Det obegripliga eller De obegripliga

Jag hade inte tänkt att fördjupa mig i det förväntade utfallet av biskopsvalet i Göteborg, men en kommentera av en flitig kommentator på denna blogg fick mig att ompröva. Kommentatorn menade att Rappman skulle få visa vad hon går för. Han har alltså inte alls fattat vad frågeställningarna under snart 80 års tid handlat om. Det är faktiskt, om ordet tillåts, pinsamt. Kommentatorn har suttit i Kyrkomötet och haft synpunkter. Men vad ämbetsfrågan handlar om, har han inte brytt sig om att sätta sig in i. Då blir det som det blir.

Frågan gäller inte vad någon gör utan vad någon är. Kyrkan definierar varat. Det är en god skolastisk sed som avviker från det i vår tid vanliga förfaringssättet. Vi beskriver oftast vad något gör, men försummar identiteten. Uppgiften gäller alltså att övertyga kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* att en kv*nnl*g pr*st har tagit emot det prästämbete Kyrkan uppfattat att Kristus instiftat och som innebär att i vigningen Gud själv gör en präst av någon. Martin Luther uppfattade att den Helige Ande inte tillät kvinnor i prästämbetet och detsamma var ju den slutsats S:t Johannes Paulus drog. Två gånger om, dessutom. Några har väl läst Inter Insignores.

Hur kreeras alltså en präst i Kristi Kyrka och vilket basmaterial krävs? Detta är frågan. Det handlar inte om ett särskilt ämbete i Svenska kyrkan, väl? Vi talar väl om det prästämbete Herren Kristus på något sätt gjort sig beroende av eftersom Han envisas med att ge oss en Kyrka, hans egen, vars struktur är personal. Det heter så. Gud behöver människor och bestämmer vad han behöver oss för. Dessa får en aning om vad Gud avser med deras liv och saken prövas, för den yttre kallelsen är viktig. Självfallet är det ett grundläggande problem om det är kyrkopolitik som blir vigningshinder, t ex att en kristen prästkandidat definieras som jude rasmässigt och därmed ställs utanför folk- och kyrkogemenskapen. Sådant är och ska kallas funktionell ateism.

Jonathan Bakers bok kom på svenska och heter då Kvinnor i biskopsämbetet. Ett bidrag tillk debatten om Kyrkans ämbete. Det finns några böcker kvar hos sr Gerd. 100:- plus frakt. E-posten skickas till tedeum@telia.com och först till kvarn gäller. Det svenska bokomslaget blev snyggare än det engelska originalet, sa engelsmännen, som dock bara kunde läsa Consecrated Women? 

Susanne Rappmann var glad i går, åt middag med man och vänner och förklarade att hon inte visste så mycket vad en biskop gör. Det förklarar hennes glädje. I grunden gäller det förhållandet, att det är roligt att bli biskop men inte roligt att vara det. Biskoparna Aurelius i Göteborg och Stiglund i Luleå såg/ser till att gå i förtid. Sug på den! Men bilden av glättiga biskopar följer oss.

Biskop electa ska hon kallas. "Som biskop vill hon fortsätta jobba med integrationsfrågor och socialt arbete, vilket hon tidigare gjort som bland annat kyrkoherde i Mölndal." Bloggardag läste dagens GP. Där hette det också: "Jag vill fortsätta jobba med integration, hjälp till ensamkommande och at församlingarna ska ha ett större samarbete och hjälpa samhället i större utsträckning." Detta är ord att minnas.

Susanne Rappmann ska vara biskop för alla, säger hon. Det tycker jag om och bara en niding skulle då påpeka, att just detta kan hon inte bli om inte själva ämbetsfrågan först blir löst, dvs att argumenten ges att det politiska beslut med följdverkningar som fattades år 1958 i Sveriges riksdag korrekt uttrycker vad Gud vill med Kyrkans biskops- och prästämbete. Just denna grundläggande fråga har under alla år undvikits. Bortsett från när Biskopsmötets bibelkommission skulle jobba på (1963-1970) och kom med ett slutomdöme som chockade kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*a, för de förstod att de haft rätt med sina invändningar hela tiden. Dessförinnan hade de bara sagt att samtliga svenska exegeter (Krister Stendahl också) var överens om vad bibelordet faktiskt sa. Men nu sades det för reformen värre ting.

Vill någon begå en illgärning uppsöker ni närmaste församlingspräst och preciserar frågor om Kyrkans ämbete. Då blir det svettigt. De flesta församlingspräster har undvikit att sätta sig in i frågan och nöjt sig med beskedet att den är en icke-fråga. Så fråga på. Om inte annat får ni se hur begränsat  stresståliga präster kan vara. Lyssna nog på deras svar, sök blottorna och våga fråga vidare. Begär litteraturhänvisningar som stöder vad de säger. Fråga vilken bok som är den bästa för att förstå hur vis ämbetsreformen är. Svarar de "Bibeln" så är "Bibeln" ett bibliotek. Fråga då om bibelbok och ställe. Fråga vad biskop Anders Nygrens reservation i sak betyder, dvs vad sa han?

Repetitio mater studiorum est.
Jag upprepar: Själva sakfrågan undviker Svenska kyrkan som pesten och så har det varit sedan hösten 1958, den höst när kyrkomötet var tvunget att fatta ett annat beslut än det som fattats den 2 oktober 1957. När detta blev resultatet skulle varje person med detektiva anlag eller anlag för vanlig renhållning i intellektuella sammanhang, ha begripit, att här finns något att beforska. Och, tro mig. Vad de än säger, är det så.

Vill ni köra en enklare uppsättning frågor så uppsök närmaste kyrkkaffe, slå försiktigt skeden i kaffekoppen för att äska tystnad och fråga i tystnaden:
- Det påstods att med kvinnliga präster skulle det bli väckelse och folk skulle komma tillbaka till Svenska kyrkan. Har det blivit så? Bra i så fall. Om det inte blivit så, risken är att svaret kommer att bli just negativt, haka på med frågan "varför?" Och i förvirringen fyller ni på med frågan vad Biskopsmötets bibelkommission menade när de om beslutsprocessen 1958 sa, att "så bör det inte gå till". Jag försäkrar. Det blir ett minnesvärt kyrkkaffe. Men fall inte under för emotionell utpressning. Inte tårar. Inte vrede. Fråga hela tiden efter sakskäl. Kolla bara att du vet var hjärtstartaren i församlingshemmet finns först och att någon kan hantera den. Icke-frågan kan visa sig vara en högst stimulerande fråga för hjärtverksamheten.

Då är jag framme vid en poäng. Frågan är alls inte obegriplig eller vanvettig. Den styr på grundfrågor. De obegripliga är bara de som i alla år ltrott att frågan handlar om något annat än just ämbetet.