Besked från Kyrkans Hus: Inte välkommen!

Måndagen den 28 november ringde nye gruppledaren för FK:s kyrkomötesgrupp. Han hade fått ett mejl från Nils Warmland sänt kl 15:43 om ett arbetsmiljöärende. Jag var nu ett arbetsmiljöproblem!  Jag höll just på att plocka in disk i diskmaskinen, min arbetsmiljö, Enklast var om jag fick läsa aktstycket själv. Gruppledaren skickade över det. Jag läste under stigande häpnad. Mest kanske detta med att den administrative förklarar, att jag inte kommer att vara välkommen att tjänstgöra i kyrkomötet. Det bestämmer väljarna, förstås, inte Nils Warmland, hur mycket administrativ chef han än är. Men han har deklarerat vad som ska gälla. Oönskad. Inte välkommen. Hur känns det, tror ni?

Men vad har hänt? Vad gäller saken? Jag fick tänka efter hur det kommit sig att jag blivit ett arbetsmiljöproblem. Så här:

På väg in i plenisalen under kyrkomötet ville en diakon ha min uppmärksamhet för den utställning de hade. "Diakoni är väl viktigt" löd hennes budskap. Jag svarade att det trodde jag inte. Lite ironi och rätt mycket allvar. Den självförhärligande diakoni, som alltmer vill vara socialvård och civilsamhällesinsats, men som inte kopplas till församling och kyrkoliv, är jag sannerligen inte för. Lika lite som jag var för de där diakonerna, som med socionomutbildning satt i förvaltningar på kommun och länsplan.

Diakonen ville inte veta hur jag tänkte. Hon blev i stället för nyfiken bara uppbragt. Hon undrade också vad jag tyckte om utställningen, som jag inte sett (jag var ju bara på väg in i plenisalen). Med papper i höger hand gjorde jag gesten "jag vet inte" med vänster, alltså viftade med handen i luften. På min hand sitter fortfarande fem fingrar. Ni förstår dilemmat. Men jag var inte respektlös, inte oanständig och jag visade INTE långfingret för att visa vad jag tyckte. Jag viftade med vänster hand på väg in till det jag var i Uppsala för att göra. Hon trodde - illvilligt och med öppet sinne för obsceniteter - något annat. Anklagelsen?

Anklagelsen gäller inte, om man kollar, att jag skulle räckt den kära diakonen ett långfinger upp i hennes plyte. Det hade varit respektlöst och oanständigt, det medges oförbehållsamt. Jag påstås ha visat långfingret för att visa vad jag tyckte om en utställning (som jag alltså inte studerat). Jag visade hela handen! Jag visade att jag inte sett utställningen och därför inte kunde ha någon mening om den. Vänster hand. Obscena gester görs väl med höger han och utsträckt långfinger om man är högerhänt. Jag noterar detta endast i förbigående. Jag är högerhänt.

Om jag inte studerat utställningen, hade jag dock försett mig med utställningens tryckta material från ett ESF-projekt (dnr 2015/00245), Lokalt arbete och dialog med riksdagspolitiker. Jag läste det när jag kommit hem. Syftet med projektet är att nå människor som står utanför arbetsmarknaden. Bra på sitt sätt. Åtta deltagare åkte till Stockholm för att träffa riksdagspolitiker och tala om möjliga motioner. Stockholm visade upp sig från sin vackraste sida, solen lyste och det var vindstilla, inhämtar jag i rapporten. Jag kan väl förstå att kyrkomötesledamöter blir viktiga att möta för att visa upp arbetet. Då kan det rapporteras vidare till Bryssel att man gjort också detta. Skapar relevans. Men måste jag bli entusiastisk för det och stum av beundran för detta som kallas diakoni? Kommer utställarna till Uppsala för att få känna sig bekväma, som det heter i brevet, och bekräftade av att få vistas i kyrkomötesmiljön?

Nå, jag hade under brinnande kyrkomöte inte hunnit läsa materialet eller se skärmarna, så jag kunde bara markera detta. Intresant? Nja. Det riktigt intressanta är att den administrative chefen dömer mig ohörd, att diakonen inte söker upp mig, som Skriften bjuder, att den administrative chefen inte heller hanterar mig som ett subjekt utan som en mindre vetande och vänder sig till gruppledningen, som ska huta åt mig. Dessutom ska kyrkomötets ordförande informeras om något jag anklagas och döms för (utan hörande) Berörda chefer ser allvarligt på händelsen (som jag alltså förnekar!) och den administrative chefen ska ha samtal med alla berörda medarbetare om detta som jag menar är ett uppenbart, för att inte säga illvilligt, missförstånd av en diakon. Hur blir detta till alla? Här går arbetstid åt. Och den administrative chefen begär att gruppledningen ska markera mot mig att "vi under inga villkor accepterar kränkande beteende". Nähä. Och han tvingades alltså "än en gång" konstatera att jag betett mig illa på kyrkomötet. Jaha. Då accepterar väl inte heller jag ett kränkande beteende och märkliga omdömen, som mot betalning hanteras på administrative chefens tjänstetid och riktas mot mig som person. Än en gång? Kunde man be om att få rannsakan före dom eller är det för mycket begärt i det kyrkliga?

