Oense

Jag tror att jag är oense med dem som skriver evangelisk-luthersk teologi i ny kontext för att formulera att Framtiden bor hos oss. Jag har läst boken Vi ska slåss mot Goliat. Göteborgs stift har gett ut boken, ISBN 978-91-979581-1-0. Boken (64 sidor) hör till projektet som heter just "Framtiden bor hos oss" och som bedrivs i församlingar där omvärlden förändras och med support från riksnivån, Kyrkans Hus.

Den inledande poängen fattar jag. Guds rike kommer inte så att man kan se det med sina ögon. Jag tror jag vet vem som sa det fast hans namn inte nämns i sammanhanget. (s 6) Guds rike kan man inte se, bara några saker som det riket för med sig, men Kyrkan kan man se. Guds rike är nämligen inte bara inuti utan mitt ibland oss. Den spänningen mellan "inuti" och "i vår mitt" tror jag är en helig hemlighet att nysta i. Om det går snett här, går allt snett. Antingen blir det då för mycket kyrka eller för mycket ego, för mycket system eller för mycket flum.

Var något av ("noe av") reformationens viktigaste verkligen tanken på det allmänna prästadömet? Det tror den norske författaren. (s 8) Antagligen har han fel. Det är en hoper punkter som tillsammans blir det reformatoriska och vilken av dessa som är viktigast vet jag inte. Rättfärdiggörelseläran? Sedan blir det mycket om mötet med den andre, men märkligt nog ingen text om mötet med Gud. Jag letade efter Jesus i boken. "I nattvarden får vi del av en gemenskap och del av Jesus Kristus." (s 28) Detta är allt som sägs om Jesus i boken. De reformerta skulle egentligen inte komma med några invändningar.

Luther skulle ha en del att säga när han förstår att instiftelseorden i Göteborgs domkyrka lästes samtidigt som bröd och vin bars ner till altargången, "som ett tecken på inkarnationen och Guds rörelse neråt." (s 47) Vad konsekrerades då? Luther var noga med konsekrationen och vad ska vi med altare till om det är bärandet som blir poängen? Och detta i den domkyrka där PO Sjögren var domprost!

Då har jag inte kommit till poängen att den kritiska läsningen är viktig för kritiskt ska bibeltexter läsas. Men jag fattar det Luther inte förstått.  Det som bär är detta att vara människa bland människor. "Det är så kyrkans tradition skrivs om och förnyas." (s 44) Läs den meningen en gång till. Hur eller hur, så tänkte inte Luther. Men i något som kallas "evangelisk-luthersk teologi i ny kontext" tänker så.  För Luther var det något annat som bar.

Frågan hur de kristna ska agera i den inomreligiösa kamp som muslimer står i vet jag inte hur vi ska besvara. Ska vi stötta motkrafterna, de framåtsträvande krafterna? (s 21) Luther, som såg hotet med turken utanför Wien kan nog inte hjälpa oss här. Hans kontext är nämligen gammal fast den var ny då.

Till sist kommer Jonas Bromander mig till hjälp. Honom gillar jag. Han har sommarrötter på norra Öland, där hans mamma bor. Svenska kyrkans varumärke borgar för stabilitet och trygghet, läser jag. Kyrkans stabila ekonomi påtalas som en framgångsfaktor. (s 51) Vi pröjsar och? Är det, som Jonas antyder, så att Svenska kyrkan går in med pengar och personal men sviktar när det gäller engagemang? Stängt efter kontorstid? undrar jag. Eller, handen på hjärtat, undrar jag egentligen?

Jonas antyder, att de som tidigare kände sig hemma i församlingarna nu kan dra iväg i ett svårhanterligt främlingsskap, rasism rentav.  (s 55) Kan det vara så att den nya kontexten betyder att den tidigare inte behövs och att alltså de som kände sig hemma, blir hemlösa. Detta problem antyder Jonas. Jag skulle kunna tänka att det handlar om hur "Svenska kyrkan i X", en produktionsapparat, ersätter det som tidigare var X församling, dvs människor som firade gudstjänst och häckade i församlingshemmet för studier, samtal, kaffe, syförening och allt vad det var. Här behövs en fördjupad reflektion för det kanske måste gå så, när en församling förändras på kort tid och får färre medlemmar och områdena större etnisk spridning. Vad blir kvar - förutom en sämre ekonomi i lokaler med personal?

"Alla människors lika värde" är ett mantra som aldrig definieras, skriver Jonas och då förstår ni att boken inom sig rymmer spänningar. "Innebörden och förståelsen av dessa ord kan sannolikt variera. Frasen blir också lätt en beskrivning av något oemotståndligt, som över tid riskerar att just därför urvattnas." (s 56)

Är detta en framtid vi ska räkna med och en teologi som ska tyda och tolka denna framtid, blir jag bekymrad. Jag förmår mest uppfatta något annat än det evangeliska. Det reformerta ser jag och ett gott stycke MTD-religion. Den är välvillig. Problemet är kanske att den bara har en riktning, framtiden. Tron har tre tidsformer; det som var, det som är och det som ska komma.  Och så har tron mycket att säga om Jesus och det där som han lovat, att vara med oss alla dagar till tidens slut. Snavar teologin här, blir det mycket kvar förutom, förstås en myckenhet av fromhet och andakt, religion i sin högsta potens. Men det blir inte kristen tro.

Minns nu att den kristna tron slog igenom i romarriket när det var religiöst och statskulten upprätthölls. Då kom kristen tro som slagkraftigt alternativ, det som var annorlunda och med en övertygande livskraft i sitt annorlundaskap. Detta kan man fundera över en onsdag i november. Riktigt hur bokens författare slåss mot Goliat har jag dock inte förstått. Jag tror faktiskt inte att det är mitt fel.