lördag 13 december 2014

Stalinstadt

Det blir bara jättelite om det tyska, men jag kom att läsa en uppsats av en dansk präst Kaj Erik Linqvist, som Olle Nivenius översatt. Året var 1961. Publikationen Vår Lösen (s 227ff).

Saken var den att en ny och modern stad, Bröndbyöster med 8000 invånare, byggts utanför Köpenhamn. Den hade allt - men ingen kyrka. Och prästens problem var egentligen att folket i staden inte saknade kyrkan. I Stalinstadt, DDR, numera Eisenhütten, gick söndagligen 70-100 personer till gudstjänsten,  för där finns det dock en kyrka, en barackkyrka. Visserligen hade mycket rasat under 1950-talet. Dop från 300 till 60, kyrkliga vigslar från 300 till 20 och konfirmationen från 325 till 3. Kyrkogången hade minskat med 50%. Men det var alltså likväl kyrkligare i Stalinstadt än i den nya danska staden.

Författaren är klar över läget. Kristendomen hade varit den accepterade och officiella livsåskådningen, som varit utan konkurrens på marknaden i århundraden. "Nu har en annan livsåskådning blivit den officiella och dess sakrala handlingar de auktoriserade." Slutsatsen är bister, inte att folk bytt övertygelse men folk gör som folk ska. "Kyrkan, som hittills hade ansett, att det var trons starka band som knöt folk och kyrka samman och att de nog skulle hålla när stormen kom, upptäckte för sent att det i stället var den borgerliga konventionens tunnslitna snöre."

Olle Nivenius översatte också slutsatsen:
"Tills nu tycks den nya högkyrkligheten vara ensam om att konsekvent ha gjort folkkyrkans kris klar för sig, och vem vågar förneka att det är från det hållet väckelsen redan är på väg?"
Året var, som sagt, 1961.

En okyrklig dansk författare, Henrik Juul Hansen får också ordet: "Skall kyrkan åter kunna hoppas på att fånga in nya kretsar, måste den ha mod att göra det som är kyrka och inte som en bildnings- och underhållningsinstitution med religiösa ambitioner."

När vi läser fjärran texter som denna, kan vi kanske ana vad Svenska kyrkan nekat sig och vad det statliga/politiska kyrkostyrandet, på många sätt reflexer från upplysningstiden, åstadkommit. Samtiden är onödig!

Men vilken samtid!
Läs församlingsbladen inför jul. Godbitar från de bladen landet runt kan ni gärna citera i kommentarer. Är det inte påfallande lite Jesus och överväldigande mycket beskäftig religiositet? Den heliga familjen blir, som i Varberg (ty jag läser församlingsbladet!), kyrkoherdens farmor och i övrigt är det väldigt mycket Karl-Bertil Jonsson med flera av julens omistliga gestalter. Ingenstans ser jag det lutherska, det där att driva Kristus. Was Christum treibet.

Likaväl ligger inte Kreuzberg i Berlin långt borta. Där har julmarknaden fått namnet "vinterfest" i en satsning för att kristna och muslimer ska samsas bättre i stadsdelen. Religiösa fester ska inte firas i stadsdelens offentlighet. Nu är det inte längre julstjärnor och krubbor i Kreuzberg. Lite ironiskt blir det, för stadsdelen fick väl sitt namn av korset som en gång rests på berget? Må vara att lördagsbilagan till Smålandsposten denna morgon fått det rätt, nämligen att det kristna inslaget i julfirandet är mer betonat i Tyskland än i Sverige (i Barometern och Östra Smålands julbilaga är det mer julmarknad och det kristligaste är ett par änglar /läs: tjejer som klätt ut sig/ på Gendarmermarkt) men kanske gäller nu att traditionens starka band verkligen visar sig vara den borgerliga konventionens tunnslitna snöre. Riten överlever myten med tre generationer, har vi fått lära oss.

Nu är det nog knappast muslimerna i Kreutzverg som är problemet.
Vi står inför nihilismens triumf. Den är kommersialismens underliggande tankefigur. Och den som ingenting tror, måste fira något annat än trons fester. Vinter blir det. Regnigt i Berlin och kallt. Låt oss samlas kring Glühwein-muggarna och lite kommersiellt tingeltangel som inte upprör någon men inte heller blir till uppbyggelse. En vinterfest, alltså.

