Kyrkohandboksentusiasm

Jag tippade i går morse att entusiasmen inför en ny kyrkohandbok skulle vara begränsad. Fick jag rätt? Steg för steg tröskades materialet och det var bara för mig att göra annotationer under dagen.
Dan Sarkar var lysande. Kolla hans sagoberättande om bilmodeller, en Ford Mondeo mot en Fiat. Och det är bara att scrolla sig fram: svenska kyrkan tv

Dan var förödande. Förödande underhållande, menar jag. Biskop Dalevi var tydligen nöjd med att köra Fiat Mediocer. Det fungerar, sa han. Ingen kyrkoherde i Karlstads stift var negativ, vad nu detta säger. Jag ber att få påminna om biskop Wadensjö, som efter att ha varit i Två Systrars, där jag var präst, sa: "Nåt sånt här har vi inte i hela Karlstads stift."

Sara Waldenfors menar att en folkkyrka ska ha en kyrkohandbok för troende - tvivlande - sökande. Tänker man så får det konsekvenser? Det finns sannerligen ett fenomen som heter stupiety. Där inbegrips oförmågan att komplicera sammanhang. Kyrkan firar och kyrkohandboken är till för detta firande. Och när det firas, dras människor med. Om det inte gått till så, skulle vi idag inte haft någon kyrka alls. Jan G Nilsson redovisar något som inte är en teologisk insikt, men vad han redovisar är knappast entusiasm inför kyrkohandboken. Skippa finliret tyckte Jan G var en bra väg att gå. Så kan man också tänka.

Egentligen är jag lite trött på alla som säger sig representera den vanliga församlingen till skillnad från - teologer! Teologer i detta sammanhang betyder erfarna präster. Välsignelsen diskuteras och då blir det argument för den individualiserade formuleringen. Herren välsigne dig! MTD-religion, det terapeutiska alltså. Centerledamöter talar för och föreslår detta. Vittnesbörd från de längtande prästerna är inte heller uppbyggliga, vittnesbörden från dem som vet hur det känns när handboken landar i gudstjänsten. Anders Åkerlund stöttar förstås förslaget om att välsigna individer för detta handlar alls inte om församlingen som kollektivperson utan just om individer. MTD! Sentimentaliteten firar triumfer idag. Godhetens marodörer hade en stor dag i förrgår. Läronämnden har en annan mening, som kyrkomötet alltså ska gå emot i detta stycke. Intressant. Vi röstar i morgon.

Markus Holmberg talade för att öppna språket, bort från det patriarkala och till modergudinnan. Klockren MTD. Och det är så självklart att pastor Holmberg inte riktigt märker vad han gör. Kunde vi kalla in Jung och skapa en fyrenighet med Maria? Det blir det här vi bråkat om tidigare, Gud är vår fader, allt vad fader i himlen och på jorden har sitt namn. Moder står på två ställen och så vill Markus ha det till tre. Det tycks han mena vara en marginell förändring. Ett kyrkomöte, som ser ut som detta, har ingen auktoritet att besluta sådant här. Det sa vi 1982. Nu ska vi i morgon rösat om modergudinnan. Här krävs kyrkokristenhetens uppställning mot MTD-religionen. Det är rätt att göra uppror!

Tydligt blev det när prästsonen, prosten Anders Åkerlund anförde sin lärofader i teologien: Marcus Borg. Borg är en teolog för utövande av MTD-religion. Hade han inte funnits, hade han behövts uppfinnas. Prästsonen, ärkebiskopen em KG Hammar har samma auktoritet.

Modéus II finner det förenligt att tala om att Gud är en mor för det finns många sätt att tala om Gud i Bibeln. Gud kallas för fader för man gjorde så på den tid då Bibeln skrevs. Bibeln innehåller Guds ord men är inte Guds ord. Luther hade en mycket mer robust bibeltro, kan jag säga. Robust! Ni får läsa Ingemar Öberg, Bibelsyn och bibeltolkning hos Martin Luther. Biskoparna hamnar i en språkfilosofi, som de nog inte riktigt behärskar. Realpresens bryter in i ubiqviteten, menade Mikael Mogren och frågade: Vad är problemet? Evelina Johansson undrade hur de liturgiska formuleringarna landar i en tid när vi befinner oss i ett läge där realpresensen ifrågasätts. Det r en berättigad fråga.

Antje citerar Julian av Norwich: Lika väl som Gud är vår fader är Gud vår moder. Bevisvärde? Antje är uppvuxen i en unierad kyrka, det är väl inte så mycket att bråka om. Nu blev det ett replikskifte och Antje grep till ett argument ad hominem, det var avsett som sådant, mottogs av tacksamma åhörare så och hon försökte sedan narra sig ur det hela. Ynkligt, tycker jag, och lömskt. Möjligtvis är detta kvinnlig härskartaktik. Och varför skulle en kvinnlig ärkebiskop inte ägna sig åt sådan? Kolla själva G 2017:1 kl 17.14 eller så. Mäster Eckehart och Thomas av Aquino kom också in bland auktoriteterna. Nog är det egendomligt när det teologiska arbetet subjektifieras och blir "teologin". Vilket är egentligen detta subjekt, en egen storhet, om man tänker efter?

Vill ni ha en rätt allmänt hållen varning så passa er när det börjar talas om ödmjukhet i stället för tvärsäkerhet. Det brukar vara så maktens ödmjuka arrogans talar. Och detta har Kjell Petersson påmint de frimodiga om. Varför hade förresten partipolitikerna så lite att säga i debatten? Jag vet svaret. De behöver inte. De ska rösta och så blir saken klar.

Det finns ett utskott som ständigt arbetar under kyrkomötet. Det är fikautskottet. Där tjänstgör i omgångar ledamöterna när de tycker att prästerna pratat för mycket. Någon i fikautskottet förklarade sin önskan att möjligen ställa ifrån sig kaffekoppen för att stiga upp i talarstolen med ett baseballträ försedd och röja, om jag fattade hans traktan rätt. Och när det sägs att saken bara gäller enkla ändringar, ska detta misstros.

Hur slöt överläggningarna? I stor entusiasm? Eller i trötthet? Jag vill minnas att det var större entusiasm vid kyrkomötet som antog 1986 års kyrkohandbok och då var jag med. Kollar ni block I, klockan 20 och vad det kan vara (20.20?) så kan ni förstå och kanske förvånas över att jag på varje punkt hade en annan bedömning av läget än Antje Jackelén. Ni kan kolla hela block I (Ivan) och hör vad blockäldstarna har att säga.  "Jag vart häpen själver", som flickan sa. 1811 års kyrkohandbok höll i sju år

Jag frånkänner detta kyrkomöte auktoritet i de avgörande frågorna och drog det ni nog redan läst om skillnaden mellan avgörelse och omvändelse. Detta är inte en kyrkohandbok som knyter an till de djupa rötterna i Svenska kyrkan. Nå, det är inte vår kyrkotillhörighet som ska ifrågasättas. Vi är förvaltarna med förvaltaransvar.

"Det här kommer inte att vara min kyrkohandbok, det finns ett liv också utan den här kyrkohandboken!", sa gruppledaren för Frimodig kyrka utan varje spår av missmod. Liturgiska strider är en högkyrklig specialitet. Och minns att det aldrig är poeter som går under utan poliser. Det gäller alla slags poliser. Nu får vi stå för att vi inte står för det som så tydligt förklaras vara Svenska kyrkans lära utan att vara det. Tillit? Så manar maktens ödmjuka arrogans. Kolla Modéus I kl 20.43 eller så. Vi, som har lundaradikalismen i blodet, vet att stå emot. Agere contra.