1800-talsmässigt

Gårdagskvällen förlöpte med gruppmiddag och samtal om hur opinionerna om handboksförslaget redovisats. Jag meddelade gruppen, att Kyrkostyrelsen fått reflektioner om revisorernas granskning men att detta var ett internt arbetsmaterial (fast inte "hemlig handling" men inte tillgänglig heller, tror jag mig ha fattat). Jag enfaldige tycker mig se ett välbekant mönster. Det går inte riktigt att se in i processerna och det finns papper som blir "internt arbetsmaterial" både nu och då. Jag säger inte att hållningen mot revisorerna var kritisk, men oklar. Hur ska nu den nya sifferuppställningen hanteras? Ni såg att den finns på kyrkligdokumentation.nu

Annars försökte jag tänka, det ges goda förutsättningar för detta på tåg och i hotellrummets ensamhet.
När det heter "1800-talsmässigt" bör man fråga: Vilken del av 1800-talet? Wienkongressen, 1848 års revolutionära hållningar eller 1870-talets krig? Menar man svensk literärt 80-tal eller 90-tal? Det finns begrep som faller sönder när man petar på dem. Likväl är somligt 1800-talsmässigt, dvs före nya viktiga insikter. Som i det kyrkliga.

1800-talets svenska kyrka var utomordentligt lokal. Domkapitlet kunde skicka runt präster i stiftet,  men ansatsen var lokal. Regeringen beslöt på riksplanet. Någon kyrklig samordning förutom kyrkomöten vart femte år fanns inte. Kyrkans politiska makt skulle under detta 1800-tals senare del  försvagas förstås. Ståndsriksdagen avskaffades. I den hade prästeståndet ofta gjort gemensam sak med bondeståndet. Jag tror detta illustrerar hur lokalt präster tänkte. Det var bra i det samhället.

Sedan kom två nya medvetenheter; ungkyrkorörelsen och den nya kyrkotanken, den som hade två tillflöden: den ekumeniska rörelsen och den bibelforskning som gjorde upp med den idealistiska libetralteologin. Vi behöver inte bryta upp det hela i olika koncept och analysera dem teoretiskt för detta var insikter som slog rot i personer, som kunde vara gripna av allt det de fått höra och se. Lokalförsamlingen hade fått vidare horisonter. Och Kyrkan var inte något som kommit i stället för Guds rike, som Alfred Loisy så fyndigt formulerat saken. Kyrkan var Guds sändning, avsedd som ett Guds rikes verktyg. Ämbetet var något annat än ett statstjänstemannaämbete i ett Kungl. Salighetsverk. Och sockenkyrkan beskrevs som något vi skulle kunna förstå som "Guds rikes ambassad". Lokal och universell.

Vad har hänt nu? Jag tror att vi i kyrkomötesmaterialet (betänkanden) kan se en tendens bort från Kyrkan till kongregationen. Alla problem ska lösas lokalt. Small is beautiful eller vad det nu är. Jag uppfattar, men "vad begriper väl jag, gamla fnask, som farmor sa", att detta är ett sätt att undvika det ansvar som följer av att vara nationalkyrka. Allt hamnar på det lokala, med stiftet som uppsyningsman, episkopé. Den gamla ungkyrkliga och sedan högkyrkliga kyrkotanken försvann i enkel kongregationalism och de doktrinära högkyrkliga fantiserade ihop en stiftskyrka och i brist på påve blev denna allt. Jag tror att detta - med en enkel formel - är helt sjukt. Nationalkyrkan är en missionstanke. Och den är nödvändig.

Varför sitter jag och snidar på sånt här när det är tidig morgon på ett hotell i Uppsala och för övrigt tidig morgon i hela landet? Därför att jag uppfattar att kyrkomötet vägrar ta sitt ansvar för nationalkyrkan. Det finns ingen kyrkovision. Det finns dock 8 miljarder i kyrkofonden, men det gläder bara siffernissar och inte missionärer och själavinnare. Finns det ens något kyrkomöte eller bara en kongress? När förslag läggs i detta kyrkomöte blir standardsvaret att "detta är ett problem för lokal nivå" utan att vi ett ögonblick tänkt ihop alla de kyrkliga nivåerna församling - pastorat - kontrakt - stift - nationell nivå - Kyrkan i hela världen. Detta är rumsdimensionen. Tidsdimensionen har vi inte heller tänkt igenom ordentligt. Det märkliga i det kyrkliga torde vara att vi verkligen har ett förvaltaransvar i relation till tidigare kyrkokristna, de som före oss tog ansvar för Kyrkan och gudstjänsten. Det finns en "tillbaka till framtiden"-dimension i det kyrkliga livet. Hur många är medvetna om den? Hur många har en reflekterad kyrkosyn med plats att tänka i kyrkolivets alla dimensioner och vad händer när vi inte gör det? Ser jag rätt, har vi hamnat i 1800-talet och därtill i 300-talets kristologiska strider.

Kyrkoteologi mot kongregationalism måste väl vara mothållningen. Om något alls handlar om de gamla kyrkliga insikterna. För MTD-religionen, den moralistiska terapeutiska deismen, är det här med kyrkoteologi oväsentligheter. Varför tjatar jag om denna MTD-religion? Därför att detta är den tro som en majoritet av Svenska kyrkans medlemmar faktiskt omfattar och i en demokratisk folkkyrka får detta kyrkopolitiskt genomslag. Det är precis detta som det ska få också, menar somliga, och somliga av dessa somliga rustar sig för att "arbeta" några dagar på en kyrkokongress. Vad som då hamnar i kongressen är politiska frågor. De andra frågorna, de kyrkliga, är problem som ska hanteras lokalt.

Detta sagt blir det en lång dag i duman.