Jag är på väg att ompröva, tror jag. Det som gamla präster säger "Detta är en annan kyrka än den jag prästvigdes i", ska nog korrigeras. Det är inte en annan kyrka. Det är en annan tro, en tro som tror på sig själv och sin egenformulerade värdegrund. Denna värdegrund är vackra ord men kanske inte så mycket mer.

Då kunde man tänka sig att en liten skara romerska katoliker muntras.
Svenska kyrkan förlorar sitt folk och sig själv. Jag tror inte entusiasmen är så välmotiverad. För när detta sker med Svenska kyrkan, betyder det inte gyllene tider för Arborelius och hans folk. De är delar av samma kultur och samma öde kommer att i lämplig form vederfaras också dem. Tänker jag, som menar att Själafienden har ett ambitiöst program för sin verksamhet. På det programmet står att ta det kristna innehållet och vrida det några snäpp. Det räcker. Det verkar som om inte så mycket har hänt men egentligen har allt förändrats, kanske förlorats. Och det gäller oss allihop. Svenska kyrkans kris är kristenhetens i Sverige. Pröva den tanken i lämplig kroppsställning. Och se hur så många träder fram i sina små kyrkliga blad med religiösa ambitioner och räcker allt detta till människor, just det som alls inte räcker.

1961 var jag duglig söndagsskolgosse, betrodd med små ansvarsuppgifter för att jag skulle vara kvar. Nog visste jag en del om kyrkokrisen redan då. Det var ju bara att se sig om. Ingen enda av mina kompisar var medvetet kyrkliga. I klassen fanns Birgitta, som gick till Missionskyrkan och Anita, en pingstvän. Klasskamraterna konfirmerades förstås. Deras barn är säkert döpta - men hur är det med barnbarnen? Det är inte långt till Stalinstadt, löd budskapet år 1961 i Vår Lösen. Med den skillnaden att där fanns folk som firade gudstjänst. Det fanns det inte i den nya staden utanför Köpenhamn. Och Olle Nivenius fann anledning att översätta artikeln.

42 kommentarer:

  1. Jag gjorde ett litet test. Hur ska jag hitta godbitarna, som Dag efterfrågar? Om jag googlar på församlingsblad och sedan leter i de tre första som kommer upp. Hittar jag några godbitar? Jag har klippt godbitar ur ’ledar-texterna’ i dessa tre församlingsblad. Jag redovisar även författare. Här är resultatet:

    1. Gamla Uppsala. Rubrik: Församlingsherden har ordet: Jag har en dröm. ” Inget ”vi och dem-tänkande” utan en kyrka där Jesus är i centrum och kärleken till Gud och
    våra medmänniskor förenar oss.” Forshaga Susanne Brännhammar, församlingsherde

    2. Trollhättan. Rubrik: Avent och Jul. ”Det lilla Jesusbarnet är Guds egen son som fötts till världen som vår egen Frälsare och Befriare.” Samt: ”Tillsammans med Jesus lever vi i livets verklighet och genom hela kyrkoåret lever det temat med.” Maria Classon, kyrkoherde.

    3. Mellösa. Rubrik: Välkomna till höst och vinterupplagan av Mellösa församlignsblad. ”I livets alla skeden finns Gud som vår djupaste grund och trygghet. Det är en stor utmaning att möta hans Son i våra vardagssituationer.” Tomas Angerud, kyrkoherde.

    Denna mycket hastiga undersökning för inte anspråk på att vara vetenskaplig. Jag är medveten om att jag valt ’godbitarna’ rent subjektivt. Mitt kriterium var: nämns Jesus eller Guds Son. Jag hittade Jesus/Guds Son direkt i de tre första som google erbjöd mig.

    Är det intressant? Vad betyder det? Analysen överlåter jag åt andra.

    SvaraRadera
  2. "Winterfest".
    "Seasonal Greetings!"

    Det dröjer inte länge, innan den mesta kristna lull-lullen år utrensad ur Europas medvetande.
    Kvar står lite oanvända religiösa byggnader och ett och annat obegripligt kulturuttryck som bleknat.
    Dagen då hyfsat medvetna muslimer är fler än motsvarande kristna är i Sverige, Nederländerna, Belgien och Storbritannien nära.

