torsdag 1 oktober 2015

Motsättningen

Motsättningen är antagonistisk.
Det är två system som står emot varandra i Svenska kyrkan. Dessvärre kunde fromma teologer säga att dessa två system står emot varandra överallt, också i den romersk-katolska kyrkan. Det blir så när världen ska in i Kyrkan - och det ska världen, den är ju inte dum på det viset. Jag skulle kunna jaga medelklassens självbelåtna kyrka och säga att just denna självbelåtenhet står emot vad kristen tro har att säga om frälsningen, som kommer utifrån men går de självbelåtna förbi. Elle skriva om Djävulen som går omkring som ett rytande lejon och ta upp det kampmotiv, som i somliga tider varit viktigt i Kyrkans liv, men som ofta glöms. I den självbelåtna kyrkan är det som om Liv och Död inte går i närkamp. Och är det inte så, blir Kyrkan inte heller livsviktig. Det finns inget skäl att ta sig till räddningsstationen för att hämta Liv till sitt liv på söndagen.

Men den samtida antagonistiska motsättningen i Svenska kyrkan?
Jag försökte hävda att alla försökte minimera motsättningarna, tänka och tala väl och menade att det nog förelåg några missförstånd som lätt kunde rättas till.
Så var det inte.
Det skulle i stället, i skydd av rök och dimridåer, införas något annat. En annan ämbetssyn, vilket kanske rätteligen skulle kallas "ett annat ämbete" och en annan äktenskapssyn, dvs en annan form av äktenskap. Vad saken egentligen gällde, kunde effektivt döljas. Men effekterna kan vi se. Enklast sammanfattas effekterna med begreppet "stor oreda under himmelen".

Svenska kyrkan kunde hantera sekulariseringen genom att i motvinden ändå hävda att det fanns goda skäl att tänka en dimension till, bortom det materiella, bortom yta. Det är en hållning som blir riskabel när trenderna vänder och religionen kommer tillbaka. Risken är att Kyrkan fortsätter tala religiöst i stället för att i all radikalitet gestalta Guds rike. Det finns lägen, som ni vet, när man ska göra precis tvärtom för att göra detsamma. De religiösa kunde uppfatta att det fanns en religiös institution, klar att tas om hand. Där kunde man i det religiösa få sin bärgning och där kunde man gestalta en ideologisk apparat i samklang med samtiden. Kör på!

Fariseismen är grundbult därför att den är grundhållning i vårt mänskliga.  Tankemodellen är enkel. Människan är född med fri vilja och kan välja mellan ont och gott. Vi väljer förstås det goda. Som bäst glada över nåden att kunna välja.
Kommer då kristendomen och förklarar att människan inte har någon möjlighet att välja det goda och att om hon försöker göra det goda blir hon mer djävulsk, så attraherar väl inte hållningen publikt. Att nåden skulle vara att människan skapas till ett bli en ny och god människa genom dopet och tron, är en orimlig tanke.
Då fattar alla att det blir komplicerat i fariséernas egenrättfärdiga kyrka när det kommer in en samling nådeshungrande syndare. De fariseiska fattar inte vad den sortens folk är ute efter. Och har prästerskapet glömt vad evangeliet är, ersätts det med ett budskap som passar fariséernas tankemodell. Vad är annars att göra?

Jag kunde anföra ett bibelord: Ty många bedragare har gått ut i världen, sådana som inte vill erkänna att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt. Där har ni bedragaren, Antikrist." (2 Joh v 7) När det inte talas särskilt mycket i en Kyrka just om Jesus som försonare och frälsare och mer om honom som en förebild, då har vi problem och en uppenbar och biblisk motsättning

Och motsättningen är antagonistisk.

16 kommentarer:

  1. Det var väl Lenin som först skilde mellan 'antagonistiska' och 'icke-antagonistiska' motsättningar, Mao tog upp uttrycket. De icke-antagonistiska motsättningarna inom folket kan övervinnas, de antagonistiska inte. I det förra fallet skall man söka efter gemensamma intressen som kan förena, i det senare är det kamp och att inte kompromissa som gäller.

