Allvar i salighetssaken

Dietrich Bonhoeffers tal om den billiga nåden har antagligen illustrerats den gångna helgen. Kaffe i församlingshemmet för frusna gravsmyckare. Bra. Vänlighet och värme är sällan fel. Och visst är det vackert med ljusen på kyrkogården. Carl Henrik Martling fick ihop det rätt, när han myntade begreppet: "Alla döda är inte helgon och alla helgon är inte döda." Men hur talade pastorn om detta? Nämndes Jesus?

En präst är inte bara ordproducent utan Guds Ords tjänare. Vad säger Guds Ord om allvaret när vi besinnar att livet varar 70 eller 80 år och uppfattar hur fort allt rinner förbi och att vi efterhand får alltfler släktingar och kamrater på kyrkogården? "Om jag skulle dö" sa någon som inte riktigt fattat att detta i normalfallet inte är fallet. Dö ska vi. Om inte Kristus kommit tillbaka och kallar oss till den stora domen. Allvar i salighetssaken alltså. Jesus kallade mig, men hur är det med mitt svagsinta lärjungeliv? Tiden är en nådatid, men har jag tid med nåden eller blir jag så upptagen av allt annat? Alla dessa dagar - det var nåden som gick förbi? Och kan prästen i förkunnelsen egentligen mana till kyrkogång och fromhetsliv utan att därmed uppfattas tala i egen sak och försöka skaffa sig marknadsdelar i konkurrens med allt det andra. Golf och "Så mycket bättre" lika.

Om pastorn slirar när det kommer till "the hard stuff", finns det då en församling som fungerar som korektiv, dvs visar att det här med efterföljelse är på riktigt och får konsekvenser? Eller försvann de sista resterna av allvarlig kyrkofromhet för en halv generation sedan? Finns det kvar någon som ställer frågan om man får be för de döda? Det gjordes i gammalkyrkligheten och genom att svara "nej" på den frågan, markerades att valet sker i livstiden. Omvändelse efter döden var inte att tänka på. Då var det för sent. Jag håller mig till den stora traditionen, den där man efter Frälsarens egna ord får be om allt. Men det där med allvaret och maningen att ta tiden tillvara är inte så dumt. Det finns en billig nåd som lurar oss. Nåden är dyrare än så. Den ger oss livet men kostar livet.

För Bonhoeffer var det viktigt att markera skillnaden mellan borgerlig religion och efterföljelse. MTD-religion eller kyrkokristendom, som innebär efterföljelse, säger vi nu. Men i Bonhoeffers Tyskland fanns det plats för en slags anständighetens religion som kallades och betraktades som kristendom. Till sist blev det en "kristendom" utan efterföljelse, kristendom på hörhåll då och då. Men kyrkokristendom på allvar är just gemenskap, människor som församlas för att vara Guds familj på platsen och kommer till gudstjänsten för att hämta vad de behöver för sin mänsklighets skull. När församlingen, den gudstjänstfirande, finns, kan andra människor komma på vad tron handlar om för folk drar folk och trängsel ger trivsel.

Församlingen är ett korrektiv för prästen och tvärtom.
Finns inte församlingen som korrektiv blir prästen en estradör, som bättre eller sämre steppar fram och kör sitt. Bli inte arga. Vad ska prästen göra om det inte finns en fårahjord att i egentlig mening vara herde för? Då återstår bara att underhålla getterna. Och det är vi rätt bra på.

Finns församlingen som korrektiv kan prästen inte köra en enmansshow utan får leva i den dialog som fortgår. Så var det med de då unga högkyrkliga prästerna på 1940-talet i södra Småland. I mälardalsstiften fanns detta kyrkfolk inte kvar och detta faktum förklarar skillnaden mellan sydsvensk och mellansvensk högkyrklighet.

Församlingen, kyrkfolket, kunde känna igen det gamla goda budskapet och i första hand stå ut med att prästen klädde sig i något annat än svart kappa. I andra hand lärde sig församlingen förstå att prästen inte var ute efter yta utan för att gestalta det som fanns på djupet. Så uppstod den symbios mellan dogmatisk klarhet och katolskt kyrkoliv som f Gunnar så tydligt angett i boken Kyrklig förnyelse. Den finns att beställa från Gaudete förlag i Helsingborg. Klassikerstudiet får inte försummas. Och gudstjänstkonsumenterna fåt inte lämnas i fred i ett fördumningens stadium. Kyrkan är i sin tid kallad att vara en intellektuell motrörelse och varje kyrkokristen en läsare. Förkovran uti teologien hör dessutom till pastors tjänsteåliggande.

I det som kallas mångkultur (men som i grunden är bekänd och praktiserad nhilism, den som gav oss nazismen) krävs bekännelsemedvetenhet. Det är grundfrågorna om vem Jesus är, vad han vill oss och vad han i största allmänhet inte vill i denna onödiga samtid. Då är det på allvar. Större allvar än vi förstår, tror jag. Har tron någon varit något annat än en fråga om liv eller död? Hur märktes det den gångna helgen?