    Jag besökte Prag för något år sedan i adventstid. På ett i övrigt folktomt museum kom jag att börja tala med en ensamresande, kinesisk utbytesstudent från Tyskland. Hon hade svårigheter att förstå konstens religösa motiv. På Wenzelsplatz undrade hon vad julkrubban var för något. Sådant hade hon sett överallt. Men vad betydde det? Karlsbrückes helgonstatyer, stadens julgranar, adventsstjärnor och Mariabilder var otydbara. De bakomliggande berättelserna saknades.

    Forskarstudenten var det begåvade enda barnet i en regimtrogen tjänstemannafamilj från Norra Kina.

    Fascinerande var hennes totala okunnighet om den kristna kulturens uttryck. Lika fascinerande hennes glädje, att någon kunde och gav sig tid att förklara den kultur, där hon redan tillbringat något år. Fascinerande att man kan tillbringa ett år med hårt, naturvetenskapligt arbete i Europa, och inte komma i kontakt med kristen kultur och tro, ens i elementär form.

    - Eller ändå inte, som Bloggaren brukar säga.

    GG

    SvaraRadera
    Svar
    1. Okunnighet om det kristna arvet och historia i allmänhet är stor.

      Särskilt vi svenskar utmärker oss i rationalitet, kulturell nivellering och berömmer oss av fördomsfrihet och historielöshet. Modernism, framstegstro och alla människors lika värde/utbytbarhet är för oss självklar tankebas.

      Det lär visa sig huruvida den sekulära utvecklingsoptimismen hade solid grund.

      Förmodligen ganska snart
      .

      Lars Jensen

      Radera
  3. Nu har Alsike klostergemenskap blivit årets hjältar och av Antje Jackelen prisats som en inspiration för Svenska Kyrkan. Det betyder att en del av Missionsprovinsens gudstjänstgemenskap betraktas som ett föredömligt exempel av nuvarande äb. Annorlunda var det på K G Hammars tid.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag noterar att våra feministiska präster i pastoratet hellre än gärna gör studieresor till olika katolska kommuniteter. Efter hemkomst ges en studiegrupp som distribuerar det hemförda tankegodset. Även Bekenntniskirches trosvittnen bestås rollen som förebilder, liksom Birgitta och Hildegard av Bingen (givetvis med studieresa upptill).

      Är det så, att ett kristet liv är förebildligt, om det bara är ofarligt avlägset i tid och rum?

      Aldrig skulle oasrörelsen, credo eller Missionsprovinsen kunna inspirera? De är för farliga och närvarande som konkurrenter?

      Lars Jensen

      Radera
    2. Det är en riktig iakttagelse Lars. Det finns nog inte så många "liberala" kommuniteter eller motståndsrörelser eftersom de "trivs gott" i den sekulära kontexten som de troligen betraktar som den bästa av alla världar som är värd att anpassa sig till. Dock "vantrivs de av hemlighet" i den moderna eller postmoderna kulturen. Deras "kyrkofäder" är Marx, Nietzsche, Freud och de söker med ljus och lykta efter postmodera uttolkare av deras kyrkofäder för att få bekräftelse för sina ideer. Då passar "korrelationister" som Tillich, Bultmann, Rahner, Schillebeeckx, Kung. Den liberale protestanten utlägger gärna sin fromma känsla såsom Schleiermacher. Vill man orientera sig mot förnuftet blir Kant och Hegel husgudarna. Barth törs man inte läsa, denne förskräcklige uppenbarelsepositivist.

      Radera
    3. Antagligen har ingen talat om för Antje vad systrarna tycker och tror, för då hade de då rakt inte framhållits som några föredömen! Har jag fel gläder det mig samtidigt som jag då undrar varför medkristna i samma kyrka som delar kära systrarnas teologi och kyrkosyn (och som många gånger också förtjänar beröm) baktalas och behandlas illa av kyrkliga överheten och alls inte anses vara några föredömen??!!
      Arg kyrkomedlem

      Radera
    4. Antje vet säkert vad systrarna står för.

      De är emellertid inga konkurrenter. Mera ett pittoreskt inslag som man kan tillåta sig att omfamna. Sådana har man råd att hålla sig med i SvK.

      Missionsprovinsen som alternativ kanske idag inte är ett hot, men kan bli det på allvar, när pengarna sinar. Den påminner genom sin existens om att SvK fått delvis nytt och främmande trosinnehåll.

      Obehagligt värre!

      Lars Jensen

      Radera
  4. Jesus sa; inte ens helvetets portar ska bli henne övermäktig.

    Vem sa han det till? Till Gustav Vasa? Till Uppsala möte 1593 (vars GustavsSon fördrivs till söderns Polen)?