    Vad går linjerna idag? Det är en både viktig och konstruktiv fråga. Folke T Olofsson skrev i en grå forntid en briljant artikelserie, "Var går frontlinjerna i kyrkokampen?" (SPT 11, 12-13, 15/1989). Det skulle nog behövas något liknande idag. Här gäller det att noga skilja mellan andarna, det antagonistiska och icke-antagonistiska. Ortodoxi är - som dekanen vid St Vladimir's, John Bear påpekar i sin stora bok om Irenaeus -- generös, inkluderande och tolerant: sanningen är rik och mångfacetterad inom den gemensamma ramen. Det är heresin som är enögd, sekteristisk och exkluderande. Ordet kommer att 'stå vid en', 'hålla sig till en', dvs utvälja EN lärare/profet, och inte vilja inordna sig i den ekumeniska, katolska och apostoliska gemenskapen. MEN ortodoxi gör inga kompromisser med heresierna. Den motsättningen är antagonistisk.

    Sofia Lilly Jönsson reflekterade på tidskriften Evangeliums blogg över det nyligen inlämnade 'prästuppropet' mot kyrkohandboksförslaget (http://tidskriftenevangelium.se/blogg/prastprotest-star-infor-vagval/): "...Man kan aldrig, i varje fall mycket sällan, nå fram till en meningsmotståndare med varesig protester, argument eller vädjanden och omvända denne. Man måste mobilisera bland de likasinnade. Man måste ta över och gå före och visa hur det bör vara. ... i Svenska kyrkan, där kritiken är välformulerad men felriktad, välvilligt vänd till makthavare som aldrig kommer att lyssna."

    Alltså: "Don't mourn, organize" som Joe Hill sa. Gnäll inte - mobilisera, organisera, agera! Eller för att sluta detta inlägg som det började, med Lenin: "Was tun?" Inte som en uppgiven trött fråga, utan som en uppfordrande appell till handling: Vad bör göras?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det intressanta är dock att vi som just agerade, som följde den fornkyrkliga traditionen att välja en ny biskop att samlas runt, när vi förlorat förtroendet för dem som finns, som därmed formade ett fritt, icke-territoriellt stoft i den svenska kyrkoprovinsen (Missionsprovinsen), vi blev av många skarpt kritiserade för detta.

      Radera
    2. Lenins "Vad bör göras?" har stått oläst i bokhyllan i 30 år snart.
      Kanske dags att plocka fram den?
      Det är bara det att det översätts ju så mycket god patristisk litteratur att jag aldrig kommer förbi den prioriteringen.
      Nu ligger Justinus Martyren oläst på nattduksbordet under en halvläst Gregorios av Nyssa.
      Tur att jag inte köpt "Ante-Nicene fathers" i tolv band (än).

      Radera
    3. Jag tror inte att kritiken låg i själva akten, givetvis, utan (1) att man inte hade lov från kyrkostyrelsen, (2) den bekännelsen som vigningen byggde på var hela SKB, dvs skarpare anti-romersk än Svenska kyrkans egen. Förnya med kyrkostyrelsens godkännande och bekännelseformuleringar som SvKs, efter anglikansk modell. an.

      Radera
  2. Det där med "annat" (ämbete, äktenskap... evangelium) stinker av gnosticism. Skall "folkkyrkan" bli bara ett rum där man visar "gästfrihet" på bekostnad av Kristi kropp, blod och vittnesbörd? Så menar i varje fall inte Hebr. där det uppmanas till gästfrihet (13:2), men det förutsätter att broderskärleken hålls levande (1). Äktenskapet skall hållas i ära (4). Läser vi hela kapitel 13 får vi många påminnelser varifrån "gästfriheten" inte kan separeras. Lovoffret (todah) möter vi i v 15. Här är det värt att läsa vad Ratzinger skriver om detta för att finna en katolsk samsyn med ortodoxa lutheraner.

    SvaraRadera
  3. Japp.
    Precis lika antagonistisk som kyrkomötets avskaffande av ett andra anförande för att slippa höra oppositionella röster.

    SvaraRadera
  4. En mycket skarpsinnig analys. Och slutet: "När det inte talas särskilt mycket i en Kyrka just om Jesus som försonare och frälsare och mer om honom som en förebild, då har vi problem och en uppenbar och biblisk motsättning."

    "Allt folket sade Amen" skulle man vilja hoppas - jag tror inte det. Men jag tjuter ordet med fröjd! Amen!

