en sån där som alltid säger att allt står väl till. (Jer 8:11)

Ungefär så.
Då fattar ni vikten av kooikerteologi.

Vill någon läsa en bok om kooikern så är det Monika Dassinger som gäller. Das Kooikerhondje på tyska. Men eftersom det tyska kunde komma att uppfattas som att, ja ni vet, kanske den norska översättningen Kooikerhunden är den som ska rekommenderas. För ett år sedan kom Monika Dassingers stora bok om kooikern. Den har jag inte läst. Måtta i allt.

7 kommentarer:

  1. Beröringsskräck för tyska språket? Minns när vi läste GT i Uppsala och skulle studera vad von Rad skrivit om profeterna. På fakulteten hade bestämts att endast läroböcker på svenska och engelska fick förekomma . von Rads bok fanns då ej att tillgå på svenska så det blev en norsk översättning - Profeternes budskap - som anbefalldes. Jag gick då till Studentbokhandeln och ville ha det tyska originalet, men se det fanns inte inne och skulle ta många veckor att få hem (och då skulle kursen vara över).
    Kooikerteologi behöver vi mycket av. En sån fjärilsinsats som hos Bloggarens granne är väl att man ersatt syndabekännelse och avlösning vid nattvardsfirandet med överlåtelsebön - se t ex gårdagens mässa i SvT från Johannes i Malmö. Vem har gett tillstånd ? När har det beslutats? Vilka pastoralteologiska överväganden har gjorts? Måste gå och kolla handboksförslaget. Kanske finns svaren där? Lex orandi lex credendi.
    Hakon

    SvaraRadera
  2. Man kan fortsätta bildspråket och se att det finns andra 'hundteologier':

    Pudelteologi – som alltid fjäskar för och anpassar sig till den som har makten

    Vallhundsteologi – som har som främsta (enda?) intresse att hålla samman flocken

    Schäferteologi – som vaktar vad man har och inte släpper in något främmande

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dalmatinerteologi - Manövrerar skickligt där hovar sparkar, vaktar väl, är uthållig och en god samlevare med andra livsformer.

      Taxteologi -Trofast, går orädd på djupet i främmande miljöer.

      Hofvawart - Anspråkslös för egen del. Omöjlig att lura. Fundamentalist i positiv betydelse.

      J

      Radera
  3. Tack Dag, vi behöver Kooikerteologer i Sv.k.
    Arne Selander

    SvaraRadera
  4. Ett underbart inlägg f Dag som påminner mig om vad f Joseph skriver. Han som blev kallad "Guds rottweiler" när han jagade de katolska pedofilprästerna, men när han var påve blev anklagad för att vara alltför passiv. Otack är världens lön. I varje fall har f Joseph en motsvarande reflexion om en hund i sin bok "The Nature and Mission of Theology" s 71. Den lilla vita hunden representerar den teologi som är i Trons tjänst och kämpar mot det våldsamma förnuftet i gestalt av ett leijon som försöker sluka tron eller riva den i småbitar. Må vi bedriva denna rookieteologi och kanske bli kallade för Herrens hundar ( domini canes) fast vi är lutheraner, men detta är ju sann ekumenik.

    SvaraRadera
  5. Undrar om den mest uppskattade teologin i dagens Svenska Kyrka, ändå inte är "kastrerad hankattsteologi"?

    Alltså en teologi som går ut på bejaka världen och människorna som de är. Inte ha några större mål. Inte tänka eller analysera.

    Allt medan man tar det lugnt på sin bekväma stol i sitt bekväma församlingshem bland likasinnade? Äta, sova och möjligen lite rofylld, behaglig aktivitet i all stillsamhet för välbefinnandets skull?

    Och uppriktigt sagt, att va' ute och ränna som den där Paulus eller att sitta å skriva som den där Sandahl, måste väl va' förskräckligt slitigt?

    Elaka Katten Måns

    SvaraRadera
  6. Jes. 56:10 är också ett bra komplement till Jer. 8:11 - när vi nu är inne på det där med hundar. Jag trodde faktiskt att det var fader Laestadius som hittat på det där med "stumma hundar" - men ser man på: det var Jesaja (och därigenom vår Herre!). Ja, det är inte roligt att skälla, så man förstår ju dem som är tysta.

    Musikdirektör Bengt Isaksson berättade i Mellansel att han av laestadianerna i Kiruna fått lära sej att "prästämbetet är ett hund-ämbete som Gud i sin nåd velat förskona kvinnorna ifrån." Men när prästämbetet mer tycks handla om status och makt - och väl tilltagna löner - blir det ju förstås svårare att upprätthålla den synen...

    Tack i alla fall för ett tänkvärt inlägg!

    SvaraRadera