Stiftsfullmäktige

I går var det stiftsfullmäktige. Det ställde mig inför ett moraliskt problem. Har jag rätt att hantera mina återstående dagar på detta vis? Nu blir detta icke en existentiell fråga, för det var mitt sista fullmäktigesammanträde och det präglades av gängse meningslösheter. Jag fattar, också jag, att budget måste fastställas och frågor behöver kanske ställas. Exercisreglementen ska inte föraktas. Men, men men...

Det sista jag gjorde var att reservera mig. Skriftligen. Socialdemokraterna vill fördubbla antalet sammanträdesdagar och ta bort en seminariedag, för den har inte lockat. Detta kanske inte är ledamöternas fel eller fel på arbetsformen utan helt enkel fel på ämnesvalet? I våras var det t ex HBT, fast folk envisas med att säga HBTQ också i det kyrkliga. Jag satt där snällt och lyssnade. Sossarna motiverar utbyggnaden med att "den politiska organisationen inte kostar så mycket som budgeterats".  Så tänker dom. "Den politiska organisationen!" Vi andra talar Kyrka. Förse kommunpolitiker med mer än pengar än som behövs, kan de i vart fall se till att de behövs för sammanträden.

Jag höll tyst när budgeten presenterades utifrån devisen "Arbetet är långsiktigt, det har bara påbörjats och kommer att påverka en lång tid framöver." Så tänker Modéus II. Hur vet han detta? Tänk om Jesus kommer tillbaka snart? Är inte Kyrkans perspektiv påfallande kort och provisoriskt när vi ser framåt? Paroikia, namnet för församling, betyder ju bokstavligen "tillfällig boning" (parish!). Vi k skulle öva oss att tänka att denna värld med allt vad den har (också av kyrkostruktur och sammanträden) är på väg att försvinna. För detta är väl inte bara ett perspektiv några söndagar på hösten?

I budgetarbetet undrade jag lite försynt om medlemstappet. Hur många av de närvarande tänkte sig vara kvar som medlemmar år 2030. Det var en hel del. Tarvligt av mig, för det är bara smasha in med repliken: -Ni tänker bli så gamla. Folk fattar inte att man lämnar Svenska kyrkan fegvägen också, genom att dö. Inte bara modigt genom att utträda.

Sverigedemokraterna ville omfördela 167 000 till svenskar som har det svårt och ta bort pengar till satsningen på Regnbågsnyckeln. Populismen är förutsägbar. SD trädde fram som bibeltrohetens försvarare. I våras sa SD föga vid det seminarium vi hade. Inte trovärdigt. Saken handlar inte om pengar. Nu var socialdemokraten Härder framme och försvarade och centerns Backenius spelade indignerad. Sådant imponerar inte på mig. Härder ville ha det hela till en fråga om bemötandet av de annorlunda i församlingarna, det skulle vi bli bättre på. Jag övervägde att fråga om denna nya insikt också skulle gälla kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*a men avhöll mig. Backenius var passande upprörd över att sverigedemokraten ifrågasatt.

Dagens mest kryptiska var en kompromiss om stiftsgården Tallnäs, som ligger bortom all ära och redlighet. Motargumentet mot läget är beskedet att 60% av stiftets befolkning bor just där (eller i nejden kanske). På Tallnäs har jag inte varit på mycket länge. Första gången var jag där på söndagsskolutfärd med buss och några körde egen bil, dvs de som hade. Året bör ha varit 1955. Bussen körde i diket och vi kom i vår svarta PV 444 strax efteråt. Jag nämner inga namn, men det var lite uppjagat. Ingen blev väl skadad. Det var första gången jag såg chockade människor. Vägrenen var svag så bussen stod snett mot ett träd. Jag minns detta dramatiska mer än stiftsgården. Så minns jag att blivande präster var där flera år senare, jag minns kursdagar för konfirmandlärare och minns att jag var där och höll föredrag år 1999 samt sparkades som kontraktsprost för denna min insats. Wejryd, den stackarn, behövde visa dådkraft. Jag fruktar att detta numera präglar min syn på Tallnäs. Vid detta fullmäktigesammanträde skulle Tallnäs sålunda ha pengar och det hade kompromissats fram något. Undertonerna var öronbedövande men symfonin obegriplig. Jag fick en minnesbild av hur det var när stiftsgården Kastlösa skulle läggas ner. Det blir så för de visionslösa. Utan visioner läggs gårdar ner.