    SvaraRadera
  5. Problemet med dialektiken är att den å ena sidan skärper och klargör å andra sidan just utgår ifrån, förutsätter, motsättningen, tesen mot antitesen. Det var väl redan Herakleitos som sa det: alltings essens är elden. Evangeliet i Kristus har inte denna essens. Evangeliet i Kristus är frid. Det är fullbordat. Segern är vunnen. Jesus är Sanningen, vägen och livet.
    Därför finns det alla skäl att satsa på den segern och ignorera allt som motsäger den. Jag tror det är så den överlåtne ser på saken. Detsamma för dem som fått ansvaret att företräda kyrkans arbete och vägval. I det totalsekulariserade Sverige behövs sådana som har denna blick, just i kyrkomötet. Med nuvarande system är det ett misstag om de väljs på dessa premisser men det systemet framstår som så absurt idag att det snart bara är rena idioter som förvarar det. Får jag tillfälle kommer jag att påpeka detta även framgent.an.

    SvaraRadera
  6. Dag skriver: "Kommer då kristendomen och förklarar att människan inte har någon möjlighet att välja det goda och att om hon försöker göra det goda blir hon mer djävulsk,"
    Detta är framförallt protestantism, och möjligen protestantisk augustinism.
    Om det evangeliskt katolska ska vara seriöst, behöver denna antropologi tänkas igenom i sällskap med kyrkans Tradition. Herren lär inte så: apostlarna lär inte så. Rensa ut den antika skapelsefientliga surdegen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är det inte ännu äldre än Augustinus? T.o.m. Paulinskt?
      /Per H

      Radera
    2. Anders Stenström1 oktober 2015 kl. 19:54

      Är det inte äkta augustinism? Om icke, vad är skillnaden?

      Radera
    3. Saken kanske klarnar, när vi besinnar att de heliga skrifterna överflödar av uppmaningar att göra gott, att göra det goda! Och av det goda kommer då mera gott, inte att människor skulle bli mera djävulska av det. Jag tror att det finns en risk att antagonismen bär för långt: det som är gott måste hederligen bekännas vara gott.
      Sedan är det viktigt att förstå, det som många inte vill förstå, nämligen att liv och räddning inte finns i människornas styckeverk av godhet, utan i den Heliga Treenigheten,godhetens Källa.

      Radera
  7. Bloggardag: ” Att nåden skulle vara att människan skapas till ett bli en ny och god människa genom dopet och tron, är en orimlig tanke.”

    Ja, det är en helt orimlig tanke. Hur mycket man än häller vatten på en människa så blir hen inte ett dugg nyare eller godare. I bästa fall bara lite renare rent fysiskt.

    Bloggardag: ” ..människan inte har någon möjlighet att välja det goda och att om hon försöker göra det goda blir hon mer djävulsk. ”

    Här håller jag med Bloggardag. Att tvinga sig själv att bli god är som att lägga ett plåster på ett smutsigt och infekterat sår utan att först rengöra det. Det blir bara värre.

    Bloggardag: ”….. glada över nåden att kunna välja.”
    Vi kan göra ett klokt val om vi är MOTIVERADE och om vi förstår vad exakt vi har att välja mellan. Det handlar inte om att välja mellan de olika religioners ritualer i tron att någon viss speciell av dem i sig på något magiskt sätt kan befria från synd och skuld. Detta har man försökt i tusentals år men se på världen och bedöm effekten!

    Men i varje sekund väljer vi faktiskt mellan att fördöma eller att förlåta. Den ondska som vi anklagar yttre världen och andra människor för är bara en projicerad bild av vårt eget inre tillstånd. Bibeln talar om flisan i grannens öga och menar att i verkligheten är den en bjälke i vårt eget. Och det där älskar vi oja oss över.

    Men Jesus tjatar om förlåtelse i Bibeln och menar att vi måste dra tillbaka våra anklagelser och bekänna ALLT det där som vår egen skuld, inte grannens trots att det ser ut som om det skulle vara grannens. (Det här är svårt att förstå, det är därför Han tjatar.)
    Sedan kan Jesus, som lever i oss, ta bort skulden och detta resulterar så småningom i att både vår upplevelse och beteende ändras. Man lungnar ner sig till att börja med när man inte längre tyngs av skuld. Vi måste personligen göra synd-affärer med Jesus. Det är det som faktiskt och praktiskt gör Jesus till ens Väg.
    Jesus blir inte Vägen genom att man tror att kristendomens hokus-pokus är bättre än andra religioners hokus-pokus. De är samma skit allihop.

    Så vi kan VÄLJA hur mycket lidande vi vill uppleva innan vi vänder oss till Jesus och ber Honom att att ta bort ALLT lidandets ENDA orsak: vår egen skuld.

