Heresier

Lunchen i går var vegetarisk biff gjord på bönor, potatis och grönsaker någon stark sås, stark ajvar? Till detta drack vi förstås stilla vatten. Godhetsmarodörer och totalitära veganer pressar sin norm också över oss köttsliga. Men vi finner oss. De är ju finare, mer moralsikt högstående, eftersom de bara ger sig på nötter och rötter, inte nötkött och rött kött. Ni kan kanske ana vad jag menar om det. Men jag håller tyst. Det är en rätt vanlig hållning i landet och i kyrkolivet. Men inte riktigt klok. Det finns nämligen ett ansvar att identifiera de vanligaste samtida heresierna i Svenska kyrkan och tala högt.

Det är ett ansvar för dem som kan känna igen heresierna tider igenom för att kunna förklara hur de ser ut i samtiden. Och det är ett ansvar för präster att förklara att heresier inte bara hör till ett dogmhistoriskt skräckkabinett. Detta är det allvarliga sättet att fundera över sant och falskt och över vad den kristna tron faktiskt säger, den tro som handlar om Uppenbarelsen, det Gud avslöjat för oss om tillvaron. Det är en hållning som vet att skära tunt med skalpell. Heretikerna låter ju nästan som de ortodoxa kyrkokristna. De slirar bara lite. Den Helige Skrift är inte Guds ord men i Den Heliga Skrift återfinns Guds ord. Här och var. Nu säger de inte "Den Heliga Skrift". De säger "Bibeln". Men det borde inte kunna förvirra någon för detta faktiskt är två olika sätt att tala om Boken. Och min konfirmationsbibel var just Bibeln - Den Heliga Skrift. Frågorna måste ställas om språkbruket och om vem ska avgöra vad som är Guds Ord i boksamlingen? Heretiker eller ortodoxa?

De vackra orden är förstås informationsbärande. Det är när det blir alltför feta ord som jag blir misstänksam. Vad är det som glada paroller och vackra fraser ska dölja? Och ropen på entusiasm? Den på bönor konstruerade biffen skulle det vara en stark sås till och de medvetna visste då att fråga vad det var för smak såsen skulle dölja.

Birger Jönsson äntrade talarstolen i tisdags kväll. Han är politiker, s. Han argumenterade enkelt att det har lagts ner mycket arbete, så då var saken klar.
Öppen, demokratisk och grön folkkyrka ville Anders Åkerlund ha, för den kyrkan hade han gått till val på. Det är inte ointressant att höra. De vill väl, men välviljan räcker inte för att förlösa entusiasm. Jag säger fortfarande: Kolla sändningen: svenska kyrkan tv, Block I (Ivan) och pröva om ni tror att detta skapar framtid. Arma kyrka som denna dag ska anta kyrkohandboken. Kl 8 tar vi oss verket an. Min sista dag som ledamot av kyrkomötet.

Men här är nu fortsatt viktiga arbetsuppgifter för många. Förr i världen var det rätt lugnt i Svenska kyrkan. Kyrkohandboken år 1942 kom till i en kyrka, som var mindre spretig än dagens. De som gick i kyrkan kunde, om de läst Bo Giertz, tänka att Svenska kyrkan var Kristi Kyrka i Sverige och de väntade inga läromässiga överraskningar i förkunnelsen. Det kan vi se i de predikosamlingar som publicerades och där präster från olika håll/traditioner skrev tillsammans. Några avvikare fanns, men så få att kyrkoherde Bruhn i Skepparslöv kunde identifieras och stå fram just som avvikare. Det skulle bli annorlunda och nu är det helt annorlunda med heretiker som i lönndom sprider heresierna som vore de Svenska kyrkans lära. Det de påstår vara Svenska kyrkans lära tror jag inte och jag veta tt frågan om just Den Helige Skrift, om realpresensen och om Kristi gudom är bra teman för vaksamhet.

Att heretiker förkunnar något annat än kyrkolära hade varit ett problem om det inte vore så, att just jag är svenskkyrklig. Jag vet mer om den spiritualitet som bär Svenska kyrkan och det är gjord och reflekterad erfarenhet under mitt liv. Jag frånkänner det kyrkomöte vi nu har auktoritet i lärofrågor vad detta möte än påstår om sig självt.

Kyrkohandboken? Den är fortsatt på väg mot haveri. Omröstningen idag ändrar inte detta faktum. Till icke ringa del beror detta på en process där bortvalen varit kyrkopolitiskt självklara. Det ska vi inte låtsas om för nu ska vi låtsas att utfallet av den underkända processen blev bra. Det tror inte jag ett ögonblick och, jag upprepar mig, detta beror på att jag är svenskkyrklig.

Vad vi gjorde i går? Röstade förmiddagen lång. Debatterade under eftermiddagen, delade ut kulturpris och så var det gruppmöte samt kväll i god gemenskap. Men detta blev en tidig morgon! Lite deprimerande att inte i tidig novembermorgon gå ut och hämta tidningarna och så få sin torsdagsdepression. Jag kollade lite på nätet. Det heter att jag "dundrade" i handboksdebatten. Detta ord trodde jag var förbehållet enkel lokaljournalistik, som inte förmår att återge vad kyrkokritik går ut på. Då blir det bara dunder. Har Mikael Löwegren dundrat då också? Kyrkomusikerna liksom kulturfolk/journalister som haft några synpunkter? Och hur blir det med dundret mot kyrkohandboken sedan den antagits?

Någonstans såg jag en text om att jag anfört an oidentifierad källa om Afghanistan medan ärkebiskopen angett ett namn. Jag hittar den inte längre. Det gjorde mig munter. Om jag har en kontakt jag känt i årtionden och inte namnger medan ärkebiskopen droppar ett namn på en person hön mött vid ett tillfälle och vinklat en enda fråga till, vem har sakauktoriteten på sin sida, tro? Det som bekymrar mig nu är de människor som följer kyrkomötesbesluten och tröttnar i stället för att bli frenetiska heresijägare. Minns att heresijägare trots allt har det roligare. Reservanter också.