Saken gäller alltså ett arbetsmiljöproblem som jag utgör. Detta är den fastlagda sanningen. Fattar ni att en möjlig förklaring till allt detta skulle kunna komma att vara att arbetsmiljön i Kyrkans Hur är helt sjuk? Så illa kan det väl ändå inte vara. Mantimmar som kastas bort på nonsens? Och hur kommer det sig då att slutsatser fastslås utan att alla parter blivit hörda? Är inte detta kränkande för en av de berörda, nämligen för själva "arbetsmiljöproblemet", och en kränkning av själva den västerländska rättsordningen? För att inte tala om det kyrkliga. Ponera att jag tryckt ett långfinger upp emot diakonens plyte, borde jag inte också i ty fall av uppenbart illa uppförande haft en chans att be om förlåtelse? För att inte tala om reformationsåret och vad Luthers förklaring till åttonde budet kunde betyda i sammanhanget.

Det hela är absurditet. Min vän dr F tyckte jag skulle skriva en saga på temat, men jag tror inte att jag är på sagoberättarhumör. Jag illustrerar hellre rakt av miljön i Kyrkans Hus. Så här går det till. Kan det vara så, att de som inte riktigt håller i församlingsarbete måste ta vägen någonstans och då är det kanslier som gäller, men inte utan effekter. Det är måhända också detta vi ska se allvarligt på. Bortsett från det uppseendeväckande, att det är den administrative chefen som tror sig bestämma vilka ledamöter som kommer att vara välkomna att tjänstgöra. Det är sanslöst. Och detta kallas en demokratisk folkkyrka. Ser vi här ett exempel på hur beslutsmakten flyttat till kanslinivån och allt annat är egentligen staffage?

Ni kan få läsa brevet i dess helhet. Ska jag kräva skadestånd? Eller en offentlig ursäkt? Insatser mot kyrkopoltitiskt betingad mobbing av person? Ska jag begära att kyrkomötets ordförande markerar mot den administrative chefen? Ska han flyttas från rättsavdelningen till avdelningen för fel? Duger han efter det inträffade som chef? Och vad med diakonen, illvillig eller vad? Helt enkelt drabbad av ideologisk felsyn med de konsekvenser detta för med sig, dvs hon ser vad hon har preferenser att se? Av fem fingrar på en hand väljer hon att se ett? Kan man söka för sådant?

Läs nu i lugn och ro:

Jag har ett tråkigt ärende. Dag Sandahl har – än en gång tvingas jag konstatera – betett sig illa på kyrkomötet. Det handlar om en incident på utställningsgolvet i UKK den 21 november, då han på ett respektlöst sätt ifrågasatte några utställares arbete kring diakoni, varpå han visade långfingret för att illustrera vad han tyckte.

Berörda utställare var två medarbetare från kyrkokansliet med tre gäster från Lunds och Västerås stift, som besökte kyrkomötet för första gången. De tog mycket illa vid sig och anmäler till ansvariga för kyrkomötet händelsen som ett arbetsmiljöärende. Utställare på kyrkomötet ska naturligtvis kunna känna sig trygga och bekväma i mötet med de förtroendevalda. I det här fallet handlar det dessutom om en ledamot som också representerar kyrkostyrelsen. Alla där behöver inte tycka om det arbete som kyrkokansliet bedriver, men det minsta man kan begära är ändå viss grundläggande förståelse och – framför allt – ett anständigt uppträdande.

Det är inte meningen att bli upprörd på er, som inte har någon skuld i det hela. Det vore ändå bra om ni som gruppledning kunde markera mot Dag att vi under inga villkor accepterar kränkande beteende. Detta sagt med vetskap om att han varken är invald i kyrkomötet eller kyrkostyrelsen nästa mandatperiod. Som första ersättare i Växjö stift skulle han dock mycket väl kunna komma att kallas, men det är bara att konstatera att om han fortsätter utgöra ett arbetsmiljöproblem kommer han inte att vara välkommen att tjänstgöra.

Jag tog muntligt upp saken med kyrkomötets ordförande förra veckan. Hon får kopia på detta mejl. Också berörda chefer på kyrkokansliet är informerade och ser allvarligt på händelsen. Vidare kommer jag också att ha samtal med alla berörda medarbetare om det inträffade, samt med deras stift.

Hälsningar Nils

Nils Warmland

ADMINISTRATIV CHEF FÖR KYRKOMÖTET

RÄTTSAVDELNINGEN

E-POST: nils.warmland@svenskakyrkan.se, kyrkomotet@svenskakyrkan.se

TELEFON DIREKT: 018-16 95 49 MOBIL: 0768-000 122

Svenska kyrkan

KYRKOKANSLIET

POSTADRESS: 751 70 Uppsala BESÖKSADRESS:Sysslomansgatan 4

TELEFON: 018-16 95 00 www.svenskakyrkan.se