    En anonym en

    SvaraRadera
  8. Bloggardag: "Jesus som försonare och frälsare och mer om honom som en förebild, då har vi problem och en uppenbar och biblisk motsättning."

    Men vad menar man med "Jesus som försonare och frälsare" i så fall? Är det typ: Va bra! Jesus har fixat det och därför slipper vi Honom här och nu.. Nu är det bara att döpa sig och sedan kan vi dansa och supa tills vi stupar! Katten är borta, länge leve råttorna! Det är detta som är det livsfarliga med kristendomen som tycks blivit så mjäkig nuförtiden.
    Min egen erfarenhet är att detta inte fungerar men att säga det här är ibland verkar vara värre än att svära i kyrkan. Den förträngda skulden försvinner inte genom något som helst trixande eller rabblande eller "tro" utan man måste först bli medveten om den. Sedan måste man förstå att bara Gud/Jesus kan göra något åt den och till sist behöver man vända sig till Gud/jesus och be om hjälp. Det är först då det faktiskt börjar hända någonting när det gäller frälsning.

    Någon skrev här en gång att hen hade blivit påmind av korset i samband med en sådan här inre process och "såg" korset som hen tolkade som att Jesu s hade fixat synden på korset. (Jag minns inte ordagrant) Jag tror att hen fick korset därför att korset symboliserade svaret, dvs nåden, förlåtelsen för just henne. Det faktiskt befriande i det hela var att hen vänt sig till Gud med sin synd.

    En anonym en

    SvaraRadera
  9. Ibland kan det kristna språket tendera att kunna bli just lite som ett slags – religiöst uppviglande - språk?.... Bli ett slags hypnotiserande språk? Eller som ett slags halvhysteriskt, peppande och suggestivt språk, i vissa sammanhang?...
    Detta vilket alltså kan riskera att bli just en slags – idoldyrkan - , eller en slags – Avgudadyrkan - , vilket det kanske finns vissa varningar för i bibeln? Det kan därför inte alltid ses som så bra…? Istället för ett slags andlig vakenhet, så riskerar det att kunna bli en slags andlig berusning, eller kanske riskera en slags andlig hysteri?.….
    Det verkar inte vilja talas så särskilt mycket om – Det Heliga Förbundet - , inom kristendom?
    Det Heliga Förbund, till vilket då alla s.k. – folken av nationerna - stod utanför, och de folken, som Paulus ville - föra in till lydnad under Abrahams, Isaks och Jakobs Gud?...
    De, folken av nationerna, beskrevs som just främst – oheliga - just därför att de ansågs stå – utanför - detta Heliga Förbund som Guden menades ha slutit med Sina Blodsförbundna, (judendom).

    Det Paulus då predikar efter sin omvändelse och som det menas, hans Uppenbarelse av Jesus, det är att Jesus, skall – erbjudas - som ett – försoningsoffer - till just de oheliga folken av nationerna, för att därmed kunna erbjudas inträde till Det Heliga Förbundet. Folken av nationerna menades alltså kunna – inympas - som - oäkta grenar - , om de endast dog ifrån alla sina egna läror och all sin egen kultur, och allt s.k. världsligt (makt, penningar, rikedomar, egendomar, osv., osv.).

    Om folken av nationerna då gav bort alla sina rikedomar, omvände sig, lät döpa sig, och åt och drack det som menades vara Jesus kött och blod, alltså mottog nattvarden, så skulle de menas bli – heliga nog - , att kunna ingå i Det Heliga Förbundet.---

    Detta menades kunna ses som, och kunna innebära, och vara ett – glädjande budskap - , till de oheliga hedningarna. ….

    Såsom inympade oäkta grenar, i Det Heliga Förbundet, så skulle de – oäkta grenarna - inte alls då vara inriktade på något världslig alls och inte göra sig några världsliga bekymmer, utan eftersträva att leva i fattigdom, kyskhet och lydnad inför Guden, och ha siktet inställt främst endast på Det Himmelska Jerusalem, och endast på Det Eviga Livet samt ständigt tacka Jesus, som såsom Kristus, menades ha gjort detta inträde till Det Heliga Förbundet möjligt...

    Som – inympade, oäkta grenar - menades då - folken av nationerna - ,ha blivit – heliga nog - , efter dop och nattvard, och därmed kunna bli delaktiga i just Det Heliga Förbundet, och delaktiga i det s.k. – Livets Träd -, och därmed menas kunna bli uppskrivna i, den s.k. - Livets Bok - ..

