söndag 5 november 2017

Höstfundering

Kalenderreformer gav oss det där att Midsommar flyttades liksom Allhelgona. Detsamma gällde Jungfru Mariae Bebådelsedag och senast Annandag Pingst, som faktiskt förvsann som officiell helgddag. Några, men allt färre, församlingar firar Annandag Pingst på kvällen, men i nästa evangeliebok ryker den. Anden, som ska ut över världen, får nöja sig mad att vara Anden i kyrkan, tydligen. Att folk 1772 hade för mycket ledigt och borde jobba mer, kan jag förstå, även om jag inte gillar dhelgindragningen. Rejäl ledighet över jul var det. Å andra sidan var det inte lagstadgad semester. 1953 rådde högkonjunktur och folk behövde jobba då också. Men sedan dess har vi fått arbetsfria lördagar och det höstlov som tidigare var potatislov består, trots att skolbarnen inte längre plockar potatis. Antagligen är det jordbruksnäringen vi har att tacka för ett rejält tilltaget sommarlov också. Först höskörden som krävde mycket folk och där somliga sysslor var enkla och passade för barn och unga. Därefter skulle säden skördas. Då var vi i slutet av augusti.

Nu då? Hade vi i år haft ledigt 1-2 november, en onsdag och en torsdag hade fredagen kunnat tas ut som klämdag och folk fått fem lediga dagar. Hade de haft semester kvar, hade somliga kunnat vara lediga nio dagar. Skolbarnen har ju varit lediga denna tid. Fast inte lärarna, påpekas det. Slarvar vi med rekreationstiden så att skapelsen, dvs människor, slits ut? Borde vi kräva ett utvidgat kyrkoår åter inte bara för Guds skull utan för Människans. Pingsthelgen behövs för en mängd bestyr. Och höstledigheten kan lätt motiveras.

Så tänker jag denna höst. Jag är pensionär så mig angår kanske inte saken så mycket, men jag tänker om inte på andra. Har jag inte försummat muslimerna? Nej, jag talar om helgdagar i en kultur formad av kristen tro. Andra helgdagar får karaktären av fest på samma sätt som födelsedagar. De kan firas utan allmän ledighet. De kristna kan också fira utan allmän ledighet, det gick bra i mer än 300 år när det begav sig. Men en kristen kultur firar så att helg markeras i almanackan.  Just detta uttrycker tusen år i Sverige och gör tidens flykt mer hanterlig.

För Svenska kyrkans del skulle detta betyda en ny fokusering på söndagen som gudstjänstdag. En kyrkokristen går i kyrkan på söndagen. Så enkelt är det. En söndag utan gudstjänst är en förlorad söndag. Alltså skulle det firas fler gudstjänster och färre kyrkor stå gudstjänstlösa. Till folkundervisningen borde höra en markering av lördagen som människans lediga dag och söndagen som Guds dag. Då firar man gudstjänst och därtill får man göra allt som man tycker är roligt. Men inte det andra. Nog handlar det om att bygga upp en kyrkokristen identitet i församlingen, en sådan som lockar människor. Det som händer i kyrkan på söndagen måste vara så väsentligt att det prioriteras. Och jag kunde alltså inte låta bli att fundera över hur Kyrkans heliga år borde återställas.

Men kan det inte bli fromt och fint ändå? Det är väl det som är problemet. Jag har läst Dan Browns bok Begynnelse, Albert Bonniers Förlag 2017.  Där ska vi bli "vetenskapens andliga kumpaner och använda oss av vår stora erfarenhet - tusentals år av filosofi, personligt sökande, meditation, självrannsakan - för att hjälpa männioskan att bygga ett moraliskt system och säkerställa att den kommande tekniken kommer att förena, upplysa och lyfta oss - snarare än förgöra oss." (s 519) Här har ni MTD-religion så det smäller om det. Men ingen Jesus som Herren, ingen Frälsare och ingen som är "Gud med oss", Immanuel. Vi är hänvisade till oss själva och tekniken. Nog behöver vi bygga alternativen, de som stampar av i inkarnatorisk kyrkokristendom och förverkligas som en församling som löper till Herrens hus på söndagen för att vara festförsamling och möta Herren.

