tisdag 9 maj 2017

Kyrkopolitik

Jag vandrade på Östermalm i går. Östermalmingarna har fina bilar, men jag kom på mig själv att faktiskt inte vilja ha en Ferrari för 3 miljoner. Och folk var ute med sina små under på kvällspromenad, men det var inte mycket gräs på det stället, om ni förstår hur jag menar. Jag blev när jag såg min födelseförsamlings gatuliv frågande. Nu undrar ni hur det var på Margit Sahlin Akademin. Trevligt. Det är alltid lite roligare när människor pratar om något de förstår vara verkligt än när de målar bilder eller konstruerar sig en verklighet. Som t ex i det kyrkopolitiska.

När det drar ihop sig till kyrkoval kommer slagorden. Frågan är dock vad de politiska partierna och övriga nomineringsgrupper vill för Svenska kyrkan. Mer folk i gudstjänsterna? Folkligare och roligare gudstjänster? Mer musik i gudstjänsten? Mer relevanta budskap? Satsningar på barn och unga, naturligtvis. Diakoni, förstås. Men kommer några mer djupsinniga förslag för framtiden? Antagligen inte. Och det kan bero på att få funderat över kyrkopolitikens syfte och dess begränsningar. Det som blir liv i Kyrkan beror nämligen inte på kyrkopolitik utan på Guds gode Ande. Och Anden kandiderar inte i kyrkovalet!

Så bli det nervigt också, smågrinigt. Självfallet älskar Gud socialdemokraterna mer än de frimodiga eftersom S är större i kyrkovalet. Var det någon mer fråga? Inte. Då ska jag formulera en fråga för mig själv, när jag skådar ut över det kyrkopolitiska landskapet: Hur dumt kan det bli? Och hur långt från dr Luthers Galaterbrevskommentar med dess polemik mot herr Omnes, som har bestämda meningar om den andlighet herr Omnes inte har en susning om, kan vi komma ett märkesår som detta?

Nej, kyrkopolitiken åstadkommer föga. Jag ser att pastor Wisti, den förste heltidsanställde missionären, utan att darra på manschetten i DN förutspår Svenska kyrkans död. Han är inte till sig för det. Pastorn tror på de dödas uppståndelse. Den gäller tydligen kyrkoprovinser? Fast inte Uppenbarelsebokens sändebrevsförsamlingar, de är grushögar, liksom de viktiga församlingarna i Nordafrika. Pastorn ställde inte frågan om Gud kanske flyttar ljusstaken (lampstället) från Sverige och att detta välmående folk kanske lämnas att dö den andliga döden utifrån ett gudomligt imperativ: "Ske er som ni valt att leva!" Finns det en gräns för Guds långmodighet, trots allt? Det är väl en sådan fråga som inte passar i det kulturella i DN, men det kan vara den verkligt relevanta frågan för det. Den har av begåvade präster ställts under nästan hela efterkrigstiden, dvs de begåvade som haft vett att se vad som sker och inte hanterat verkligheten med besvärjelser. Det finns sådana som tror att medlemssiffror står frikopplade från gudstjänstfirande. Så tror inte de i kyrkovetenskap förfarna.

Så vad ska vi då ha kyrkopolitik till?
Kyrkopolitiken är en kultivator, som bereder till sådd och skörd. Det är inte så illa Den ka bereda marken för Ordet som sås ut. På så vis är kyrkopolitiken en viktig förutsättning och om den ägnas åt annat, t ex politiska partiers positionerande eller partipolitiska agendor till höger eller vänster eller mitt i, fullföljs inte vad Kyrkan behöver. Nu talar vi allvar.

Jag kan tänka mig att kyrkopolitiken också har en propedeutisk uppgift genom att fungera som en introduktion till det som sedan ska komma. Som ni märker, försöker jag både plädera för kyrkopolitiskt ansvarstagande och säga att det egentligt viktiga är något annat, men att det mindre viktiga inte får försummas. Det behövs i detta propedeutiska folk som kan tänka vidare, dra upp linjer eller bana vägar till detta större och veta att just detta är deras begränsade uppgift. I det övriga växer Kyrkan automatikä, av den kraft som finns i Ordet och sakramenten. I denna växtprocess ska kyrkopolitken inte peta för dess instrument är alldeles för trubbiga för det. Den propedeutiska uppgiften räcker väl som ansvar.