    Det Heliga Förbundet menades också kunna ge delaktighet som just delarvingar till Gudens Löften, som menas ha givits till – Sina Blodsförbundna - ,(judendom)...

    De inympade dock skulle endast vara delarvingar till s.k. Himmelska Löften. Deras löften skulle just handla om en s.k. - Himmelsk Salighet - eller den glädje som menades tillkomma dem, över situationen som just – inympade grenar – i Det Heliga Förbundet…

    Paulus kristna budskap, om glädje, och evangelium, det s.k. glada budskapet, verkar då främst handla om att de kristna menas kunna bli inympade grenar, även om de är oäkta grenar, i Det Heliga Förbundet, och därmed bli underställda Abrahams, Isaks och Jakobs Gud...

    (Och detta även om Jesus inte ses som just – Kristus - av varken judendom eller islam. Varken judendom eller islam vill väl förneka själva – personen Jesus - på något vis. De förnekar inte Jesus som person, och tycker väl inte heller illa om honom, snarare tvärtom, men de ser inte Jesus såsom Gud, eller såsom Guds Son, eller såsom Kristus, men kan nog inte enbart därför ses som några s.k. Antikrist...…)
    JB

    SvaraRadera
    Svar


    1. Ps.

      Att varken judendom eller islam kan anses på något automatiskt sätt vara några slags – antikrist - , (som väl för övrigt är en helt och hållet kristen självförsvarsbenämning, eller självförsvarsord mot tänkbara s.k. irrlärare ?), kan man anta genom att just både judendom och islam själva hoppas på, inväntar, samt ser fram mot sin egen kommande – Kristus - ....

      Dvs. både judendom och islam inväntar och efterlängtar, och hoppas på och tror att deras Messias, deras Kristus,skall komma, som är deras egen Smorde, deras egen Messias, deras egen Kristus och deras egen Befriares...

      I islams fall kallas Han vara en Mechti, en Messias, och också då i judendomens fall kallas Han för en Ankommande Messias.

      Dessa Kristus, eller dessa Messias, menas då inte vara i Jesus gestalt, eller i Jesus person....

      Det kan då ses som att varken judendom eller islam i princip är några s.k. – Anti- Messias - , eller några Anti-Kristus...

      Bara det att för dem så är det just inte personen - Jesus - , som menas vara är just deras – Kristus - , så som alltså Jesus beskrivs vara just de kristnas - Kristus - ..

      Alltså en Jesus, såsom just Kristus, i betydelsen det Perfekta Blodofferlamm, vars offrade Kött och Blod ger för de oheliga folken av nationerna, för hedningarna och barbarerna, en – Väg - , in till delaktighet i Det Heliga Förbundet,

      Dvs., Det Heliga Förbund som Guden menas ha upprättat mellan Sig Själv och Sina Blodsförbundna, (judendom), och vilket, enligt kristendom då menas vara – ett glatt budskap - , till hedningarna och barbarerna,..

      Det budskap, som endast, som ideal, avkrävde av de oheliga hedningarna, att de skulle vara – som döda - , för allt världsligt, och söka sin lycka och salighet, sin frid och sin sällhet, i Det Himmelska Jerusalem, samt sätta sin förtröstan på Det Eviga Livet, och inte göra sig några bekymmer om något världsligt alls. De skulle i allt – underordna - sig till all världslig s.k. – överhet - . som då menades vara insatt och tillsatt av Gud Själv..

      Dessutom skulle inte de kristnade göra sig märkvärdiga alls, och tro att de själva – var några - , av sig själva. I allt menas de istället endast vilja förneka sig själva, till förmån för just Kristus i Det Himmelska, för att därmed menas eller anses kunna – vinna Det Eviga Livets Salighet - , och därmed menas också kunna undvika att riskera att hamna i den s.k. – Skärselden - , osv., osv....
      ...

      Man kan förstå att kejsare, kungar, tsarer och andra världsliga makthavare över länder, nationer, riken och stater, kunde anse kristendom var en mycket värdefull och funktionell religion, och till stor hjälp för att kunna skapa underdåniga och lydiga, lättmanövrerade och lättstyrda, undersåtar i sina riken, och man kan också förstå hur kristendom kunde bli så framgångsrik när väl kejsarna, kungarna, tsarerna, osv., själva hade övertygats om lärans stora förträfflighet, effektivitet, hjälp och stora användbarhet för deras möjligheter att kunna skapa lugn i sina riken.

      JB

      Radera