Våra nära och kära vänner Bengan och Frasse tänker nog rätt lika som jag i detta.
Det har uppstått diskussion om mitt familjära sätt att umgås med Den Helige Fadern. Då skulle ni ha varit med på Johannes Paulus II:s tid. I den nära kretsen kallade vi honom JippII. Utdraget "i" på  sista stavelsen.

När jag en gång varit i Rom utan att störa honom och han fick veta det, krävde han att jag skulle lova att aldrig mer göra så. "Kom upp och säg hej", sa han. Nästa gång gjorde jag så, lämnade för en kort stund frun på Petersplatsen, sprang uppför trappan och in i den påvliga lägenheten, vänligt hälsad av den nunna som skrämde alla andra, men henne hade jag charmat. Jag möttes med påvlig glädje. Jag bedyrade att jag bara skulle säga hej och gå, men JPII var envis: "Jag ska just välsigna folket. Kom och ställ dig här med mig i fönstret." Vad skulle jag göra? Där stod vi. Då hörde min fru två amerikaner på Petersplatsen säga: "Där är ju Dag Sandahl från Kalmar, men vem är mannen i vitt bredvid honom?"

26 kommentarer:

  1. Ja inte var den ny den där sista meningen, men alltjämnt bra.
    Man kanske skulle släpa sig till kyrkan idag trots namnet på predikanten. Motiveringen i bloggposten brottade ner tveksamheten.

    SvaraRadera
  2. Fantastiskt!
    Att du också blivit igenkänd bredvid mannen i vitt, det som jag redan i min ungdom hörde om "Verner från Eskilstuna."
    /Torbjörn Lindahl

    SvaraRadera
  3. Det kommer fler neddragningar av kristna helgdagar. Muslimerna får till en början en. Sedan två. Därefter är de kristna så få att ateister och muslimer får göra upp om resten ostört. Vetenskapens Dag, Framstegens Dag och Mänsklighetens Dag blir kanske den sekulära befolkningens nya röda dagar. Endast Julafton/Midvinterdagen kan i ett tidsperspektiv om hundra år försvaras som offentlig kristen helgdag. Och inte heller den var visst kristen.

    Skallagrim

    SvaraRadera
  4. Fridagar
    Jag undrar om det inte skulle gagna den kristna evangelisationen i vårt land, om de kristna helgdagarna skulle tas bort. I en kultur där det tycks vara angeläget att alltmer strippa den från kristna symboler. Skulle du köpa gravlykta inför den gångna helgen, så var det svårt att få tag i sådana med kors. Och varför inte ersätta t ex med året "noll" i stället för om året efter och före Kristi födelse.
    Vist är vi som kristna, förutom medborgare i Guds rike, också medborgare i t ex Sverige, men jag tror att den här blandkulturen kan få människor att tro att vi lever i ett s k kristet land, hur nu ett land kan vara kristet. Andligt sett så verkar de olika kulturerna - den svenska och den kristna - stå miltals från varandra.

    SvaraRadera
  5. Vem ägnar sig åt självskadebeteende?

    -Utan att kommentera de båda kyrkliga storheternas, påven och bloggaren, möte i Rom som naturligtvis var en stor ära för främst den förstnämnde, återkommer jag denna mörka, regniga söndag till frågan om kvinnopräster.

    Mitt enkla spörsmål var för ett antal dagar sedan, om de kvinnliga prästerna på något sätt skadat kyrkan.
    Sent omsider (i går, lördag) svarade bloggaren: att kyrkan skadat sig själv genom att släppa fram dem.

    Nej, han skrev inte exakt så men använde ordet "självskadebeteende"; det hade kyrkan ägnat sig åt. Samtidigt handlade det mindre om individer, erkände bloggaren.

    Detta är ett intressant svar, eftersom kyrkan är till för individer, dvs oss människor, för att vi skall komma till tro på Jesus Kristus. Kyrkan skall alltså förmedla Hans budskap. Någon i kyrkan förmedlar då detta till oss. Enligt bloggaren, hans smått devota beundrare, måste den som förmedlar det Heliga Evangeliet alltid vara en man.
    Enligt Svenska kyrkan - och majoriteten av världens lutherska kyrkor - är kvinnan lika kvalificerad att förmedla Ordet och i kyrkans gudstjänst på Jesu Kristi uppdrag ge oss syndernas förlåtelse, förutsatt givetvis att vi ödmjukt bekänner vår skuld.