Oenigheten gäller inte om medlemmar i politiska partier ska kunna väljas till kyrkliga förtroendeuppdrag, det ska de. Frågan handlar om politiska sekulära partiers deltagande i kyrkovalet. Vilket parti har ett partiprogram där det klart sägs att Kristus är främst i vår program eller att Jesus är Herre och att detta är partiets hållning. Har något politiskt parti försvurit sig till den niceanska trosbekännelsen? Nä, då så. "Reflektionerna göra sig själva", som det heter.

Eller ska vi vara glada och säga att Svenska kyrkan håller på att dö och att det är bra? Jag kan inte riktigt förstå att det är en ansvarig hållning. Bota, lindra och trösta, men inte belåtet se något gå mot slutet är den medicinska hållningen så länge det går. Och Jesus kallades att uppväcka döda, en pojke, en flicka, en vän t ex. Kan det verkliga problemet vara att alltför få älskar Svenska kyrkan och att en del som inte älskar henne både har jobb i Svenska kyrkan och förtroendeuppdrag? I så fall är det väl mycket som egentligen inte är så svårt att förstå av det som är svårt att se och gilla?

23 kommentarer:

  1. Naj, jag vill inte att Svenska kyrkan skall dö. Men Svenska kyrkan är svårt sjuk (det menar Bengt Olof också, om än hans diagnos är annorlunda än min). Problemet är att det inte finns någon sjukdomsinsikt.

    Min önskan är att det går så dåligt så denna insikt blir så ofrånkomlig att drastiskare åtgärder krävs än de smärre piller som kyrkoledningen ordinerar (och som inte tas av många, eftersom de inser att de inte är till någon nytta). Det räcker snart inte med annat än hjärt-lungräddning!

    SvaraRadera
  2. Idag kan jag oreserverat hålla med BloggarDag, ety jag också vandrade på Östermalm igår.
    Sedan undrar jag om alla de som vill ha satsningar på diakoni själva erbjudit sig som volontärer? Hur många förtroendevalda har gjort tillnärmelsevis så många timmar som diakonivolontärer som sammanträdestimmar?
    Hur många förtroendevalda kan ens räkna en enda volontärtimme inom det diakonala?
    Kan ens den på denna blogg mest högljudde förtroendevalde berätta om en volontärtimme i det diakonala?
    Jag tror nämligen att all vurm för det diakonala är lika allvarligt menad som talet om Jesus Kristus som Herre i partiprogrammen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den av herr T åsyftade "högljudde" (Mörrum?) fullgör sina volontärtimmar vid sammanträdesbordet. Sådana "volontärtimmar" är vår tids nya avlatsbrev: "Sitt av dina timmar på möten så slipper du sitta av dem i trista kyrkbänken!". Ett stort antal sådana mötesavlatstimmar kunde den åsyftade nyligen tillgodogöra sig som sin "församlings" utsände till konferensen Samhälle&Existens i Malmö. Dessa räcker nu enligt uppgift till garanterat fria söndagar ända in i oktober. Den som är tillräckligt flitig kan genom mötesavlaten i praktiken helt befrias från att gå i kyrkan på söndagarna. /John

      Radera
  3. Är det ändå inte bra att Wisti för fram människor till medvetenhet om vad som komma skall? Jag tyckte att det var en bra artikel. Den väjar dock för frågan om varför Svenska kyrkan kommer dö. Jag tror inte alls att folkkyrkoarvet från Billing är bestämt till död, bara för att årtalet är 2017. Snarare folkkyrkoarvet i dess politiserade tappning, med allt vad som följer. Det är bra att Wisti skriver att vi ska förbereda oss att ta farväl av det. Men det vore också bra med en sorts problemanalys, så att vi vet, när något annat växer fram, vilka misstag vi skall undvika.