    Han sa det till den Kyrka som byggts på Klippan. +Anders Kyrka kan inte dö, ska inte dö, kommer inte dö. Det har Han lovat.

    Det som byggts på snö, försvinner i tö. På Petra:n är vi skyddade från kappvändare som låter prästrocken vändas från närmsta PK-åsiktsvind!

    Tack gode Gud för Kyrkan!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dr Sandahl har rätt i att även den Katolska Kyrkan utmanas av det nihilistiska tidevarvet. Men en enkel reflektion gäller de solitt ortodoxa präster som Stockholms Katolska Stift har välsignats med de senaste 10 - 20 åren. T.o.m. jesuiterna "producerar" präster djupt grundade i äkta apostolisk tro och de fåtal liberala präster i stiftet, från hippiegenerationen, är snart historia.

      Jämför detta med den totala dominansen av nya religionens prelater som producerats i Svky, så förstår man att detta samfund kommer att vandra längre och längre bort från den Katolska Kyrkans fullständiga gemenskap!
      /Antony

      Radera
    2. Och jag som trodde att Jesus talade om Kristi kyrka. Men där ser man, det var en biskops kyrka han syftade på.

      Radera
    3. Elisabeth: Jag vet inte vilken bibel du använder men i de jag läser så nämner Jesus aldrig någonting om "Kristi kyrka"?!

      De två gånger i evangelierna som Jesus använder ordet kyrka är i Matt 16:15 - 19 där han bekräftar Petrus uppdrag och skapar det petrinska ämbetet, vilket är Katolska Kyrkans ecklesiologiska början och fundament.

      Den andra gången Jesus nämner ordet kyrka är i Matt 18:17 - 18, där vår Herre skapar den eskatologiska innebörden och verktygen för det apostoliska episkopat till vilket han har givit, det ortodoxa, uppdraget att förvalta och förmedla världens frälsning.

      Med andra ord så är Kyrkan den som förmedlar den enda sanna tron, i kommunion med Petri Stol!

      /Antony

      Radera
    4. Nähä, Antony, så om Kristus grundat en kyrka så är det inte Kristi kyrka? Det var en logik som övergår mitt ringa förstånd.

      Radera
    5. Du hävdade att Jesus "talade om Kristi kyrka", vilket vi saknar bibliskt vittnesbörd om.

      Jesus instiftar den Apostoliska och Katolska Kyrkan och definierar det delger apostlarna det episkopala uppdraget, med Petrus (Petri Stol) som grund.

      Det verkar vara en hel del som "övergår" protestantiska heretikers kunskap och förstånd?!

      /Antony

      Radera
    6. Snacka om att märka ord. Men det blir väl så när man som romersk-katolik måste hitta någon slags grund för att man likställer Kristi kyrka med en viss kyrklig organisation. Men gör man det bör man besinna sig.

      Radera
    7. Elisabeth: Ditt förstånd är det inget fel på, inte din invändning heller. Dina kommentarer bidrar alltid med något till samtalet och håller en god ton, i motsats till vissa Cato-lika katoliker.

      Radera
    8. Förvirringen bland de "högkyrkliga" heretikerna är nog i tilltagande då Elisabeth lättvindligt avvisar kritik mot ett polemiskt och felaktigt användande av Bibeln som att man "märker ord"!

      Svky är verkligen i ett fritt fall!

      /Antony

      Radera
    9. Jag glömde också en fråga? Varför måste jag som katolik "besinna mig"?
      /Antony

      Radera
    10. Tack, Anders, för din vänliga kommentar!

      Antony, en sådan tur för mig då att jag varken är högkyrklig eller med i Svenska kyrkan. Och ju mer jag lär mig om den romersk-katolska kyrkan desto mer inser jag att där behövs en rejäl reformation tillbaka till källan.

      Radera
    11. Antony skulle ju t.ex. kunna redogöra för det bibliska vittnesbördet om jungfru Marias obefläckade avlelse...

