onsdag 3 maj 2017

Det pinkas för lite

Det pinkas för lite i det kyrkliga. Nåja, revirpinkande ser vi. Men jag är ute för att bedriva god hundteologi och i det perspektivet pinkas det för lite i det kyrkliga.

Valpen Loke inser att matte eller husse kommer hem och pinkar i glädje en liten skvätt. Han viftar på svansen också. Och skuttar. Så är det inte i det kyrkliga. Har ni blivit hälsade med en skvätt när ni mött biskopen? Trodde väl det. Idag ska jag träffa alla biskoparna och kyrkostyrelsen och en uppsättning tjänstemän. Det kommer att bli en torr tillställning. Jag vet inte vad det säger, men något säger det. Eller vill ni påstå att en liten kooikervalp har fel, när han blir påtagligt glad över den människa som kommer? Och för klarhets vinnande, han kan pinka när han ser fler än de närmaste. Bara han vet att han kan vara glad över dem.

Nu kan jag tänka att det skulle bli besvärligt i varje fall i stora församlingar om kyrkoherden skulle stå i kyrkdörren och hälsa folk på detta påtagliga sätt. Förhållandet ändrar inget. Frågan om hur glädjen över människor kommer till uttryck i kyrkolivet är en verklig fråga. Och i överförd mening, om ni nu ska vara gnetiga, pinkas det för lite i det kyrkliga och viftas inte tillräckligt mycket för att uttrycka entusiasm. Det hoppas för lite också. Vad ska vi göra åt det?

Jag kan bli mer explicit. I Kyrkostyrelsens, i ett av stiftsstyrelsen tillsatt utskott och nu Facebook har jag den senaste månaden stött på människor som markerar att de "för en gångs skull håller med Dag Sandahl". Så sa på sin tid salig Hellström vid ett prostmöte också. Då kunde jag påminna om att vi samma morgon firat mässan och läst Apostolicum och var vi överens om den, var vi väl överens om rätt mycket? Han hade vett att bli generad. Han kanske visste att jag visste att han och Ragnar Block vid ett tillfälle under studietiden i Lund uppsökt Ove Lundin för att försäkra sig om att Lundin, göteborgare, inte skulle gå till Göteborgs stift. The times they are a'changin, som ni vet. Fast Ragnar kanske inte och salig Hellström sannolikt inte ägnar sig åt den sortens säkerhetsåtgärder längre, om han händelsevis inte bistår Sankte Per. Renlärigheten gäller annat nuförtiden.

Det finns alltså präster och förtroendevalda som markerar att jag i allt avviker från deras meningar utom på en punkt. Verkar det troligt? Är det sådant man säger? Men då har man tagit ställning och omfattar de vardagsvisa utstötningsmekanismerna: du är inte en av oss. Det är att i grund omintetgöra dopets gemenskap. Det blir svårt med predikan på söndag för somliga.

Nu bortser jag från den enkla omständigheten att jag alls inte tror att folk ska vara ense om allt. Jag är inte säker på att jag är ense om allt ens med min fru. Skulle jag vara det? Är ni det? Med min fru??? Nej, det är det där självklara att avgränsa, en grundkategori i det svenskkyrkliga livet, jag är ute efter. Jag tror att det vi ser är symtom på en allvarlig sjuka, en livshotande. Här avslöjas nämligen att Svenska kyrkan inte är en evangelisk kyrka. I en sådan räcker det att vara överens om evangeliets förkunnelse, en minimalistdefinition visserligen, men alls inte oanvändbar. Här ska vi uppenbarligen vara överens om mycket som vi enligt bekännelsen alls inte behöver vara överens om.

Det finns några som läser Bloggardag för att förnöjt konstatera att vi understundom inte är överens. Det kan man dessvärre inte omedelbart veta. Somliga har inte fattat vad resonemang kan gå ut på och fronderar därför. Andra upprörs inte i sak utan när det handlar om uttryck. Då är vi överens fast oense. Så här kan man komplicera tillvaron länge. Grundregeln kan annars vara, att om vi bara talar tillräckligt länge om ett teologiskt problem, kommer vi säkert fram till en punkt där vi kan bli oense. Det är en god regel.

Men det där med att lära av hundteologin, är det inte djuriskt och ska undvikas? Jag svarar på mitt försynta sätt: Hellre det djuriska än det omänskliga, allra mest som det omänskliga, den grundläggande mobbninginstinkten, är okristlig. Om det då invänds att den i varje fall inte är okyrklig, tar jag invändningen med knusende ro och upprepar: Den är okristlig. Detta sagt kan jag gulla med hundarna och torka efter valpen. Han växer snart upp och blir som de flesta kyrkoherdar och biskopar när vi möts....


