Håhåjaja

Hade Torbjörn Lindahl läst rätt på kallelsen, hade han varit med och röstat i Boden och då hade Luleå stift fått en andra biskopsvalsomgång. Detta besked inhämtas på hans bloggsida. Nu blev, med en rösts marginal, Åsa Nyström vald. Hon har en rejäl EFS-bakgrund. Hon dricker kanske te? I så fall inte min tekopp. Men det hela är konsekvent, från början till slut och jag kan envisas med frågor om ämbetet till EFS-arna och de vet nog inte riktigt vad de ska svara, ty lågkyrklighet känner egentligen inget prästämbete i katolsk mening (ledsen Antony, men jag skrev inte romersk katolsk och jag vill inte strö salt i såren när nu lutheranerna spöade katolikerna i fotboll, vi går inte in på ämnet även om det kan uppfattas ha djupa teologiska implikationer). Vem vill egentligen bli vigd av en som inte riktigt vet vad det där pysslandet vid altare och altarrund går ut på? De har väl alla läst Valen-Sendstad och kanske Wisløff därtilloch kompletterat med Torsten Nilsson. Det blir inte mycket kvar av Kyrkans prästämbete då.

Jag skulle gärna vilja envisas med frågorna om en ämbetsreform som nu de forna EFS-arna njuter frukterna av, men som genomförts med lögnen som vapen och sveket som verktyg. Vad är det för moral de lågkyrkliga omfattar när det kommer till kyrkopolitik? Hur kan de ställa upp på det som försiggått och försiggår? WWJD? Jag frågar i tanke att bara den som frågar, kan få svar.

"Det är som det är", som min vän den lärde docenten brukar säga. Håhåjaja.

Ludvig Lindelöf fann det i en kommentar skamligt att jag ägnar så mycket tid åt att smutskasta en blivande biskop och fortsatte med att fundera över om Nyström skulle hamna i fokus nu, dvs om det är "kvinnor generellt som han ogillar" eller bara Rappman, allas vår Electa.

En sång rann upp i mitt sinne och jag nynnade på den hela gårdagen. "Musikaliska synapaser" kanske det hela ska kallas?
Här kommer lilla Ludde, håhåjaja
Bärande på sin kudde, håhåjaja
Mitt håhåjaja motiveras därav, att Ludvig nu endast förmår föra det resonemang som tidigare återfanns på de enklare insändarsidorna, där frågan om Kyrkans ämbete förvreds till en fråga om kvinnosyn. Jag gick inte på det, när jag var för reformen och trodde den bars upp av en hållfast teologi. Att saken inte var en kvinnosynsfråga, hade jag begripit. Det borde alltså kunna gå att komma åt felen i de teologiska resonemangen. Jag fann att det inte gick hur fel det än var. Saken gällde inte teologi när beslutet togs, andra faktorer avgjorde. Detta var en hållning Biskopsmötets bibelkommission tycktes ge understöd för några år senare. Kan det nu vara så eländigt, att Ludvig inte har gjort sig reda för vad saken gäller för oss andra? Eller är det helt enkelt det moralistiska i MTD-religionen som slår igenom. Något är skamligt och det skamliga är att fråga. Borgerligt själsliv, sålunda.

Hur mycket tid jag ägnar åt mitt smutskastande har pastor Lindelöf förstås ingen aning om, men jag noterar att distinkta och allvarliga frågor uppfattas som smutskastning. Jag ställde existentiella frågor med den innebörden, att den vars grundhållning, märk ordet, uttryckligen är ett ställningstagande för fri abort, kliver bort från Kyrkans tolkningsgemenskap tiderna igenom. Den som påpekar detta ska självklart hanteras som budbärare av dåliga nyheter hanteras, det fattar jag. Men de kliniska frågorna är inte smutskastning. Frågorna är kliniskt rena. Detta är problemet. En annan kommentator, Signe (signe den kvinnan!) trodde inte att Electa skulle kunna "be trosbekännelsen" utan att på något sätt drabbas av illvillig kritik. Det är till att inte riktgt kunna fokusera, ser vi.

Kritiken handlar därtill inte om ogillande av någon. Jag känner inte Electa, har inte läst hennes avhandling och har inga synpunkter om henne som person. Pastor Ludvigs räddningsaktion ger likväl informationer. Jag hanterar uppenbart Electa som jag skulle hanterat en Electus i motsvarande läge. Utan anseende till kön eller person. Så uppträder inte Ludvig. Han tror att saken är särskild när det gäller kvinnor.

Detta är en intressant variation av manschauvinism. Här avslöjas den. Det är lätt att vilja framstå som jämställd, men det blir det problematiskt när man möter en som är det, fostrad jämställt utan hänsyn till något svagare kön och rustad för sakdiskussion. Morsan var läkare. Det sätter sina spår. Klinisk kompetens, kallar vi det. Sådant kan teologer och präster ha nytta av även om hållningen avviker från den a-intellektuella kultur vi också hålls med i det kyrkliga. Understundom talas i sammanhangen som till förskolebarn och detta uppfattas som helt i sin ordning, kanske också som djupsinnigt.

Nu undrar jag hur Ludvig kan dölja en faktisk manschauvinism under en gentlemans klädnad. Vem har lärt Ludvig vad som är osmakligt. Jag tror jag kom på svaret. Det finns i samma lilla sång:
Här kommer Luddes mamma, håhåjaja
Bärande på detsamma, håhåjaja.

Vi andra, som ser vad som sker i det som synes ske i det som uttrumpetas som framgångar och framtidstro, vi drar i trådarna och ser hur allt konsekvent hänger ihop och hur den samtid som är vår och den framtid som kommer, konstruerades när somliga av oss var barn. Problemet är inte bara det som händer och kommer att hända. Problemet är att det är konsekvent. Några såg det. De med profetisk gåva. Dit räknar jag Olov Hartman och GA Danell, till exempel. Ingen av dem var någon driven kyrkopolitiker, men de såg och de sa. Då skulle andra ha fattat och vågat. Det ska jag skriva mer om någon dag när det inte är torsdagsdepression.

Esbjörn Hagberg försvarar systemet när det handlar om handboken i Torsdagsdepressionen. Jag läste revisorernas synpunkter i går kväll. Håhåjaja. Det är inte Esbjörns dag när han får läsa rapporten. Mer om detta i morgon för den rapporten blir officiell under dagen. Blir Esbjörn deprimerad eller känner han sig bara utnyttjad?