torsdag 1 december 2016

Samtalsgemenskap

I sak kan vi med goda skäl vara oense.
När det gäller personer blir det lite annorlunda och välbehövligt komplicerat.
Till det gemensamma hör att vi alla är människor, skapade till Guds avbild.
Till det kristna hör att vi alla genom dopet är Guds barn, en familj alltså. Deta förhållandet hindrar inga bråk, som bekant, och bråken är viktiga för vår utveckling, skulle man också kunna hävda. Här har ni två existentiella nivåer - skapelse och döpelse.

Så kommer den kyrkopolitiskt intressanta tredje existentiella nivån: var har du din existens söndag förmiddag, dvs när församlingen församlas. Det ska klargöras.
Det är - och förblir kanske - en grundläggande skillnad mellan den som i minst 50 år tillbringat söndagarna i skog och mark och den som i mer än 50 år skött sin kyrkogång, dvs församlats. Jag värderar inte i bättre eller sämre och komparerar inte begreppet "kristen", men jag pekar på en saklig skillnad, som är en existentiell skillnad.
Jag är svenskkyrklig och denna svenskkyrklighet är en saklig beskrivning av min existens, mitt sätt att leva mitt andliga liv. Min svenskkyrklighet är därtill evangelisk-katolsk, en precisering som inte ändrar något - men i alla fall.

Det kyrkopolitiska är alltså ett sätt för mig att praktisera mitt svenskkyrkliga. Därvidlag skiljer jag mig från dem som uppfattar kyrkopolitiken som ett sätt att bredda det politiska partiets eller det politiska allmänintressets sfär. Det skulle kunna uppfattas vara fullständigt naturligt att politiska partier vill bredda möjligheten till inflytande. Den totalitära lösningen är allomfattande och begreppet totalitär var från början ett positivt ord, införlivat i det fascistiska systemet av folkhemsbyggaren Mussolini.

Det blir dock ett allvarligt problem när de politiska partierna uppfattar sig vara kyrkbärande och, med en slags självklarhet hämtad från det allmänpolitiska, uppträder så. Inte minst som det tycks innebära att allvarliga samtal inte kan föras. Grupper sitter för sig själva och den debatt som förr kännetecknade kyrkomötet finns inte längre. Till skillnad från debatten i riksdagen kunde nämligen debatten i kyrkomötet betyda förändring i ställningstagande, hette det. Jag talar nu om den kyrkomötesordning som avskaffades år 1982. Nuförtiden sitts det gruppvis och likasinnade talar med varandra utan att störas av besvärande invändningar och andra perspektiv. Förutom FK, förstås...

Två dagars domkapitelskonferens ger tillfälle till reflektioner, som ni förstår. De på rättsavdelningen som ordnat det hela, har heder av sin insats. Frågor som väckt medial uppmärksamhet belystes /inga journalister var dock på plats nu för att ta del av komplikationer.../. Och så gavs det lite pauser med små men viktiga samtal.

Antje skulle ge en introduktion till ett samtalspass och var precis och bra när hon tog upp temat undervisning. 2017 borde det vara ett självklart tema, menade hon. "Klart att mitt barn ska kunna simma och lika självklart att barnet ska kunna något om tro, hopp och kärlek."
Jag är inte övertygad om att ett program för lärande behöver bli en ändring i Kyrkoordningen men att detta kräver en undervisningsreformation, tror jag. Hennes tre kritiska frågor är kloka: * Vems fel är det? * Vad kan vi lära? * Vad kan vi göra?
De tre frågorna är användbara i många (själv)kritiska sammanhang. Har vi nått en punkt där vi börjar se kritiskt på de gångna 100 åren? Det kan bli underhållande, minst sagt. Eller är vi ute i ärendet 50-60 år för sent och får nöja oss med att läsa avhandlingarna, som beskriver hur det var och varför men utan att detta kan få några praktiska följder för oss?

Klart att Wanja Lundby Wedin och jag bytte några ord också.
Jag tror inte att jag bryter något förtroende när jag återger hennes insikt att hon varit med om många hårda tag i det fackliga och i det politiska, men inte mött samma illvilja där som i det kyrkliga.
Illvilja är ordet. Dess motsats välvilja.

Skillnaden mellan Wanja och mig är att jag i decennier vetat hur det är. Olov Hartman skrev om det på 1950-talet. Han var ju själsfin och så. Det var inte Ingmar Ström. Och så byggdes illviljan in i det kyrkliga systemet och återfanns inte bara i människors hjärtan.
Vi vet att man inte kan lita på sina medkristna mer än i så måtto, att man kan lita på att de blir våra motkristna när så behövs. Och det behövs oftast. Några ska utgöra den mörka bakgrund mot vilka de grådaskiga framträder som ljusets riddarvakt. De som placerats som mörk kuliss, kan tröttna och slå tillbaka. Då hamnar Wanja på ett område minerat av illvilja. Hon får ta det som decennier av kyrkopolitisk verksamhet (inte bara socialdemokratisk) ställt till med. Vi som upplevt orättvisorna, som är vardag i det kyrkliga systemet  och institutionalisaerade, kanske skulle kunna vara medvetna om mekanismerna och angelägna om att precisera oenigheter.