    SvaraRadera
  4. Är frågan om de älskar kyrkan eller ej, de anställda o förtroendevalda du nämner i slutet?
    Det jag är mest nyfiken på är vad de egentligen menar med kyrka. Där tänker jag allt oftare att många i alla fall står bra långt från den Gudstroende, Jesus-centrerade, Ande-ledda o Bibelläsande församling jag tänker på som kyrka.
    Många älskar nog ändå den "allmänreligiösa sociala träffpunkt" som lär ha varit S' våta dröm om SvK i 1900-talet. Det är ju i mörkret av de tankarna vi lever idag. Mycket kan sägas om S o de som i sekulärpolitiken stött dem i denna dröm men de har ändå kommit rätt långt i sin strävan att få bort det kristna som specifikt med kyrkan. Via kyrkan själv lika väl som via prästutbildning om jag förstått rätt.
    (Med ursäkt då till alla S-medl/röstande som är troende. Jag är mycket väl medveten att ni finns.)
    Vad gäller diakoni o förtroendevaldas insats där finns säkert både engagerade o närmast ovetande. Jag fnissade dock till o fick i minnet upp när en mycket rutinerad förtroendevald från min boendeförs kom på besök i S:ta Clara o såg mig fara runt med termosar o bröd o annat till caféet där. "Men har ni inga vaktmästare? Måste ni göra det där själva, medlemmarna, VARJE dag?".
    Jodå, o tänk - det fungerade alldeles utmärkt.
    Eva H

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jomenvisst, och det var ändå en engagerad förtroendevald.
      Det är enkelt att skära breda remmar ur andras läder, men att själv handgripligen hjälpa till med diakonin är en helt annan sak än att anställa någon för att göra det man inte själv vill ta i med tång.

      Vi hade nyligen ett samtal med en präst från den lokal SvK-församlingen (några T-banestationer NO om S:ta Clara) om att de ville vara med som medarrangör på vår Gemenskapsjul för utslagna. Jag uppmuntrade dem att skicka sina volontärer vilken lördag som helst för att hjälpa till med sopplunchen. Hon såg lite fundersamt på mig och sa att de ibland hade svårt att komma på vettiga volontäruppgifter, men att vi kanske skulle börja med julfirandet först.
      Julafton är dock den enda dagen på året jag inte behöver bekymra mig om att vi skulle ha för få volontärer i det diakonala arbetet.
      Det var inte heller lönt att bjuda in någon präst till att besöka våra soppluncher någon lördag, för det var ingen som hade schemalagd arbetstid just då om det inte råkade vara begravning, dop eller bröllop.
      Är det så att SvK blivit en konsumentkyrka som drivs av anställda?

      Radera
    2. Jag var delansvarig för volontärerna på julafton i Clara några år o vet att den dagen (vilket en del finner underligt) brukar vara lätt att få folk till :)
      Tyvärr tror jag, o det är konstaterat med stor sorg, att du har alltför rätt i det med konsumentkyrka. Åtminstone i storstad.
      (Har du svårt med volontärer till lördagar så är det kanske möjligt jag kan bidra. Lovar inget men Dag kan nog hjälpa med kontakt om det är så.)
      Eva H

      Radera
  5. Folkkyrka kan väl betyda olika saker? Billings folkkyrka var kyrka-för-folket, medan det som levde vidare väl snarare var Eklunds samtida kyrka-med-folket som blev till Palmquists kyrka-av-folket och senare kyrka-av-folkets-valda-ombud. Billings folkkyrka är knappast passé; dess svenskhet handlar dessutom principiellt om svensk geografi och därmed inte om svensk etnicitet - och "alla folk" ska enligt Matteus 28 göras till lärjungar.
    Kh på landet

    SvaraRadera
  6. "Och Anden kandiderar inte i kyrkovalet!", skriver Dag. Kanske inte men kanske ändå. Valet gäller till stor del om Anden ska ha något inflytande i Svenska kyrkan eller inte. Blir Anden bortröstad lär han ta sitt pick och pack och gå.

    SvaraRadera
  7. Vår medvandrare,vår ständige,outtröttlige följeslagare överger oss aldrig-Inväntaren.
    I frihet ska vi säga vårt Ja,amen!
    Vi intar vår vägkost under samtal,där minst två träffas i hans namn är han mitt ibland oss:KYRKA.
    Friden vare med var och en av oss...
    Tiger

    SvaraRadera
    Svar
    1. är du i Byen nu?
      Moberg

      Radera
    2. Ja,i metaforisk mening...
      Berggren till Moberg

      Radera
  8. Varför dessa eviga jeremiader mot politiska partier som vill vara med och ge sin syn på hur kyrkan skall styras?
    Den överväldigande delen av kyrkans medlemmar tänker väl på, att det är bra om kyrkans verksamhet styrs av sådana som dom är vana att lita på.
    Dom flesta tycker väl på, att det är bra om också humanistiska värderinga , sådana som man begriper sig på, finns som styrprinciper i kyrkan.
    Det där med Jesus finns liksom mellan rader. Han finns ju osynligt med i alla goda gärningar, både dom kyrkans kollektiva och medlemmars subjektiva.
    Om Gud använder Tex socialdemokrater som sin profetisk språkrör, när dom driver sin syn på brister i världen och vill att kyrkans skall vara med att rätta till dom , då skall kyrkan andra medlemmar lyssna på det.Andra partier kan sedan balansera budskapet och så småningom kan man nå en verksam kompromiss.