    Nu infinner sig en fundering hos undertecknad: i skolans värld ifrågasätts aldrig en kvinnlig lärares förmåga att förmedla kunskap. I den akademiska världen likaså. I den politiska efterlyses ofta fler kvinnor som kandidater på listorna. I sjukhusvärlden dominerar kraftigt kvinnor som sjuksköterskor och undersköterskor men är också väldigt många på läkartjänsterna.
    Ifrågasätts deras förmåga och kunskap om att ge patienterna adekvat vård?

    Exemplifieringen är tillräcklig. Inte säger bloggaren, när han har fått en tid till tandläkaren, att vederbörande måste vara en man? Inte kräver han att den buss eller det tåg han reser med måste framföras av en man?

    Då sluter vi cirkeln genom att återvända till huvudämnet: kyrkans värld. Lider eller skadas gudstjänstbesökarna av att en kvinna står vid altaret eller i predikstolen? En kvinna, som lugnt, pedagogiskt och av äkta övertygelse förmedlar Kristi ord?
    Nej, svarar bloggaren, som säkerligen också aldrig skulle ifrågasätta övertygelsen hos den prästvigda kvinnan i predikstolen.
    Men, tillägger han då, kyrkan iscensätter genom att låta en kvinna stå där, ett självskadebeteende.

    Självskadebeteende???.

    Svenska kyrkan har alltså enligt denna samfällda logik som BloggarDag och hans bloggs aktiva besökare (utom få undantag) medvetet skadat sig själv under snart sex decennier!

    Då blir ju nästa logiska fråga hur skadan ser ut, om den är allvarlig och behöver bli föremål för yttre ingrepp för att kyrkan skall återfå sin forna hälsa.

    Men det har, undertecknat veterligt, faktiskt ingen kunnat påvisa. Kyrkoledningen, KS eller KM, har aldrig exempelvis tillsatt en utredning med exempelvis denna rubrik:

    "Förslag till åtgärdet emot Svenska Kyrkans självskadebeteende efter kvinnoprästreformen".

    Någon motion i KM om saken har aldrig författats, såvitt jag vet.

    Men, inte mig emot, det vore kanske inte så dumt att anordna en kyrklig studieresa för dem, som (felaktigt) kallar sig dissidenter till ett land, vars lutherska kyrka är i samma predikament som den svenska, dvs låter kvinnan förmedla Guds rena och klara ord. För att i detta land efterhöra erfarenheterna av dess motsvarande reform och dess kyrkas redogörelse för hur eventuellt skadlig den har varit.

    Själv ser jag ett oerhört värde i att så många som möjligt förmedlar Evangeliet, vittnar om dess kraft och avhåller sig från att dra upp (konstlade) gränser mellan olika kyrkosyn och samfund.

    Det allt ÖVERSKUGGANDE CENTRALA måste faktiskt vara den gemensamma tron, viljan att stå för den, vittna om den, frimodigt förkunna den! Tron på Gud, som binder alla kristna samman, gör att vi lika frimodigt kan besöka och delta i andra samfunds gudstjänster, dela gemenskapen med dem och rakryggat vittna om vår förlitan på den Högste, allas Vår Herre!

    BENGT OlOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dike har skrivit ett långt svar, en kommentar i mammutformat. Läs den dock. Detta är vad han förstått av ämbetsfrågan. Någon enda koppling till vad som förkunnas till frågan om vem som förkunnar, ställer han inte. Än mindre frågan om MTD-religionen. Jag finner förhållandet bibliskt. Mt 13:14

      Radera
    2. Bengt Olof Dike har ännu att besvara om han ser på frågan som en ordningsfråga eller lärofråga.