Naturligtvis finns det fortfarande en oförmåga att lyssna och en skitaktighet hos många i det kyrkliga beslutssystemet. En marginaliserad kyrka lockar de marginaliserade till sig. Vi kommer att se det i kyrkovalet 2017 och kanske på nya nivåer. Det kommer att väljas in folk, som hamnar på viktiga poster med en annan agenda, inte den som växer fram ur den kyrkliga myllan. Det är självklart. Den existentiella frågan, ni vet. Det kommer att finnas fingerfärdigt kyrkligt folk, som uppfattar hur det kan trappnaskas. De vet precis vilka som är "vi" och vilka som är "dom". Med alla dem behöver inte samtalsgemenskapen upprätthållas men inte heller illviljan. Kanske är den som varit på konferens särskilt luttrad, för där möter vi i det kyrkliga en sällspord amatörism hos talare som är professionella (lönebetalda) i sitt sammanhang och där utsägs trivialiteter som vore de djupsinnigheter. Men det andra finns där också, kanske fjättrat i det historiska sammanhanget. Vad gör vi då? Vi håller inte inne med kritiken, vi skärper den antagligen, men vi praktiserar inte illvilja. Ungefär så. Vad tror ni?

Jag är inte säker på att det är sant, det som sagts om det akademiska i Uppsala och Lund, men ni kan få det ändå.
I Uppsala är man hård mot människor men mjuk inför idéer.
I Lund är man hård mot idéer men mjuk inför människor.
Från min sydligare horisont skulle jag gärna tänka att det är så.
Kritiskt tänkande - men tänkande. Liksom.




14 kommentarer:

  1. Är inte den socialdemokratiska valpropagandan i kyrkovalet den mest illvilliga och splittrande av alla. Hon borde skämmas.
    Canutus Hahn

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, och väldigt undfallande skrivningar om Wanja Lundby-Wedin ("Då hamnar Wanja..." och "Hon får ta..."). För bara några dagar sedan gjorde hon ju själv ytterst illvilliga uttalanden. I hennes position går det inte heller att skylla på okunskap om hur socialdemokratin i decennier efter decennier förstört kyrkan.

      Radera
    2. Om Wanja, härdad som hon är från socialdemokratin, finner SvK exceptionellt skitaktig bör man inse att en god bedömare uttalar sig.

      /Smun

      Radera
  2. I det fackliga saknas inbördes illvilja då alla har det gemensamma målet för ögonen.
    Men om illviöjan i partiet kan nog Håkan Juholt berätta ett eller annat om. Wanja var väl med på den tiden?

    I det svenskkyrkliga har inte alla samma mål att göra allt folk till lärjungar.
    Däri skiljer sig SvK från de flesta andra av världens kyrkor. Även om andra kyrkor har inbördes stridigheter så brukar fraktionerna där ha efterföljelse som ledstjärna.

    Det är därför som nomineringsgrupper till kyrkliga val inte ska kunna sammanblandas, inte bara sinsemellan utan även med allmännpolitiska partier.
    De förstroendevalda i kyrkan ska inte tjäna två herrar utan måste välja mellan Gud eller Mammon.
    Därmed inte sagt att man ska gå emot grundlagen om förwningsfrihet, så visst ffår varje individ vara medlem eller förtroendevald i alla organisationer denne känner för.

    SvaraRadera
  3. All partier parasiterar så mycket de kan på den lukrativa språngbräda som kyrkopolitiken utgör. Idag är det tydligare än någonsin. Denna grupp rekryteras ur den knappa procent (!) av Sveriges befolkning som engagerar sig partipolitiskt. Det vill säga bottenskrapet av den, de som av olika skäl inte platsar i den stora politiken. Här på bloggen har S (på grund av sin storlek) framställts som den mest drivna. De hycklande borgarna som är minst lika stora slipper lindrigare undan, av kända skäl. När möjligheten att kunna påverka "sin" församling förutsätter ett aktivt medlemskap i ett politiskt parti eller intressegrupp handlar det inte längre om demokrati. Det vi ser är i stället en demokratisk tragedi som lever sitt alldeles egna liv så långt från de demokratiska idealen det går att komma. Tack och lov blir den “kyrka” som man säger sig styra mer och mer marginaliserad för varje dag. /John

    SvaraRadera
  4. Det Dag Sandahl skriver om skillnaderna mellan Uppsala och Lund stämmer nog, åtminstone så var det så!

    SvaraRadera
  5. BloggarDag m fl.

    -Jag har läst Wanjas (om vi nu skall kalla henne med förnamn) uttalanden i KT i dag och i Världen i Dag i går gällande tilläggsyrkandet i KM. KS skall tillsätta en utredning. Vilka skall utses, och när skall utredningen läggas fram för KM? Såvitt jag vet har inget meddelats om detta.