    Diakon, även den strukturella diakonin är gudstjänst i världen.Om jag minns rätt , kännetecken för dom kristna var hur dom älskar varandra.Något av den kärleken rinner över till skapelsen som vi skall ta vara på i diakonin.

    Politiska partier är en del av den gudstjänst i världen firande församlingen och ge sitt bidrag till det.
    För dom traditionellt kyrkliga gäller det att vakna upp och känna igen profetian .

    SvaraRadera
    Svar
    1. Möjligen bottnar den kritik i just det unika att politiska partier är med och styr. Som enda kyrka i världen, som enda medlemsorganisation i landet.
      Frågan är om det är unikt bra eller unikt dåligt?
      Kanhända ger något av den statistik som SvK själv tar fram som viktiga mätetal svaret på den frågan?

      Radera
    2. Jag tror också många röstar på de de är vana att lita på, vet i många fall det är så. Men... I kyrkan skall det i första hand vara Gud vi litar till o det går inte alltid ihop med världslig politiks värderingar.
      De humanistiska värderingarna finns ju dock i allra högsta grad i kyrkan, ofta i högre grad än utanför.
      Att vi skulle nöja oss med att få Jesus mellan raderna... Där suckar jag bara djupt.
      Kyrkan kan visst vara med o påverka men då i egen kraft o inte efter S eller andras partiprogram. Kyrkan ska göra sådant utifrån Gud o inte utifrån partipolitik, det borde väl vara självklart?
      Och om det är just ett uppvaknande som får fler o fler att protestera mot att t.ex. uttalade ateister eller troende som bekänner sig till annan religion bakvägen är med o styr i SvK?
      Om vi vänder på ditt resonemang just om uppvaknande o istället tänker att fler nu ser vad den sekulärpolitiska påverkan verkligen är o gjort?
      Då är kanske inte "profet" det jag tänker.
      Eva H

      Radera
  9. Socialdemokraterna är störst i Svenska kyrkan och i riksdagen. Utrikespolitiken är föga överraskande enhetlig. Tänker på hur man agerar mot Israel. Positionspapperet som kyrkostyrelsen fastställt och den senaste omröstningen i Unesco om Jerusalems status hänger samman. Socialdemokraterna är strategiska och konsekventa. Socialdemokraterna gillar heller inte att barnen i Sverige ska bli påverkade av kristendom. Kommer kyrkans barntimmar finnas i framtiden? Det blir intressant att se hur vice ordförande i Svenska kyrkan kommer att agera i denna fråga.
    Jack London

    SvaraRadera
  10. SvKy är inte död men ofrånkomligt döende om inte några djuptgående radikala operationer görs. Exempel: det s. k. "Kyrkomötet" som inte är ett kyrkomöte utan en slags kongress för kyrkliga intressegrupper måste bytas ut till ett riktigt provinskoncilium där Ämbetet har majoritetsgaranti och biskoparna vetorätt. Inga partier eller nomineringsgrupper får finnas.
    Prästerna bör åter bli stiftsanställa. Dessutom bör stiften utökas.
    Tillbaka till de mindre pastoraten. Högst 10000 medlemmar i ett pastorat.
    Fördjupad prästutbildning främst i dogmatik och filosofi.
    Medveten trohet gentemot Konkordiebokens teologi.
    Obligatorisk mässa sön-och helgdagar samt helgondagar.
    En ny bearbetning av hur den s.k. Ämbetsfrågan skall lösas.
    m.m. m.m
    Roland Kristensson

    SvaraRadera
  11. Roland Kristensson,

    Stort sett håller jag med Dig men jag funderar över detta med biskoparna.

    Hade De varit valda därför att de vore kristna och apologeter hade det varit en självklarhet men våra biskopar är inte kristna i apostolisk mening, de är inga apologeter. De är politiskt valda därför att de visat sig vara PK.