      Vad som predikas var nog den främsta orsaken till att mitt självskadebeteende upphörde.
      Att aktivt hindra goda Jesusförkunnares prästvigning för att de haft fel åsikt i ämnetsfrågan, är bara självskadebeteende om vill att Jesus ska predikas. Om man vill predika moralist terapeutisk deism så är det snarare att betrakta som renhållning (och hur det ordet översätts till tyska bör inte skrivas på denna blogg p.g.a. Lex Sandahl).
      Om man verkligen brydde sig om vad som predikas mer än vem som gör så hade man för länge sedan gett en venia till Berit Simonsson och bett henne predika i rikshelgedomen.
      Men veniainnehavare Olof Buckard och venialöse Dtefan Löfvén bedöms tydligen vara mer lämpliga predikanter.

      Radera
    3. Bengt Olof, som berömmer sig av att svara på frågor, har fortfarande även att svara på den fråga som ställdes den 28 oktober 2017 kl. 20:08, nämligen om vad han anser vara definitionen av ett "själavårdssamtal", sådant det eventuellt ter sig i Svenska kyrkan samt om han är överens med frågeställaren om att psykoterapi och själavård inte är samma sak.

      Jag ser fram emot utläggningen (som aldrig kommer).

      Radera
    4. Den kyrkligt gravt isolerade herr Dike hittar inget annat “ämne” idag än att älta de så kallade kvinnliga “prästerna” ett varv till. Det enda ämne han hjälpligt kan uttrycka en fåfäng populistisk floskulism om utan att det ska börja rycka alltför nervöst i kindpåsarna. Resultatet blir som väntat: en sedan länge bästförepasserad gubbröra av tyckanden som i praktiken bottnar i prästinnevurmande äldre mäns oomkullrunkeliga behov av fiktiv våtmarksstimulantia på ålderns obarmhärtiga höst.

      Lika okunnig om sakernas tillstånd är herr Dike om att han idag faktiskt INTE missade söndagens gudstjänst i Mörrums kyrka. Det senpubertalt trotsiga söndagsomaket att posta sina meningslösa rader mitt under gudstjänsttid för att demonstrera den “folkvaldes” rätt att skolka från söndagsgudstjänsten, kunde han därför ha besparat sig. Gudstjänsten i Mörrums kyrka hålls idag i stället kl 16.00 och är en minnesgudstjänst. Naturligtvis går herr Dike inte dit. “Det gör aldrig de förtroendevalda” som en lokal källa här i Mörrum uttryckte det för en tid sedan.

      Däremot missar herr Dike naturligtvis inte de storgnidnas eget alternativa allhelgonafirande i veckan: tisdagens kyrkofullmäktigesammanträde kl 19 i Mörrums församlingshus. Då möter herr Dike den så kallade "folkkyrkan" i sin mest korrupta form. Då sätter han sig storvulet ned tillsammans med sina hålögda näsknäppbara gelikar vid sammanträdesaltaret och glor lojt igenom dagens text på de trista A4-arken med alla sina tröstlösa ärenden. Byxorna slits i takt med de maniskt obekväma ändgnidningarna för att hålla träsmaken borta och få tiden att gå i den obekväma stolen. Här ser vi prov på verkligt självskadebeteende. De gemensamma kvällsfjärtningarna och gäspningarna avlöser sedan varandra i accelererande takt tills eländet äntligen är över.

      Moroten? ARVODET! Naturligtvis ARVODET! Det enda som kan få herr "förtroendevalde" Dike och hans (mycket tveksamt) “folkvalda” kumpaner att frivilligt söka sig till en kyrklig lokal. /John

      Radera
    5. Det är inga problem att ge en kvinna uppdraget att predika, om hon är en nunna/syster och det inte sker när eukaristin firas. Vad hon däremot aldrig kan göra är att fira mässan "in persona Christi" eftersom det är en teologisk, ontologisk och antropologisk omöjlighet!
      Antony

      Radera
    6. BloggarDag, Peter T och Elisabeth,

      Till den förstnämnde:
      -Vilken skulle vara kopplingen? Att kvinnor per automatik är sämre förkunnare än män? MTD-religionen var aldrig på tapeten 1958.