    Nu tycker jag, att KS skall börja med att införskaffa eventuella uppgifter om diskriminering skett och när den i så fall skedde - och i vilka församlingar det gällde. Alltså plats, tid och hur många fall av diskriminering (om det nu finns några).

    Detta underlagsmaterial - rena fakta - är centralt för utredningen och skall styra dess arbete.

    Det är också viktigt att få kännedom om vilka de var som diskrimerades och på vilket sätt.

    Med tanke på nuvarande ordning tror jag inte att diskrimineringsfallen är många - om ens något.

    Alltså först fakta på bordet, eller hur DS? Det vore bra, om Du åtminstone den här gången kan instämma i mitt önskemål till fullo och arbeta för detta i KS.
    Kan och vill Du det?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. I detta mycket sällsynta fall håller jag med BOD om att en utredning som pekar på förekomst av diskriminering p.g.a. önskemål om samkönad vigsel skulle vara ett utmärkt faktaunderlag för utredningen.

      Radera
  6. Herr Dike vill ha exempel. En viktig komponent som han i sin politruk-blindhet förtiger är hans egen medverkan. Som förespråkare för en politikerstyrd så kallad "folkkyrka" och mångårigt aktivt medansvarig i dess vanstyre har herr Dike ett stort ansvar för både gravt förfall och diskriminering. Ett ansvar som aldrig går att slippa undan. /John

    SvaraRadera
  7. John,

    Du ordar uppenbarligen om något helt annat än vad saken gäller och tycks inte heller ha förstått vad jag efterlyste. Förmodligen beror detta i sin tur på att Du alltid söker något skäl för att angripa vår demokratiska folkkyrka.

    Men jag skall trots Dina återkommande irrfärder vara tydlig med mitt syfte, som är att visa OM det finns några fall, där diskriminering ägt rum.

    Har Du inte förstått att jag från början varit motståndare till Anna Ekströms motion?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  8. Endast herr Dike har kvar drömmen om en "demokratisk folkkyrka". /John

    SvaraRadera
  9. Den är verklighet, John!

    -Kyrkan är både en demokratisk och en folkkyrka. Vet Du inte det, John?

    Alltså är det ingen dröm, hos mig.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för svar! Det är en utmärkt illustration till hur ord och begrepp kan uppfattas inte bara på helt olika utan även på helt motsatta sätt. Samt efter idogt återupprepande ges sken av att vara sanna. Detta är ett paradnummer för den svenska borgerligheten. /John

      Radera
  10. Nåja, folkkyrkan verkar - i ökande takt - tömmas på folk, att döma av medlemsstatistiken. Hur det är i kyrkbänkarna må besökare döma om (jag är inte en av dem), men särskilt fullbesatta tycks de inte vara, att döma av gudstjänststatistiken. Med demokratin är det visst också lite' si och så, att döma av antalet röstande i kyrkovalen. Och vilka är det egentligen som röstar? Kyrkfolket? Eller partigängarna? Min egen erfarenhet ligger ett par decennier bakåt i tiden: Jag var nybliven medlem - ett riktigt blåbär - i ett parti i min hemstad men blev ändå tillfrågad om att "ställa upp" på "listan" i kyrkovalet. Jag blev förstås förvånad och avböjde (de borde väl ha kunnat veta eller ana att jag utträtt ur SvK?), men jag fick också klart för mig att partiet inte hade något som helst intresse av SvK:s väl. Det handlade dels om prestige - att partiet skulle kunna visa upp en välfylld lista - men dels också om att man ville utnyttja kyrkans apparat för att driva det egna partiets sekulära hjärtefrågor (typ jämställdhet mellan män, kvinnor och "andra kön", osv.). Och jag noterade den interna "partipiskan" - det gällde att mobilisera största möjliga antal röster för det egna partiet, utan minsta hänsyn till SvK:s väl och ve. Partistöd hägrade! De - ingalunda ondsinta - partikamrater som ställde upp var dels välvilliga pensionärer med föga eller inget intresse för kyrkliga frågor men visst politiskt intresse samt intresse av arvoderade fritidsuppdrag, dels "påläggskalvar" - av samma slag - som skulle påbörja sin karriär i partiet och politiken. Denna erfarenhet ligger som sagt ett par decennier bakåt i tiden, men jag tror inte att läget förbättrats - snarare tvärtom. I mina ögon är detta en parodi på såväl kyrka som demokrati. Varför kan inte lagen om SvK avskaffas så att även SvK kan styras på samma sätt som andra samfund, dvs. av sina engagerade medlemmar? Är de fria samfunden mindre demokratiska? Har de inte (minst) lika mycket engagerat "folk"? Det nuvarande styrelseskicket kommer - enligt min fasta övertygelse - att leda till SvK:s totala sekularisering och snara död. Inte är det väl vad ens Dike eftersträvar?/Paul

    SvaraRadera