25 kommentarer:

  1. Hur mycket entusiastiskt pinkande och svansviftande kommer den omtalade regnbågscertifieringen att mötas av ute i församlingarna när den ska genomföras? Några blir säkert helt till sig över Regnbågsnyckeln, så det skvätter om dem. Vissa lär inte känna någon större lust alls att sprida vätska omkring sig, men accepterar det tyst och lojalt såsom ett krav från arbetsgivare och förtroendevalda. Andra lär känna igen utstötningsmodellen, både i ide och metod, och höra budskapet tydligt och klart: -Du tänker fel, du är inte en av oss, du ska nu påverkas att tänka rätt som man ska tänka. Du får tänka annorlunda, tyvärr, men det är inte önskvärt och med tiden kommer sådana som du att fasas ut. Som väl är så är du ensam bland 20, men känn dig inte utpekad...
    Ja, det svenskkyrkliga etablissemanget har valt väg i frågan. Men att vi hamnat i detta läge beror nog på att vi är oense i den mer grundläggande frågan om vad uppenbarelsen i och genom Bibeln och kyrkans Tradition innebär. Det är alldeles uppenbart när man ser hur många som nu pinkar små skvättar här och där i glädje över den väntande indoktrineringen. Frågan är bara vem som torkar upp?

    Svenskkyrklig dissident

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det hör väl ihop, hbtq-certifiering och skvättandet av kroppsvätskor?!
      Antony

      Radera
    2. "katoliken" Anthony har alltid ett "svar" tillhanda. Marcus

      Radera
    3. Jag verkar ha fått en "groupie" i oraklets egen "höga" person, frågan är om jag ska skratta eller gråta?!
      Antony

      Radera
    4. Alphadeltagaren3 maj 2017 kl. 19:03

      Delar svenskkyrklig dissidents erfarenhet av att det poängteras att man är ensam. "Ingen annan har hängt upp sig på det där. Bara DU" (i typ hela världen). Slokörad, bannad och strykrädd smyger man hem.

      Kanske bor även dissidenten i hipsterstiftet? Växjö alltså.

      Radera
    5. Dissidenter finns nog överallt, men din gissning i mitt fall är inte helt fel.
      Det jag skrev är dock inte utifrån egen erfarenhet. Man kan ändå ana hur det kan komma att bli.

      Svenskkyrklig dissident

      Radera
    6. Hur har Växjö, av alla platser, blivit ett hipsterstift?
      Antony

      Radera
    7. Alphadeltagaren3 maj 2017 kl. 23:09

      Ingen aning. Men de kallar sig själva det, på Twitter och Facebook. Oss emellan Antony, så vet jag inte ens vad det betyder. Men det genererar "likes" så jag låtsas att jag fattar :-).

      Radera
    8. Hipsterstift vet jag inte om det är, men stiftet är definitivt förändrat och annorlunda än tidigare. Varför? Det beror nog på flera saker, t.ex brytningen efter biskop Jan-Arvid under tiden med Wejryd, prästvigningsstoppet i ämbetsfrågan, yngre högkyrkliga präster som varit mer intresserade av liturgi än tros- och lärofrågor, en trötthet bland många på striderna i ämbetsfrågan på 60-90 talen, ett allmänt generationsskifte överlag i församlingarna och den fortsatta politiseringen. Det mesta av detta är inget unikt för Växjö stift, utan kan återfinnas även i andra stift. Men hade Jan-Arvid H fått fortsätta verka till sin pensionering är jag övertygad om att stiftet hade sett annorlunda ut i dag.

      Svenskkyrklig dissident

      Radera
    9. Alpha: Det finns väl knappast något ytligare, hycklande och mer patetiskt samtidsfenomen än hipsterkulturen, men med tanke på att Växjö har valt den antimaterialistiske sportbilsfantasten Modéus II till stiftchef så tycker jag att de förtjänar detta epitet.

      Svky dissident: En halvhyggligt "ortodox" stiftchef hade kanske kunnat fördröja förfallet, men det hade ändå inträffat.
      Beskrivningen av högkyrkligheten är nog korrekt, den verkar idag till 90% handla om ritualism- "där tron slutar börjar teatern"!

      Antony

      Radera
  2. Nja till sista delen. Han växer väl upp o slutar glädjepinka men svansvift o skuttande i återseendets ljuva stund (vare 5 min el 5 veckor) behåller han förhoppningsvis. Rätt sällsynt hos kyrkoherdar o andra klerikala tänker jag.

