GT-rapporten

Grant Thornton, GT, har granskat projektprocessen för ny kyrkohandbok. Den är dagtecknad 30 okt och las fram för arbetsutskottet i onsdags kväll, offentlig i går. Somligt är pedagogiskt enkelt så att också jag kan förstå. Jag skriver ut det som beskrivs med grönt, gult och rött. Då fattar också ni utan körkort att grönt betyder att ett område hanterats väl, gult att det har behov av utveckling och rött att väsentlig förbättringspotential anses föreligga. Grönt, gult och rött. Varför skriver revisorerna så? De ser framåt. Vad lär vi av detta projekt?
Då tar vi område för område:

Projektdirektiv GULT
Projektplanering och metod RÖTT
Projektorganisation - roller och ansvar RÖTT
Praktiskt genomförande GULT
Beställarens styrning och uppföljning RÖTT
Hantering av remissinstansers kritik GULT
Transparens RÖTT
Kommunikation och förankring GULT

Ingen punkt har fått GRÖNT.

Vi som är positivt kreerade och kreativa, ser förbättringspotentialer över hela linjen. Ni andra, som vi för enkelhets skull kan kalla surpellar, sitter förstås och funderar över hur detta resultatet av något som utförs likväl får GRÖNT när beslut fattas på torsdag i kyrkomötet.

Jag ska kanske inte låtsas. Jag finner det illavarslande att beslut fattas en torsdag, torsdagsdepression ni vet. Vi som tillkämpar oss en positiv livshållning inser, att nästa mandatperiod måste kyrkostyrelsen förändra arbetssätt, arbeta mer strategiskt och se till att det finns samsyn mellan  projektfolket /projektledaren/ gör och beställaren. På annat språk betyder detta: "All makt till sovjeterna!"

Revisorerna saknar egentligen en projektplan och ser att vägvalen borde varit analyserade i förväg och att projektplanen "kommuniceras och förankras med styrgrupp och beställare". Styrelsen (beställaren) borde vara väl representerad och ha tydliga mandat. Mellan raderna förstår man att kansliet var självgående och styrelsen passiv.

Ett problem handlar om att organisationen är van att utreda men inte bedriva förändringsprojekt. (s 15)  Det är så roligt skrivet, att formuleringen bör läggas på minne och tas fram vid behov i hela den kyrkliga organisationen. Van att utreda, inte förändra. Nåja, det finns, menar jag, i det kyrkliga sådana som förändrar utan att utreda ordentligt först också. Allt har vi!

Bristen på musikalisk kompetens borde ha åtgärdats tidigt i projektet, heter det i klartext. Antydningen att de externa experter som togs in inte blev lyssnade på är vackert formulerad (sid 18). Personalen som kritiserades tog mycket illa vid sig. Kritiken var omfattande. "Tonläget i sociala medier har upplevts som mycket hårt." Enskilda individer har pekats ut och kritiserats öppet. Det är alldeles sant och styrelsen manas ta lärdom av det inträffade. Men är det fel med öppen kritik?

Den referensgrupp som tillsattes uppfattas av revisorerna inte ha gett någon återkoppling. Den lyfte inte  frågor till arbetsutskott och styrelse. Intressant konstaterande och alldeles korrekt. Styrgruppen tycks ha arbetet lite hipp som happ, om jag läser revisorerna rätt (s 22).
"Vi tror att bristen på styrning av projektet kanske delvis beror på att kyrkan har en politisk styrning med många representanter, där man är van at lägga ut beställning men kanske mindre van vid att vara kravställare på ett långt projekt."
Denna torped riktad mot ammunitionsförrådet på Kyrkans skepp ska ni notera. Och nu kan ni förstå mitt tjat om att några strategiska diskussioner aldrig förekommit under de senaste åtta åren i kyrkostyrelsen. Sidan 22 är god och nyttig läsning för den kommande kyrkostyrelsen.

Orkar ni mer? Revisorerna skriver:
"Vi har inte tagit del av sammanställningar från respektive remissrunda som visar att alla remissvar som kommit in har behandlats."
Vad betyder det revisorerna egentligen skriver? Förtroendet har påverkats och kritiken hade, forfarande enligt revisorerna "kunnat bemötas bättre". (s 25)
Revisorerna rekommenderar att remissfrågor ska ses över så att de ger en rättvisande bild av vad remissinstanserna anser om materialet.  När det kommer till konkreta saker som att professor Nelson inte fick se den tidigare kritikerna, blir revisorerna så brutala som revisorer i hövlig form kan bli: bristande transparens. De markerar också att när experter kallas in "måste det finnas förutsättning för dessa experter att bidra med kompetens och erfarenhet. "Måste" var ordet. In på lodrät fyra.

Detta hör samman med att viktiga diskussioner - "inklusive de där enighet inte uppnås" - måste dokumenteras transparent. Så har tydligen inte skett. Men förankringsarbetet har skötts väl med många möten. Detta tror jag obetingat. Ändå kan tydligen kommunikationen väsentligt förbättras (s 30). Ordet var väsentligt. Vågrät åtta.

Jag läste revisorernas synpunkter och kände det som om jag var tillbaka i uppföljningen av gamla krigsövningar, där stridsdomarna skulle lägga fram sina synpunkter. När det skett, kunde det bli rätt högljutt om inte ilskan i stället var återhållsam. Men, om man så säger, inget var helt utan intresse då. Jag uppfattar en förödande men icke illvillig kritik. Finns det då kraft att förändra och hur ska vi hantera problemet att fyra gula och fyra röda omdömen slutar i grönt och beslut som om allt hade varit i ordning? För det var det uppenbarligen inte. Några bataljons- och batterichefer byts rätteligen ut. Det är enligt min meningen den alltför enkla lösningen. Tid för öppna samtal men också samtal om hur en kyrkohandbok ska beräknas mötas med entusiasm. Ser vi inte ett haveri?

Ska det firas försoningsgudstjänst i biblisk mening behövs en syndabock, som översteprästen hanterar. Blir det upprensningar eller utrensningar i Kyrkans Hus, Antjeborg? Jag tror att vi mer behöver fokusera på systemkritiken. Detta är förstås en dedicerad högkyrklig, rentav frimodig,  uppfattning. Det Svenska kyrkan hållit på med i decennier har faktiskt föga av framtidspotential om det ska handla om kyrkokristendom. Annars går det bra ett tag till.

GT-rapporten stimulerar. Jag tror jag ska sluta vara deprimerad och mer glad över att det går så illa som vi sagt. Ska ordföranden manas att lyssna till kritiker på ett mer konstruktivt sätt? Eller ska au:s ledamöter lämna plats till andra? Eller styrelsen föra brutaldiskussion i december och därmed förstöra gemytet vid avslutningsmiddagen? Jag stimuleras att fråga. Det är den intellektuella processens första steg.

Det är dessutom bra att legitimiteten i det vi kallar kyrkomötet minskar, givet att det skulle vara just ett kyrkomöte och inte en kyrklig kongress. Detta har jag markerat i det s k mötet sedan 1982. Färre präster och fler partipolitiker, det skapar framtid och hopp! Borde vi inte förenkla och låta riksdagen fatta beslut i stället för ett kostsamt kyrkomöte och låta regeringen vara överhet till en enklare kyrklig centralstyrelse med kommunfullmäktige i det lokala som väljer kyrkoråd? MTD-religionen hanteras faktiskt enklare så och förankras demokratiskt bättre på detta vis.