      Till Peter T,
      Saken gäller inte förhindrandet av prästvigning utan om kyrkan och förmedlandet av Kristi budskap SKADATS av att kvinnor fick bli präster. Vad gäller att jag inte svarat på den första frågan, är jag förvånad: har svaret tekniskt kommit bort, då jag två gånger har svarat och nu gör det en tredje gång:
      -Ämbetsfrågan är en lärofråga, där den fastställda ordningen i kyrkan är att kvinnor på samma villkor som män får förmedla läran från predikstolen!

      Och till Elisabeth:
      -Psykoterapi är en vetenskapligt evidensbaserad metod i psykiatrin och inte detsamma som själavårdsamtal.

      Sedan vet ju både Du och jag att själavård kan ta sig skiftande uttryck beroende på vem som ger den.

      Men har definitionerna med frågeställningen om kvinnliga präster har skadat kyrkan att göra?

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    7. Christer, präst5 november 2017 23:06

      BOD - hänger på här, då det var jag som ställde frågan: Om själavård och psykoterapi inte är samma sak, och psykoterapi är evidensbaserad, vad är då Din uppfattning om hur begreppet "själavård" ska definieras? Mitt intryck är att många gömmer sig bakom detta begrepp, och rättfärdigar att de i sin ämbetsutövning egentligen inte gör många knop, - med att de har mycket "själavård.", något ingen kan kontrollera. Hur ser den vården om själarna då ut, om själ och psyke inte är samma sak? Vart leder den själavården, och vad har den för syfte...? - - - Likaså är jag nyfiken på en annan fråga biskop Göran ställde och som mig veterligen inte heller besvarats: +Göran 30 oktober 2017 13:38
      Fråga till Bengt Olof: Hur vill du beskriva 'evangeliet'? - - - Ska vi diskutera frågor som rör djupa ting, som t ex nu ämbetet, vill det till att vi vet vad den andre menar med orden, annars blir det som en föredragshållare på en av de sk kyrkoherdeutbildningar jag fick avhöra lätt hänt att "...det råder delade meningar om vad man gemensamt kommit fram till..." Och det är ju inte bra, eller...?

      Radera
    8. Christer, präst,

      -Egentligen är det ju Du i Din roll som präst och själavårdare, som själv skall besvara frågan - dvs diskutera med Dig själv vid köksbordet.

      Hur många "knop" själavårdarna gör undandrar sig förstås min bedömning, då samtalen sker under absolut tystnadsplikt. Och naturligtvis - som i alla annan verksamhet - själavården skilja sig åt, beroende på vem som ger den.

      Jag förstår dock inte vad Din fråga har med diskussionen om kyrkan och kyrkans ämbete att göra och att Du hänvisar till Görans fråga.
      Självklart är det viktigt i ett samtal att veta vad samtalspartnern menar med sina ord, vad annars?

      Om jag exempelvis frågar om mina kyrkosynskritiker kan nämna några skador som kvinnliga präster har åstadkommit för Svenska kyrkan, då är ju orden lätta att förstå - och besvara, om kritikerna vill och kan.
      En sådan fråga kan ju ingen gömma sig bakom, eller hur?

      Men om exempelvis bloggaren påstår att jag inget har förstått av ämbetsfrågan, blottas en von-obenattityd, där pappan till påståendet också försöker uppträda som pappan till en sjuåring gör, dvs ett klassiskt sätt att smita ifrån att svara på besvärliga frågor.

      Här ser Du således ett exempel på hur ett fruktbart samtal spolieras från början. Samtalspartnern säger/skriver inte ens att det råder delade meningar; han slår näven i datorn att utbrister förtörnad att den vetgirige frågaren, som bemödat sig om ordens tydlighet, inget begriper.

      -Så dödas ett samtal, skulle en tidningsrubrik över saken kunna formuleras!

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
  6. Alphadeltagaren5 november 2017 13:45

    Återigen har ett intressant bloggämne hamnat i skymundan efter att en person styrt över på tjat om fruntimmer.

    Du har ju fått dina kvinnliga präster, Dike!
    Luta dig tillbaka och njut nu av de fantastiska budskap du kan hämta hos Jackelen, Brunne, Klein, Oftedal, Hammar ... Det är bara att gratulera dig.