    Jag erkänner att jag gör som en del av läsarna här - läser med den förutfattade meningen att jag inte kommer att hålla med. I mitt fall inte här då dock (även om jag inte alltid håller med om allt).
    Det är lätt gjort tröstar jag mig med. Lätt gjort när man under lång tid fått höra att man tänker fel i diverse frågor. Tänker fel i förhållande till vad vissa tycker är enklast o mest praktiskt ofta, men det är då min värdering.
    Är man då född en dag när Herren hade glömt fylla på förrådet av stubintråd kan det bli som det blir ibland.
    (Här finns dock ändå viss självinsikt hoppas jag o paus tages från den eterburna sociala livsdelen för att istället äta många pepparkakor o se om det hjälper. Förutom bön då förstås.)
    Eva H

    SvaraRadera
  3. Ingen behöver torka upp. SvK är i grunden helt dränerad.

    SvaraRadera
  4. Det sorgliga är väl att många i det kyrkliga har pinkat på sig och inte byter byxor.

    GAF

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så du menar att man känner igen "vätskeskvättarna" på stanken?
      Antony

      Radera
    2. ju mer trängd "katoliken" Anthony blir ju mer vulgärare blir han. Marcus

      Radera
    3. Du borde du väl veta, Antony, att man vänjer sig vid allt?

      Radera
  5. Inte är jag överens om allt med din fru. Men i ganska mycket.
    /Pernilla

    SvaraRadera
  6. Dag, det roar mig särskilt att en av de för ögonblicket starkaste lysande stjärnorna i Lund Kent Wist i en intervjun svarade Vem bjuder du på middag?
    - Prästen Dag Sandahl. Jag tycker att han har viktiga saker att säga som kyrkan måste lyssna på. Och så gillar jag att han är satiriker. Keep up Husse Sandahl

    SvaraRadera
    Svar
    1. Där har du gjort ett fynd, Per! Men nu är det upp till bevis, Kent: Bjud hem Dag på middag, vetja! (Och jag hoppas att Dag har vett att tacka ja!).

      Radera
  7. Frågan om rätt och fel (inte bara om åsikter) är en förbannad fråga. När jag en gång satt fast med den måste jag ha bett en bön. Jag blev bönhörd i samma stund: - Var inte rädd! Rädslan för att göra fel förlamar oss alla och gör oss till kretiner. När ska vi våga tro, och inse att frågan om rätt och fel inte gör oss till Guds jämlike, och att distinktionen inte är absolut? Livet förstås bara baklänges, men måste levas framlänges. Vad är viktigast: att förstå, eller att leva? För den kristne borde svaret vara enkelt, eller...

    SvaraRadera
  8. "Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära OCH förvaltningen av sakramenten" (CA, art. VII "Om kyrkan"). Den rätta sakramentsförvaltningen tillhör således villkoren för enheten. I artikel XIV "Om det andliga ståndet" (latinska versionen De ordine ecclesiastico) står det "Om det andliga ståndet lära de [de evangeliska], att ingen utan vederbörlig kallelse (nisi rite vocatus) bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten". Dessa faktorer -den rätta sakramentsförvaltningen och kallelsen enligt "riten"-
    komplicerar frågan om enheten och den minsta gemensamma nämnaren i Svenska kyrkan. Jag är inte ens säker på att det i dag existerar en konsensus eller ens konvergens ifråga om doctrina evangelii, evangelii lära.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det är nog knuten. Vad är evangelii lära? Fråga våra präster och du kan få rätt många svar, ibland motstridiga.

      (Jag tror t.ex. inte att Dag är enig med dem i Västerås som menar att ett eventuellt fynd av Jesus´ skelett skulle sakna betydelse).

      Radera
  9. Loke påminner om min jycke då han en gång i yngre dagar blev så glad åt att matte kom hem att han kastade sig ner på rygg och kastade vatten så att det träffade den hälsande matte rakt i ögat.

    Det stora problemet med läroförvaltningen av den evangeliska förkunnelsen i SvK är inte att man inte är överens. Det är att man inte använder de referensnycklar som använts av de tidiga koncilierna, nämligen skriften och traditionen i kombination. I de fall traditionen och skriften pekar åt olika håll så har man nog underskattat skriftens bokstav.

    SvaraRadera
  10. BOD
    Femsiffrig innebär i kronor 10000 eller 99999 tusen.

    Jag skulle inte var beredd att betala en räkning så ospecifierad trots mitt i sig ointresse för förloppet som sådant.

    Är det murveln som inter söker sanningen utan pluspoäng som är i farten?

    Väl, vad kostade ditt deltagande? Är det ointressant?

    //HH

    SvaraRadera
    Svar
    1. HH,

      -Konferensavgiften står på nätet. Vad gäller Wiehes arvode har jag ännu inte fått den exakta summan. Om Du kan ge Dig till tåls, får Du snart läsa den.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera