Höstfundering

Kalenderreformer gav oss det där att Midsommar flyttades liksom Allhelgona. Detsamma gällde Jungfru Mariae Bebådelsedag och senast Annandag Pingst, som faktiskt förvsann som officiell helgddag. Några, men allt färre, församlingar firar Annandag Pingst på kvällen, men i nästa evangeliebok ryker den. Anden, som ska ut över världen, får nöja sig mad att vara Anden i kyrkan, tydligen. Att folk 1772 hade för mycket ledigt och borde jobba mer, kan jag förstå, även om jag inte gillar dhelgindragningen. Rejäl ledighet över jul var det. Å andra sidan var det inte lagstadgad semester. 1953 rådde högkonjunktur och folk behövde jobba då också. Men sedan dess har vi fått arbetsfria lördagar och det höstlov som tidigare var potatislov består, trots att skolbarnen inte längre plockar potatis. Antagligen är det jordbruksnäringen vi har att tacka för ett rejält tilltaget sommarlov också. Först höskörden som krävde mycket folk och där somliga sysslor var enkla och passade för barn och unga. Därefter skulle säden skördas. Då var vi i slutet av augusti.

Nu då? Hade vi i år haft ledigt 1-2 november, en onsdag och en torsdag hade fredagen kunnat tas ut som klämdag och folk fått fem lediga dagar. Hade de haft semester kvar, hade somliga kunnat vara lediga nio dagar. Skolbarnen har ju varit lediga denna tid. Fast inte lärarna, påpekas det. Slarvar vi med rekreationstiden så att skapelsen, dvs människor, slits ut? Borde vi kräva ett utvidgat kyrkoår åter inte bara för Guds skull utan för Människans. Pingsthelgen behövs för en mängd bestyr. Och höstledigheten kan lätt motiveras.

Så tänker jag denna höst. Jag är pensionär så mig angår kanske inte saken så mycket, men jag tänker om inte på andra. Har jag inte försummat muslimerna? Nej, jag talar om helgdagar i en kultur formad av kristen tro. Andra helgdagar får karaktären av fest på samma sätt som födelsedagar. De kan firas utan allmän ledighet. De kristna kan också fira utan allmän ledighet, det gick bra i mer än 300 år när det begav sig. Men en kristen kultur firar så att helg markeras i almanackan.  Just detta uttrycker tusen år i Sverige och gör tidens flykt mer hanterlig.

För Svenska kyrkans del skulle detta betyda en ny fokusering på söndagen som gudstjänstdag. En kyrkokristen går i kyrkan på söndagen. Så enkelt är det. En söndag utan gudstjänst är en förlorad söndag. Alltså skulle det firas fler gudstjänster och färre kyrkor stå gudstjänstlösa. Till folkundervisningen borde höra en markering av lördagen som människans lediga dag och söndagen som Guds dag. Då firar man gudstjänst och därtill får man göra allt som man tycker är roligt. Men inte det andra. Nog handlar det om att bygga upp en kyrkokristen identitet i församlingen, en sådan som lockar människor. Det som händer i kyrkan på söndagen måste vara så väsentligt att det prioriteras. Och jag kunde alltså inte låta bli att fundera över hur Kyrkans heliga år borde återställas.

Men kan det inte bli fromt och fint ändå? Det är väl det som är problemet. Jag har läst Dan Browns bok Begynnelse, Albert Bonniers Förlag 2017.  Där ska vi bli "vetenskapens andliga kumpaner och använda oss av vår stora erfarenhet - tusentals år av filosofi, personligt sökande, meditation, självrannsakan - för att hjälpa männioskan att bygga ett moraliskt system och säkerställa att den kommande tekniken kommer att förena, upplysa och lyfta oss - snarare än förgöra oss." (s 519) Här har ni MTD-religion så det smäller om det. Men ingen Jesus som Herren, ingen Frälsare och ingen som är "Gud med oss", Immanuel. Vi är hänvisade till oss själva och tekniken. Nog behöver vi bygga alternativen, de som stampar av i inkarnatorisk kyrkokristendom och förverkligas som en församling som löper till Herrens hus på söndagen för att vara festförsamling och möta Herren.

Våra nära och kära vänner Bengan och Frasse tänker nog rätt lika som jag i detta.
Det har uppstått diskussion om mitt familjära sätt att umgås med Den Helige Fadern. Då skulle ni ha varit med på Johannes Paulus II:s tid. I den nära kretsen kallade vi honom JippII. Utdraget "i" på  sista stavelsen.

När jag en gång varit i Rom utan att störa honom och han fick veta det, krävde han att jag skulle lova att aldrig mer göra så. "Kom upp och säg hej", sa han. Nästa gång gjorde jag så, lämnade för en kort stund frun på Petersplatsen, sprang uppför trappan och in i den påvliga lägenheten, vänligt hälsad av den nunna som skrämde alla andra, men henne hade jag charmat. Jag möttes med påvlig glädje. Jag bedyrade att jag bara skulle säga hej och gå, men JPII var envis: "Jag ska just välsigna folket. Kom och ställ dig här med mig i fönstret." Vad skulle jag göra? Där stod vi. Då hörde min fru två amerikaner på Petersplatsen säga: "Där är ju Dag Sandahl från Kalmar, men vem är mannen i vitt bredvid honom?"