      Radera
    12. Elisabeth du fortsätter att undvika mina frågor eller ens erkänna att du t.o.m. (medvetet?) hävdade en osanning och skrev att detta vara Jesus egna ord!
      Då du uppenbarligen tillhör ngt protestantiskt samfund så hoppas jag att detta bättrar på bibelundervisningen!
      Den Kyrka som Jesus talar om är den Katolska (med Petrus uppdrag som grund) och den Apostoliska (där ämbetsförvaltningen är "ortodox"). Bland protestantiska sekter och samfund ägnar man mycket energi på "innovationer" som innebär en vag och föränderlig ecklesiologi, det är verkligen i ditt sammanhang, Elisabeth, som man kommit långt bort från "källan"!
      /Antony

      Anders: Halmgubbar och sidospår får du ägnade dig åt i den ensamhet!

      Radera
    13. Antony,
      jag vet mig inte ha undvikit någon fråga från dig mer än möjligen varför du skulle besinna dig. Jag skrev dock inte att DU skulle besinna dig utan att det gällde för dem som tror att Kristi kyrka är det samma som en viss kyrklig organisation.

      Jag skrev inte heller att "Kristi kyrka" var Jesu egna ord utan att det var den kyrkan som Jesus talade om.

      Du fortsätter dock med dina oförskämdheter och dina högmodiga utfall. Jag skulle aldrig drömma om att kalla någon annan för heretiker. Det är Gud, och endast Gud, som vet hur det står till med den enskilda människan men du drar dig inte för att kalla andra för heretiker och gång på gång i allehanda trådar döma ut andras kristna tro. Kristet beteende? Du är inte precis någon reklampelare för den romersk-katolska kyrkan. Och lika bra är det.

      Radera
    14. Om sidospåret blev för besvärande kan vi lämna det. Med den information som Antony givit ovan borde han tolka Joh 10 som att det bokstavligen rör sig om en fårhjord och inte människor som hörsammat kallelsen att komma till Jesus, dvs ingå i hans hjord, eller med ett annat namn Kristi Kyrka.
      Antony har givetvis rätt i att Svenska kyrkan är vag och föränderlig.
      Det kan man inte beskylla Romersk-katolska kyrkan för, genom tiderna håller den orubbligt fast vid både sanningar och villoläror.

      Radera
    15. Elisabeth har tydligen stora problem med att stå för vad hon skrivit eller med det svenska språket. Du skrev att "Jesus talade om Kristi kyrka"....vad betyder det för dig?

      Jesus instiftade också den Kyrka som i sin fullhet är bevarad i den Katolska Kyrkan i full kommunion med Petri Stol. Allt annat är i bästa fall naiva spekulationer eller i sämsta fall medvetna heresier!
      /Antony

      Radera
    16. Anders: Exakt vilka villoläror är det du menar?!
      /Antony

      Radera
    17. Antony, jag trodde nog att du förstod av ovanstående att jag anser läran om påvens särställning vara villolära, liksom den obibliska synen på Maria. Jag kunde gå in på sakramentssynen också, eller synsättet på skrift - tradition, men eftersom jag misstänker att du genast kommer att förklara att det visst inte är villoläror, och jag därefter kommer skriva att du misstar dig, undrar jag om det inte vore klokast att låta bli. Eller vad tror du, Antony? Finns det risk att vi misslyckas att föra ett ödmjukt samtal?

      Radera
    18. Anders: Börja gärna med att förklara på vilket sätt påveämbetet är en villolära?
      /Antony

      Radera
    19. Det har andra gjort bättre än jag, du känner säkert till skriften "Om påvens makt och överhöghet" i Konkordieboken.

      Radera
  5. Där ser ni!

    Antje har ett gott hjärta och en Whiskas tillövers för alla!


    Elaka Katten Måns

    SvaraRadera
  6. Slår man på sökorden "nihilism" och "församlingsblad" - vad hittar man då? Hittar man inget så finns det nog ingen nihilism i församlingsbladen. Hur många är de, förresten? 1000? Eller bara 800?

    SvaraRadera
  7. De byggdes lite varstans. De modernistiska, rationella mönsterstäderna, helt utan kyrka.

    Nowa Huta, utanför ärkebiskopssätet Krakow i Polen, blev socialistisk-materialistisk mönsterstad utan kyrka.

    Wolfsburg med Volkswagenwerke, uppkallad efter Wolf, Adolf Hitlers partinamn, blev kyrkolös, nazistisk mönsterstad.

    Allt efter förebild av motsvarande sovjetiska, ateistiska mönsterstäder.

    Det fanns bara en hake. Människorna trivdes aldrig där.
    Numera har de modernistiska ideologier som byggde dem försvunnit. Och städerna har kyrkor.

