När det mesta blir obegripligt

Jag tänker inte bara på det dramatiska meningsutbytet på Bloggardag efter det att vi fått en biskop electa västeröver. Jag tänker på Dramaten också. Jag tror det förenande bandet är begreppet "obegripligt", alternativt "ofattbart".

Jag arkivforskar. Jag hittar en hel del jag glömt och så ser jag inte sällan skribenter som dels stampar av i att något är obegripligt och sedan utlägger sin bestämda mening om detta, som de deklarerat att de inte förstått. För obegripligt i absolut mening är det de skriver om alls inte. Det är bara det att de inte kunnat fatta. Men just detta fattar de inte! Ni fattar?

Det finns en kommentator som finner att en, vi kan kalla honom "K" (lite som hos Kafka), som inte tror ämbetsreformen vara sprungen ur Guds Ord, på något sätt inte godtar allas vår Electa (vi kallar henne för enkelhets skull så). Han upprörs av en konsekvens. Hur kommer det sig att han inte upprörs av det beslut riksdagen fattade år 1958, som får dessa konsekvenser? Hur kommer det sig att han för övrigt tänker sig att just detta riksdagsbeslut av alla skulle vara gudomligt och absolut när samtliga övriga riksdagsbeslut blott är mänskliga och alltid möjliga att ompröva? Brukar Sveriges riksdag för den delen fatta oomkullrunkeliga beslut?

Jag är ute efter det gamla vanliga: Sanning och konsekvens. Och då hamnar bevisbördan hos dem som tror att riksdagsbeslutet är högsta sanning. Då går det väl att övertyga, dvs spela bort den bibelkommission som slog undan benen på hela beslutsprocessen?

Vi läkarbarn är präglade hemifrån. Diagnosen först. Och vi står inte och lipar när vi ser den som är sjuk eller skadad. Då gäller det att bota, lindra, trösta - vad som nu är möjligt. Men först måste vi veta vad saken gäller. Man botar inte på måfå eller på from förhoppning. Vad är det som har hänt? Att det som hänt ger benbrott, bulnader, blemmor eller blessyrer är inte prioriterat intresse. Ta reda på varför det blivit just benbrott, bulnader, blemmor eller blessyrer.

När den kyrkliga debatten förs i ett tonläge, som påminner om en likvaka på Länssjukhuset i Kalmar med upprörda romer i entrén och tillkallad ordningsmakt, behövs tid till eftertanke. Kan det vara så illa, att riksdagen fattade ett beslut som resulterar i att vi får präster och biskopar som coram Deo faktiskt inte är vad de påstås vara? Den frågan försöker kv*nn*pr*stm*st*n*rn* undvika med det enkla argumentet, att frågan inte är deras. Det tror jag är strategiskt klokt men kanske inte vist. För vart tar det kyrkliga livet vägen om inte sanningsfrågor ställs. Nu känner ni igen att jag frågar som dr Luther i inledningen till de 95 teserna. Frågar man så, brukar kyrkosystemen bli aggressiva. Det är vår evangeliska erfarenhet. Men jag vill hellre att uppmärksamheten riktas mot orsaker än konsekvenser.

Då blir det Dramaten. Ordet "kåt" är ett gott gammal svenskt ord som betyder "levnadsglad". Det har fått en mer spridd men i sak förminskad betydelse. Nu finns det levnadsglada män i skådespeleriet har jag förstått och en kvinnlig programledare i radion dessutom. På intet sätt är detta obegripligt. Folk som ska kyssa varandra på scen eller i en scen eller vara nära varandra kan gripas av livsglädjen. Är några dessutom namnkunniga skådespelare med uppblåsta manliga egon så krävs det vishet. Och den saknas. Dessutom handlar om flickor/kvinnor som vet att deras karriärer kan blåsa bort. De har det som kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* i sin utsatthet. Det hela är vedervärdigt men alls inte obegripligt. De gamla skyddsmekanismerna som handlar om kunskap om synden och kanske egen kännedom om den och insikt om livets utsatthet och vad boten innebär och glädje i denna bot är inte livshållningar. Då blir det fel med mycket och människan utlämnas åt människan. Hon är människans varg som ni vet. Det visste vi förr. Sekulariseringen lurar oss dagligen och stundligen.

Vi blir lurade på försoningen. Då återstår indignation och moralpanik. Nästan alla skriker. De kyrkokristna skriker dock icke. De ser fenomenet, förstår det och ber för världen, som de brukar. Jag sparade sidorna i Svenska Dagbladet om hur det går till i film- och teatervärlden. Varför vet jag inte. Men jag fick för mig att det inte är kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* som varit i farten. Avledningsmanövrarna har fokuserat dem medan det verkliga förtrycket har varit någon annanstans. Det är konstigt och ändå inte för den som vet att skilja mellan en fråga om ämbetet och frågan om jämställdhet och helt enkelt justehet.

Den kvinnliga programledaren förvånar mig inte heller. Hon skandaliseras och blir omöjlig i det liv hon hade. Högt uppe faller man tungt när man faller. Och hon var möjlig att identifiera. Men hur kunde sexliberaliseringen, som på ett sätt bröt upp från något som inte var riktigt bra, hamna här? Jag som är född 1948 undrar. Har Luther rätt? Är världen en full bonde som försöker sätta sig på hästen och ramlar ner, än på ena sidan och än på andra?  Eller ska denna syn på världen avvisas som en negativ konstruktion?

Moralismen triumferar. Det gör den när själavårdskulturen visats på porten. Men jag funderar också över om vi fått en samtids dödskultur där sexualiteten skiljs från livet och därmed självklart blir en del av dödskulturen? All kärlek är bra kärlek, heter det. Det borde väl sägas vad alla vet, att all kärlek verkligen inte är bra kärlek? En del kärlek är destruktiv. Men det spelar ingen roll i en dödskultur, det fattar jag. Och allt som kallas kärlek är inte kärlek alls. Som bäst en handelsvara, som sämst maktutövning.

Nu ska jag återgå till att skriva fotnoter under mottot "deprimera mera!" Hunden? Jo, tackar som frågar. Piggare.