Pigga pojkar och 1868

Tre pigga pojkar ska till mig idag för att prata lärt och konstruktivt. En och annan teologisk glosa blir det nog också. Jag visste inte om jag då skulle ladda med bibelsynsfrågan, trostransformationen i Svenska kyrkan eller helt enkelt sats på att berätta hur det var i statskyrkosystemets guldålder, då äktenskapet mellan staten och kyrkan var så lyckligt när det skulle skrivas bloggpost. Jag kunde förstås också ta upp sex-frågan i ett vidare perspektiv. Varför är det så få som inser att sexliberaliseringen kommer att språngvis avlösas av nymoralism? Världen är en full bonde, som antingen faller av hästen på ena sidan eller på andra.
1868 alltså.

Synden är en personlig handling. Dessutom har man del i ansvaret för andras synder, när man medverkar till dem:
- då man direkt och avsiktligt medverkar till dem;
- då man anbefaller dem, råder till dem, berömmer dem eller gillar dem;
- då man inte avslöjar dem eller hindrar dem, när man borde göra det;
- då man skyddar dem som handlar illa.
Detta är punkt 1868 i Katolska Kyrkans katekes.
Reflektionerna göra sig själva.

Vad Antje egentligen skriver på för upprop vet jag inte. Uppropet skriver hon på, det fattar jag, men berättar hon att hon själv varit utsatt eller skriver hon mer på ett principiellt plan därför att hon känner vrede? "I helig vrede säger de: Nu räcker det!" Men vad betyder det? Vi har alla, hela bandet, anfäder som är våldtäktsmän och mördare i stamtavlan som Steven Pinker påpekar i boken Ett oskrivet blad, N&K 2006. Hans poäng är att vi föds nedklottrade med tecken. Arvsynden är inte en teologisk glosa eller konstruktion utan verklighet. När Kyrkan vet det, kan man i och för sig tycka att det räcker nu, men detta "nu" är den tid när världen med allt sitt illfundiga väsende går under. Gud säger så en gång. Dena Kyrkans insikt borde förmedlas. Sex och pengar är populära områden när det gäller att praktisera synden för att inte tala om makt.

Min enfaldiga fråga: Varför kan inte det som uttalas med stöd av kyrkoapparaten säga något mera och kanske något annat än vad de indignerade säger? Och vad händer om jag pekar på den lögnkultur som orättvist drabbat många av oss som utmålats som kvinnofientliga och patriarkala när vi - och det vet de flesta i det kyrkliga - har ställt helt relevanta frågor om Kyrkans ämbete och nu på sistone frågor om trostransformationen.

Om detta hade jag kunnat tala med de tre pigga pojkarna. Men jag tänkte vifta med en handling märkt
Konfidentiellt (Understrykningen i originalet!). Jag tänkte att just det konfidentiella skulle resultera i en av sensationslystnad ohejdad nyfikenhet. Vad är det för dokument?

Det är en analys av Svenska kyrkans läge med utgångpunkten, att staten grepp om kyrkan har hårdnat. Det kan man se genom de "två allvarligaste företeelserna". Dessa är 1950 års prästlönereform som ger staten vidgade möjligheter att reglera prästernas tjänsteförhållande och genom förarbetena för en pastoratsindelningsreform. Och "ett ytterligare hårdnande av statsgreppet är att vänta". I dokumentet sägs att något direkt ingrepp i kyrkans frihet att fullgöra sin "rent religiösa" uppgift men: "Förkunnelsens frihet att ställa samhällsproblemen i kristlig belysning måste däremot anses vara starkt ifrågasatt."

De socialdemokratiska partiet är inställt på att hävda den statliga överhögheten över kyrkan framför allt på det ekonomiska området och de därmed sammanhängande organisatoriska frågorna. Bondeförbundets hållning är kyrkovänlig, men upplöses nuvarande regeringskoalition kan det medföra en hårdare socialdemokratisk politik mot kyrkan. "Den totalitära tendensen kommer praktiskt till synes i diakoniens svårigheter att få utrymme inom samhällets socialvård."

Jag har nu citerat biskop Gunnar Hultgrens PM till biskopsmötet i januari 1955 eftersom jag gått i Biskopsmötets arkiv i Uppsala. § 19. På handlingens baksida har ordföranden förtecknat biskoparna som ville yttra sig. Det fyllde hela sidan. Men vad säger ni nu, när den biskop som några år senare blev ärkebiskop har sett så många hot mot kyrkolivet och vad säger ni om möjligheten för Svenska kyrkan att, mot denna tecknade bakgrund, kunna driva en egen linje om kvinnor i kyrklig tjänst som inte är en accept av det politiska kravet på kv*nnl*g* pr*st*r? Det går helt enkelt inte. I vart fall inte om man sätter tro till Gunnar Hultgren.

Januari 1955. Då tror jag det stod klart att vi skulle flytta till Moheda och Morsan hade bestämt sig för att köpa bil. Den levererades den 31 mars. Svart Volvo PV 444, registreringsnummer F 32132, för vi bodde i Tranås. Detta var en utflykt i en gammal mans minnen, som ni förstår. Den hösten skulle jag fylla sju år och börja skolan.

De äldre herrar som talat om det lyckliga äktenskapet mellan stat och kyrka har nu tack vare Hultgrens PM fått en del att fundera igenom. De tre pigga pojkarna läser detta och skrattar, tror jag. De är sådana. Och jag ber inte om ursäkt på deras vägnar. Eller borde jag, med tanke på vad vi läst i 1868? Har jag medverkat till skadeglädje? Eller är deras tänkta munterhet en följd av heuristisk yra och är det då den jag egentligen stimulerat?

I går eftermiddag var jag å lantegendomen, kollade läget och postlådan. Då såg jag vad jag missat just  i går kväll, måndagsaftonen efter Domssöndagen. Julstuga i Ormesberga Bygdegård med pyssel, risgrynsgröt, skinksmörgås och pepparkakor. Svenska kyrkan går före, kan man säga. Och jag missade tillställningen. Är det inte typiskt?