    Vilken "nytta" skulle de kunna göra. En biskop som Brunne? , en Bonnier?, en Jackelen? Inte vill de ha en apostolisk kyrka?

    //HH

    SvaraRadera
    Svar
    1. Brunne och Jackelen är inga biskopar i katolsk, apostolisk och luthersk mening. I en luthersk konfessionell kyrka hade de aldrig dessa tjänster. Operationen SvKy innebär självklart ett nytt sätt att utse biskopar. Hur kan jag inte säga men det finns säkerligen flera goda möjligheter. Roland

      Radera
  12. DanTor

    Söndag och mässan och med den sedvanliga -Kyrkans förbön.

    Rykande politik och församlingen och förbönen och nu i -4e söndagen i Påsktiden, sedvanlig dragning och bön för riksdag ned till kommunen med diverse kopplade organisationer, ve-o-fasa och utöver detta späds omogna eländet på med –”valet i Frankrike”, jo det är sant.
    Förövrigt och förbönen, nääe Kungen nämns aldrig

    Som jag ser Jesus med sina lärjungar och efterföljande handlingar fortskred väl dessa oavsett vad makthavarna fann för lustigt och därmed är det kanske lämpligt att återgå, som en start, till en väg, utan mittsträng.

    Förövrigt historik och politik och församlingen och att pastorn i text åvan utan darr på manschetten ser en kyrka liggandes på sidan måste vara resultatet av faktorn, tuvan.
    Tuvan var det, nåväl kort å gott –Herrens Bön. Vad var argumentet för att ändra texten var det icke så att –”det blir enklare att förstå” .
    Om så, och att få driva sådan grov förolämpning blev därmed klara besked, nå pastorer gillar Ni fortfarande ert besked?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absurt obegripliga omdömen och slutsatser!

      Varför vill vissa kommentatorer på denna spalt - likt Kent Wisti - att kyrkan skall dö, eller att det åtminstone skall gå så dåligt att, som RK skriver, man kommer till "insikt" om tingens ordning.
      Vilken insikt då? Inte den i varje fall, som vädras i ett annat inlägg av samma skribent, där han pläderar för en strikt högkyrklig agenda.
      Har RK och andra ännu inte förstått att en sådan agenda försämrar situationen ännu mycket för kyrkan?
      Och varför denna önskan att vår älskade folkkyrka skall falla sönder? Är det etiskt, hjältemodigt, framåtsyftande? Jag tycker det är ynkligt, avslöjande och groteskt: teologiskt bildade personer vill medvetet att kyrkan skadas och faller sönder. De vill INTE rycka ut, hjälpa kyrkan och göra en insats för den!
      Johns ständigt dömande tirader och självupphöjda attityd känner vi alla vid det här laget; inget att bry sig om. Men visst hade det varit önskvärt om den självutnämnde domaren över andras kyrkogång kommer till självinsikt någon gång och förstår att hans texter är motbjudande spegelbilder av hans egen verklighetsfrämmande och från allmänheten helt isolerade kyrkouppfattning, samtidigt som den blottar det vuxna barnets ilska i sandlådan, då spaden finns hos en annan.

      Vad gäller BloggarDags synpunkter på det han kallar kyrkopolitik, måste frågan åter ställas, varför han inte - som jag har föreslagit - tar initiativ till utmanande debatter med de förhatliga partierna, frågar vad de vill och vad de avser åstadkomma.
      Då får ju han, och FK, svar på frågorna som ställs.
      Vågar de kanske inte debattera med S och C.
      För övrigt är förstås Kent Wisti värd det entydiga besked, som hans DN-drapa kräver:

      -Folkkyrkan skall inte dö! Folkkyrkan skall leva - i högönsklig välmåga - inspirera oss alla och visa vägen till Gud, till upprättelse av, och vaktslående om, människovärdet, till ett mer harmoniskt samfund, där ondskan inte har en chans.
      Håller ni med eller inte?

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
  13. BOD, jag skrev i mitt tidigare inlägg vad som måste till för att Kyrkan i vårt land skall tillfriskna. Jag vill inte Folkkyrkans död, men det fordras en kraftig medicin och operation för att hon skall bli frisk och leva.

    SvaraRadera
  14. Håller absolut inte med herr Dikes mer och mer verklighetsfrämmande synpunkter.

    Spelet och pengarullningen är snart slut.
    Vakna, herr Dike!
    /John

    SvaraRadera