Vad gjorde biskoparna?

Biskoparna gjorde påfallande lite i kyrkomötet i frågan om kyrkohandbok. Hans Stiglund var sjuk och kom först på onsdagen, efter debatten. Kom det några tunga teologiska inlägg från några biskopar? Jag kan inte riktigt komma på några. Men bedömningen kan vara orättvis, för jag har haft anledning läsa lite inlägg i kyrkomöten för 50- 60- år sedan och då kanske jämförelsen med nödvändighet utfaller till de nuvarande biskoparnas nackdel utan att detta är deras fel. Jag har inte riktigt förstått finesserna i läronämndens uttalanden. Antjes val av psalm kanske visar att något som några i kyrkomötet försökte föra fram, inte nådde fram? Jag menar att det ter sig som lite konstigt att sjunga om hur ond makt redan är just här och att makt går före rätt när en kyrkohandbok antagits efter en genomkritiserad process, präglad av maktutövning och ovilja att göra rätt.

Gång efter annan snuddar jag vid tanken på att det som sker i Svenska kyrkan är fullständigt konsekvent. Biskop Anders Nygrens påpekande, att Svenska kyrkan för 59 år sedan växlade in på främmande spår, gnostikernas och svärmandarnas, var antingen en glosa i den tiden eller en analys som efterhand kommer att visa sig stämma alltmer, ju längre på främmande spår Svenska kyrkan färdas. I så fall har vi som försökt opponera inte varit nyttiga idioter, som velat hålla oss nära maktens köttgrytor och legitimerat systemet. Men frågan ska ställas. Kanske  är invändningen riktig. Men då gäller den väl alla som är kvar i Svenska kyrkan, dvs alla som inte gick sin väg 1982 eller 1958, 2005 eller 2009 om det handlar om det som blev äktenskapsfrågan? Och då bör frågan ställas om beslutet år 1958, själv växelfelet. Givet att biskop Nygren hade rätt.

Ärkebiskop Bertil Werkström var på sin tid angelägen att dissidenterna inte skulle ge sig iväg utan solidariskt vara kvar och ta ansvar. Vi gjorde så. Klart att detta hjälpte systemet. Frågan är då om inte något nygammalt hänt i de senare valen, när en ny, modern och demokratisk folkkyrka ska komma till. Folkhemskyrkan förebådades i moderniteten före andra världskriget. När fröet till denna moderna kyrka planterats, tar det sig efterhand och blir ett stort träd där himmelens fåglar av alla politiska kulörer kan bygga bo. Eller? Men kan en kyrkokristen bara låta dem som söker ta över en kyrka och göra den till ideologisk apparat alldeles få vara i fred? Och i gårdagens morgonbön talade andaktshållaren om "vi kyrkopolitiker", och det kallas sannolikt "inklusivt språk".

Efter kyrkovalet 2017 har den grundläggande motsättningen fördjupats och den styr in i gudstjänsten. Det är inte bara reformert teologi vi möter utan i hög grad MTD, moralistisk terapeutisk deism. Här måste det handla om både en teologisk uppgörelse, den vanliga, och den ideologiska. Jag vet att jag tjatar, men pröva tanken genom att lyssna till ålderspresidentens anförande i svenska kyrkan tv. Han skrattar lite under musiken och ropar högt när den är slut. Därefter för han fram sina tankar om kyrkolivet, ett kyrkoprogram i tiden. Vad säger han och vad säger han inte? Fundera.

När ni sett och hört detta är inte Antjes anförande utan intresse heller. Religionsdialogen lyfts fram. Det finns en iver att få tala med muslimer. Antje sa väl att detta för henne skulle vara något hon skulle prioritera framöver. Är detta verkligen odisputabelt det prioriterade för Svenska kyrkan för de kommande åren? Jag läser före detta muslimer. De gör en annan bedömning. De skriver att imamerna inte vill att muslimer ska integreras. Och de gör skillnad på muslimer. Det kanske kan vara klokt om man ser til de gångna årens krig i Mellanöstern. Men jag noterar vad Antje höll fram sedan hon gjort en analys av kyrkovalet, där en ny folklig entusiasm för Svenska kyrkan mötte oss.

På frågan vad biskoparna gjorde i kyrkomötet kan jag enklast hänvisa till tv-sändningarna. Det går att snabbt ta sig fram där. Nöjer man sig med att försöka förstå vad som läggs ut som spår för det nya kyrkomötet, finns det behändigt från gårdagens två inlägg, ålderspresidentens och ärkebiskopens. Men just nu har jag ingen minnesbild av att biskoparna i gudstjänstutskottet var uppe i debatten. Ingen biskop avrådde från nya kyrkohandboken.

Biskoparna kunde inte tänka sig att 1986 års handbok fortsatt skulle kunna användas. Det beror på att tiden gått vidare. Vi vet bättre om Guds rikes hemligheter än vi visste 1986, det måste vara tanken. En annan tanke är självfallet att det behövs en avgränsning just mot det som den handboken står för. Det var en samling reaktionära gubbar som antog den. Nu gäller nya villkor...