    I Sverige var det aldrig meningen, att nya, moderna stadsdelar skulle förses med kyrkor. Motvilligt gav de styrande eliterna med sig. Ändå tycks hos oss behovet av kyrka vara i det närmaste helt utraderat. Stadsdelskyrkorna står tomma. Var den svenska, ateistiska eliten klokare än de sovjetiska och nazistiska motsvarigheterna?

    P

    SvaraRadera
    Svar
    1. Din kommentar satte igång en tanke- och minnesprocess hos mig. Jag förflyttades till Lucianatten för 31 år sedan, natten då makten i Polen slog tillbaka mot Solidaritets demokratisträvanden.

      Vår familj, som så många andra svenska kyrkor och privatpersoner, fick på olika vägar Polen och dess folk som mål för såväl förbön som hjälpsändningar och resor.

      Mycket från den tiden finns fortfarande starkt i våra minnen.Det gäller inte minst berättelser från såväl Nova Hutas kyrkoherde som till Sverige då flyende församlingsbor, berättelser om kampen att få bygga sin "Arka Pana", Herrens Hus, mitt i bostadsområdet i Krakows efterkrigsförort Nova Huta.

      1957 restes ett kors på den plats där kyrkan var bestämd att ligga, 20 år senare stod kyrkan på plats. En viss ärkebiskop Wojtyla var starkt engagerad och var den som 1977 som kardinal invigde kyrkan.
      Den tro, envishet och arbetsvillighet som rådde gjorde att den profana staten besegrades av de kristna som ville ha en kyrka.

      Vi har ett par fina böcker (tyvärr är mesta texten enbart på polska!) som berättar om och visar på något som vi kristna i Sverige inte har tvingats vara med om. Tänk om vår nådatid håller på att löpa ut!

      Nej, vi vet inte hur det idag är i "Arka Pana".

      Jag i Halland

      Radera
    2. http://english.nh.pl/index.htm


      http://www.lonelyplanet.com/poland/malopolska/krakow/sights/other/arka-pana/item-a-1165966-id

      Radera
  8. Man kan undra vad som skulle ske om man inte hade olika saker att skriva om som är dåligt, bristfälligt och fel i de egna ögonen. Kanske ett horror vacui skulle uppstå som bleve stumt och obehagligt. Klagande och sågande kan nog vara ett uttryck för ett slags allmän inre klåda, lika mycket som det är ett renhållningsarbete. Vad skulle ske om allt värderande av och klagande på allt och alla helt ersattes - med omedelbar verkan - av tydliga manualer: nu är det så här vi ska göra, så här måste det vara. Klagandet, diskuterandet och teoretiserandet utbytt mot handfasta råd om hur allt praktiskt skulle gå tillväga i de situationer man befinner sig inom den kyrkliga kontexten som (väl?) bildar bakgrund till allt som skrivs på denna sajt, såväl huvudtext som kommentarer. Klagandets apofatik ersatt med den konkreta och kristliga handlingens katafatik.
    DET bleve nåt intressant att läsa och vore ett stöd för många vilsna kristna som inte orkar med mera negativism. Och nån risk för att det skulle bli för mesigt finns inte, det som blir mycket konkret och tydligt genererar en massa energi, för och emot. Men mycket skulle komma upp ur gnällldiket och bli synligt. Kanske kan kristenheten få ny energi av sådant, vårt kartläggande av allt som är fel känns ibland alltför inåtvänt och det har nått vägs ände enligt min mening. Om man utan all bekräftelse från andra börjar gräva där man står och delar med sig till omgivningen om hur man konkret gör, blir det sannolikt mycket bättre med allt kyrkligt. Det tillför positiv energi och saker kan röra sig framåt. Men man måste då lämna allt klagande bakom sig och i alla fall - på ett konkret och handligsinriktat sätt - försöka se framåt om det ska lyckas.
    Inte mer från mig nu på denna sajt, saknar all debattgjädje, men kände mig nödsakad att skriva ned det här.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anonymus kniper många poänger.

      Det hela påminner om skoldebatt: Sluta gnälla! Gör något! Nu!

      I skolan hjälper det inte mycket med sådan gåpåaranda.

      Lärarna är för dumma och okunniga numera. Färre än 10% klarar normalresultat på högskoleprovet. (Jag tror att resultatet för kyrkans anställda möjligen är högre, men inte mycket.) Elevernas situation blir därefter.