    Därmed inte sagt att män per automatik är bättre. Det finns Qi-Gong-nissar och floskelflummon även bland dessa. Nuförtiden i alla fall.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alphadeltagaren,

      -Jag tycker att du skulle besparat Dig och läsarna denna ironiska betraktelse, exemplifierad av orden "tjat om fruntimmer" samt spydigheterna om ett antal kvinnliga präster.

      En sådan kommentar är knappast värdig en seriös diskussion om saken som aktualiserades.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    2. Satiren tycks ibland träffa huvudet på spiken:

      http://www.aristofanes.se/2017/11/03/svenska-kyrkan-breddar-sin-rekryteringsbas/

      Reinhold

      Radera
    3. Det där med kyrkliga helgdagar, som även är civilsamhällets helgdagar, är en företeelse som passar i en folkkyrka i ett någorlunda homogent samhälle.

      Länge har vi fört en envis kamp med piska och morot för statsindividualism, dvs att individen skall stå fri från alla band utom till staten. Ingen skall vara beroende av familj, klan, kyrka, hävdvunnen bosättningsort, samhällsställning, familjeföretag eller ärvd jord. Marknadsekonomin breder ut sig. De tjänster man anser sig behöva köper man. Ingen skall känna sig förpliktad att ansvara för något icke självvalt. Tillhör man en svagare grupp, letar det omsorgsindustriella komplexet ständigt nya klienter. Den (helst över-)statliga omsorgen utsträcks till alla det globala världssamhällets människor. Alla i teorin obundna, formbara blank slate-individer. Pytsa in lite resurser, och vips har vi nya , välintegrerade människor. Alla kan bli allt de vill, om bara samhället förser oss med resurser och de traditionella banden lossas eller försvinner...

      Verkligheten tycks inte leda till den harmoni man hoppats. Personligen tror jag att vi står inför uppkomsten av starkt skiktade samhällen med olika ekonomier, värdegrunder, moral och förhållningssätt. Så har man levt under mer än ett årtusende i muslimska samhällen med starka, icke-muslimska majoriteter. Islam var överordnad auktoritet, sedan fick olika kristna och judiska grupperingar ha i stort sett vilka lagar och helgdagar de ville. I Israel stänger fortfarande muslimska företag på fredagar, judiska på lördagar och kristna på söndagar. De sekulära ser med jämnmod på.

      Något liknande blir på sikt nödvändigt också i Västeuropa. Shariadomstolar kommer att erkännas för muslimer. Kanske kan då kristna få egen familjerätt, särskild från den sekulära. Troligen måste sambeskattning återinföras, när jobben snart försvinner. Då stärks familjen och demografin. Alternativet är medborgarlön. Kanske blir kraven på segregerade skolor så starkt, att den allmänna, sekulära grundskolan reduceras till en av flera valmöjligheter. Skollovens fixerade placering irriterar arbetsgivarna och inskränker den individuella friheten. Ännu något gemensamt, som troligen försvinner.

      Möjligheten att i ett längre perspektiv bevara offentliga, kristna helgdagar, eller ens söndagens särställning, ser ut att vara små.

      Lars Jensen

      Radera
    4. Nåja, nog tror jag allt att BOD fått mothugg oavsett vilket ämne han halkat in på.
      Men helgdagar är intressant då det ger information om kulturellt religiös hemvist. Lediga söndagar är ett fenomen inom kristna kulturkretsar. Men gör lediga söndagar Sverige till ett kristet land?
      Knappast, och inte heller det faktum att SvK har mer än halva befolkningen som medlemmar gör Sverige kristet.

      Radera
  7. Kanske borde politruken DIKE fundera över resultatet av den helt politiserade kyrka han så storordat rosar.

    Har något av allt det som förespeglades med ämbetsreformen blivit av? Har kyrkan vitaliserats? Har kyrkfolket fyllt bänkarna? Har nya tillkommit?

    Bör även fundera över begreppet "folkkyrka" som han så gärna svänger sig med. Jesus grundade sin kyrka och den var naturligtvis avsedd för folket men den förutsatte att folket skulle undervisas och läras att hålla alla hans bud. Den kyrka du rosar har istället blivit en kyrka av folket-märk skillnaden "av" folket och med en lära som är "folkets" dvs istället för en Kristi Kyrka har ni skapat en folkets kyrka och en folkreligion där allt som inte passar folkets öron utestängs eller omvandlas till något annat fjärran från vad apostlarna på Jesu uppdrag lärde.