I början av sammanträdet var det frågestund. SD undrade vilka regler som gällde när det handlade om asylsökande i de kyrkliga lokalerna och vem som kollade vilka som vistades där olagligt. Modéus II hänvisade till lokalplanet och menade att lagen skulle följas. Min Fb-vän Emma, S, frågade om den blankett som användes inför vigsel, där det fortfarande stod man/kvinna. Modéus II hänvisade till lokalplanet igen. Så steppade jag, glad i hågen, upp och tog lite siffror. Vad tänkte stiftsstyrelsen när utträdena i stiftet under mandatperioden fördubblats, antalet huvudgudstjänster minskat med över 700 och vi tappar kanske 50 000 besök. Jag sparade frågan om dopen, men vi hamnar nog i år under 50% döpta av födda.  Modéus II svarade att arbete pågår. ÖKA-kvinnan, som tidigare var Visk och stiftsbolsjevik, tänkte tydligen att det var allmän debatt och inte bara frågestund och kom dragande med HBTQ. Intresseklubben noterade.

Modéus II tog i sin genomgång lite om framtiden och berättade hur församlingarna ska göras mer diakonalt medvetna, jojo, och så var det fyra konkreta gudstjänstprogram, två handlade om lekmän som skulle predika respektive ta ansvar för bön, jojo igen, och så var dagar för kyrkoråd och församlingsråd och kyrkoråd och kyrkoherdar. Samt rekryteringssatsning. Då slog molokenheten till för min del. Till Modei II-kyrkan skulle en sådan som jag aldrig prästrekryteras.

För övrigt vet jag hur uselt stiftet fungerar. En fd komminister fick ett chefsjobb inom detaljhandeln (och det kan vara en nyttig erfarenhet och kyrkligt användbar), men stiftet eller "Kyrkan" har inte sett till att mentalt hålla kvar den prästen så att det skulle vara en lockande tanke att efter några år komma tillbaka till en prästtjänst. 12 års erfarenhet, studier och insatser tar det faktiskt 12 år att kompensera om man ska rekrytera nytt! Och vilka kan man rekrytera? De som tröttnat i skol- eller vårdsvängen, förstås. Folk som är 45-50. Unga gymnasister med svart basker försedda och med intresse för teologiska böcker lyser naturligtvis nu som då. Men numera med sin frånvaro.

Jag hör till dem som menar att Olov Hartman med profetisk gåva betraktade vad som komma skulle och vad som alltså blivit vår tid. "Det går åt helvete, begriper du väl", sa /han skriver så.../ den upprörde Hartman till Ingmar Ström. Och Hartman  var from. Han menade bokstavligen detta. (Hartman, Fågelsträck, Rabén & Sjögren, Stockholm 1982, s 174) Helvetet är meningslösheter. Ett stiftsfullmäktige, som aldrig gör skillnad, är just en sådan andlig storhet. Det hade kunnat vara annorlunda. Alla dessa "göra skillnad-förslag" jag har gett, har avvisats. "I haven icke velat", som vi brukar säga, Jesus och jag.

Här hade jag gärna lagt in en bild på stiftsfullmäktiges presidium, men det förbjöds jag att göra. Detta torde vara en frukt av läsning av Roos nyutgivna andaktsbok, där första betraktelsen handlar om barmhärtighet. Mer om detta i morgon!

I morgon möts också Kyrkostyrelsen. Vågar den då konstatera, att det är läge att återkalla handboksförslaget efter den kritik som effektivt omöjliggjort en glad och tacksam receptionsprocess? Projektet är torpederat. Jag antar att det finns en majoritet som vägrar inse det. Sönderfallande system fungerar så.

Har jag inget uppmuntrande att säga? Huset har fått en ny kaffebryggare.