      Sedan har vi systemfel: EN skola för alla, där alla når samma höga resultat, må vara en utopisk och lockande tanke, men omöjlig i praktiken. Innan resurser förspills på dödfödda organisationsmål, måste en realistisk syn på skolans verksamhet infinna sig. En sådan tycks omöjlig att uppnå. Tills dess undviker allt vad begåvning har arbete i skolan. Och kvarvarande skolpersonal efterfrågar knep och knåp, för att få något gjort.

      Att inte lyckas få samsyn om vad kyrka är och skall göra, samt att fylla på med undermåliga anställda under dålig ledning och med dålig utbildning upptill, påskyndar kyrkans undergång. Vilken begåvad ungdom vill idag arbeta inom kyrkan? Knep och knåp lindrar en svår situation, ja. Men eftersom inte kyrkoplikt råder, är slutet visst.

      En skola byggd på systemfel är en konstant krisbransch. En kyrka i samma situation är ett nedläggningsobjekt.

      Barn till präster tycks sky den kyrkliga arbetsplatsen som pesten? De bör veta! (Det samma tycks gälla lärarungar och skolan, f ö.)

      GG

      Radera
  9. Men alternativen har beskrivits under årtionden. Men vem ville höra? Allt stod ju väl till och de gamla metoderna så, nå, om inte framgångsrika så dock etablerade. Det blir för Anonymus att uppsöka sockenbiblioteket och beställa fram de högkyrkliga pastoralteologiska böckerna. Men de finns nog bara som fjärrlån. Börja 1935 med Rosendal, fortsätt så framåt med Klingert, Sjögren, Svanteson, Sandahl, Adell och bläddra därtill alla årgångar av SPT. Där finns kritiken och alternativen. Och då fanns det fortfarande tid för reformer.

    SvaraRadera
  10. Egentligen är det väl inte så oväntat... "Svenska kyrkans kris är kristenhetens i Sverige." skriver Dag. Men vad är kristenheten? Ett folk? Som en gång det judiska? Kristus kom till sitt eget folk, detta vände sig bort, trots att Gud själv hade varit med detta folk i vått och torrt, under tusen år. Återstod bara några "enskilda", som hade förlorat allt, bokstavligen allt. På dessa enskilda, Petrus, Johannes, osv. byggde sedan Herren sin kyrka. Herren valde enskilda, inte längre något folk. Svenska kyrkans problem är att den vill vara svensk, en folkkyrka, samtidigt som folket för länge sedan upphört att vara en nation, en autonom organisation i ett globalt sammanhang. Folket vill inte vara ett folk, det vill vara överfolkligt. Allt medan Svenska Kyrkan sitter fast i den svenska myllan och historien och inte kan flyga ... till Thailand t.ex., eller varthelst anden faller på att flyga till, och oavsett hur mycket prästerna än går på om vårt globala ansvar. När kristna ryssar dör utomlands, då måste rysk jord kastar på graven. Men vi svenskar har inget som binder oss till jorden längre, inte ens kyrkan. Det svenska folket har upphört att vara ett historiskt subjekt, återstår bara enskilda. Men för Kristi kyrkas skull är detta mer än tillräckligt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Allt köps och säljs. Allt är utbytbart. Alla är utbytbara.Jag är vad jag konsumerar. Det gäller att ha kul medan det varar. Kan man göra nå't, skall man göra det. Plikt, ansvar, långsiktighet och organiserad religion är förlegade begrepp som omfattas av dumma människor. Jag skall ha allt, helst igår. Nå'n annan arbetar. Nå'n annan betalar. Nå'n annan tar ansvar. Har man pengar, har man allt. Sätter man inte sprätt på pengarna och har kul, är man dum och omoralisk. "Pengarna ska rulla å humöret ska' va' glatt."

      YOLO.

      Radera
  11. Denna spalt ger nog en ganska sann bild av vad de flesta medlemmar i SvK menar är kyrkans förtjänster: http://www.vf.se/kultur-noje/ett-samfund-att-vara-stolt-over

    SvaraRadera
  12. Det är intressant att möta protestant-apoligetiker, som Anders, så sätt igång - räkna upp vilka villoläror som finns i den Katolska Kyrkan?
    /Antony

    SvaraRadera
    Svar
    1. Allt måste inte utredas varje gång. Alltför mycket energi går åt till pajkastning. Varför inte konstatera, att här råder större eller mindre grad av oenighet, och sedan låta saken bero?

      P

      Radera