    Istället för evangeliet predikas PK-anpassad MTD-religion och något som bäst kan beskrivas som att allt ordnar sig-Gud är ju kärleken ingen kan gå förlorad oavsett vad han / hon tänker eller gör.

    BOD som gillar statistik fast han inte begriper sig på den kan ju vidare begrunda det faktum att några år innan 1982 hade vi faktiskt en liten ökning av kyrkotillhöriga-om den var reell eller "bara" resultat av felaktig inskrivning törs jag inte uttala mig om. Helt visst är att efter 1982 och den nya sammansättningen och därmed än ökande politisering hade vi en kraftig otvetydig nedgång i antalet kyrkotillhöriga. En nedgång som inte visar någon tendens att minska om än en marginell uppbromsning kunde noteras i samband med SD´s storsatsning inom kyrkopolitiken och därmed andra politiska grupperingars förnyade satsningar på att hindra SD att få något inflytande.

    Inget tyder däremot på att politrukernas satsningar hade med omsorg om den apostoliska kyrkan och dess lära att göra utan enbart att de inte ville släppa sitt politiska inflytande.

    Vad bekännelseskrifterna säger, vad Kyrkans uppgift är. det är för dem egalt eller kanske snarare något de vill bestämma över, dvs vad "kyrkan" skall tro(?) och lära(?) liksom vad som skall vara "kyrkans" uppgift.

    Törs jag gissa att om DIKE bekvämar sig till att svara så kommer han med det både ogrundade och obevisade påståendet att det varit än värre utan kvinnliga präster.

    //HH

    SvaraRadera
  8. HH,

    -Du synes leva i Din egen förstelnade kyrkliga värld, där misstron och hatet mot de förtroendevalda dominerar och löpet som en röd tråd i alla Dina texter. Men tro för den skull inte att den upprepade istadigheten är liktydig med verkligheten; det vore ju förfärligt.

    Dina försök att likt en positivhalare döma ut Svenska kyrkans budskap och i stort sett allt den står för, visar bara Din egen - inte kyrkans, kyrkfolkets/de förtroendevaldas - isolering: De blottlägger bara den orubbligt fastlåsta och förgrämt groteska personliga bilden av kyrkan som är, och förblir, Din.

    Det är förstås sorgligt och drabbar som sagts alltså bara Dig själv i relationen till hela vårt folks svenska kyrka; en fastlåst bitterhet, grundad på oförmågan och oviljan att erkänna, acceptera och glädjas åt den över hela landet allomfattande kyrka, som har en så rik historia, har betytt så oerhört mycket och som följer oss i vardagens alla göromål.

    Jag kan inte annat än beklaga, att Du bildligt talat nästan dagligen här på bloggen spottar på Svenska kyrkan och inte förmår Dig se ens ett litet uns av allt det goda och trösterika, som vi har vår älskade folkkyrka att tacka för.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. 'Positivhalare' var ordet!

      Radera
    2. +Göran,

      -Menar Du kanske beskrivningen av den, som alltid upprepade gånger säger nej på frågan om hur många medlemmar missionsprovinsen har?

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    3. Jag skulle nog säga att Bengt Olof Dike är den störste positivhalaren här på bloggen.
      Maken till positivism inför vad som händer i SvK idag går nog inte att uppbringa annorstädes.

      Värste negativhalare håller nog till närmare Tibern än Ucklum.

      Radera
  9. BOD,

    En kommentar med samma tjafs som vanligt och naturligtvis utan något svar på frågan . Alltså om igen enbart "politrukande" i stllet för svar.

    //HH

    SvaraRadera
  10. Gustaf Björck6 november 2017 06:10

    Med alla helgons dag var det så före senaste kalenderreform att den firades på närmast liggande söndag. När den flyttades till lördag blev det alltså en förbättring även om vi nu önskar oss att få fira den på förste november.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Katoska kyrkan firar alla helgons dag den 1:a november.

      Radera