Kyrkofromhet

Det kommer ett rakt besked i slutet av denna bloggpost och ett sorgligt först.

Joachim Holmgren, tidigare kyrkoherde och nu begravningsentreprenör, är död. Han var född 1963 och då är man inte särskilt gammal i år. Tycker jag i alla fall. Han var sjuk, mer än jag visste. Han var några år OAS-rörelsens ordförande (om det nu heter så eller kanske något frommare) och flera år präst i Värnamo. Jag höll av honom. Alltför sällan förde vi de djupare samtalen, men det hände och jag ser problemet, att präster ofta är ensamma eller sitter i de små sammanhangen fast de är präster i samma stift. Kristen tro är gemenskap och Jesus sänder ut lärjungar två och två. Må Joachim vila i frid till uppståndelsens morgon.

Joachim hörde till en spiritualitet där det karismatiska och det allmänkyrkliga hålls ihop. Det är nog den smala lyckan för människor i Värnamo att detta fanns för det kunde knyta an till det pietistiska i väckelsefromheten utan att förfalla till identitetslöshet. Det var kyrklig karismatik, dvs också dogmatiskt medveten. Det är mycket som ryms i en autentisk Ecclesia Svecana. Också den där konstiga kulturkristendomen, den som visste att kyrkoherden var med i Högerpartiet och höll på andliga värden i idealistisk mening, formad av ungkyrkorörelsen som kyrkoherden var. Korset stod tecknat på fanan! När denna psiritualitet förlorar sig själv blir den borgerlig religion och då kan begreppet borgerlig uppfattas bokstavligt. Problemet är att utflödet av den borgerliga religionen blir en demokratisk folkkyrkotanke där demokratin tas om hand av politiska partier. Denna folkkyrkosyn formaliserade sig på 1950-talet genom de s k socialetikerna och blev ideologi för kyrkokommunala.

Det fanns en annan folkkyrkotradition, en som professor Gustaf Wingren stod för. Han ägnade sig gärna åt avgränsningar, Gustaf. Dels mot pietismen, dels mot högkyrkligheten. Det som nubter sig märkligt är att hans avgränsningssyn slår igenom och till sist leder till något gemensamt mellan de kyrkokommunala och de teologiskt folkkyrkliga. Alliansen är nog falsk men kyrkopolitkskt gångbar och dengör rent hur med mycket.

Gustafs front mot pietismen var slagruta. Han ville en kristen tro öppen för världen. Den fann han mest i Danmark. Att högkyrkligheten i mycket begränsad mening var pietstisk, upptäckte han nog aldrig även om mötet med lektor Erik Petrén borde ha gett några insikter. Mot högkyrkligheten kunde han annars stå upp eftersom högkyrkligheten hade en ämbetsteologi. Denna uppfattade han vara ett utflöde av det engelska imperiet. Överraskande? Inte för den som visste hur Gustaf vandrade i Lundsgård med omgivningar och tänkte de stora tankarna i eget högt professoralt majestät. Sedan utslungade han sina meningar. Ordet är just utslungade.

De flesta såg inte hur högkyrkligheten i södra Sverige kunde föra två arv vidare. Arvet från kyrkoväckelsen på 1800-talet, den som alltså inte blev frikyrklig, och arvet från ungkyrkorörelsen. Det är denna högkyrklighet som förnyar gudstjänstlivet och församlingslivet med strt under 1930-talet och med en slags blomstringstid i efterkrigstiden. Småkyrkorörelse hör till och där fanns de unga och högkyrkliga prästerna, PO Sjögren t ex (som Gunnar Rosendal uppfattade som sin direkte arvtagare). Men fanns det inte en pietism i denna högkyrklighet? Jo, men det blev en pietism i en spiritualitet som var inkarnatorisk och därmed världslig. Detta är denna spiritualitet Svenska kyrkan elit förnekat det svenskkyrkliga folket genom den förda kyrkopolitiken, den med avgränsningar. Jag vet att det är söndag så jag skriver inte mer om den saken.

Låter jag moloken? Välmotiverat i så fall. Arkivstudier om de senaste decennierna i Svenska kyrkan piggar verkligen inte upp. Jag måste försöka skriva färdigt något om detta.

Jag har fått några påstötningar sedan någon falskeligen uppträtt på Bloggardag. Jag tänkte att Bengt Olof Dike ville markera att han firar gudstjänst och fattade inte att denna kommentar var fejk. Ska vi ta lite bloggpaus nu? I veckan som kommer kanske vi får besked som är av värde för läsekretsen så hur gör jag? I går kväll var jag fast beskuten att inte för någon tid publicera några kommentarer alls. Då sjunker besökssiffrorna, men det är alldeles i sin ordning. Vi får väl se hur länge jag ska hålla på med bloggandet. Ska jag uppfattas vara fri när jag lämnar kyrkomötet? När jag vaknade hade jag fattat ett annat beslut. Vi kör som vanligt tills vidare. Dock ogillar jag fejk. Hur tänkte jag när jag vaknade? Alla byråkratmoderater tar bort allt som sticker ut. Här är kanske det enda vildvuxna kommentarsfältet. Det ska bevaras som ett naturreservat. Men gå försiktigt bland alla rara växter.