tisdag 18 september 2018

Döda vi inte pratar om

Bloggardag ringde den erfarne minnestecknaren för att fråga. Minnestecknaren hade skrivit om döda präster i ett par decennier så han borde veta. "En under min tid", sa han. Bloggardag mindes den uppskakande händelsen med kyrkoherden som sköt sin fru och sedan sig själv. Han mindes också prästmötet då minnestecknaren talade om den döde prästen utan några anklagelser och ställde in oss alla under Guds förbarmande.

Var det en präst som tog sitt liv under åren 1984-2002 (och han hade flyttat från stiftet) så talar vi på fem år (eller kortare tid?) om tre präster i stiftet. Det vill säga: vi talar inte. Inte med varandra i alla fall. Livet går, som det heter, vidare. De döda omtalas med att de "hastigt avlidit" och tackas för förmågan t ex att göra evangeliet synligt i både ord och handling. Det blir lite konstigt, för präster ska inte ta livet av sig. Det ger ju beskedet att det de förkunnat faktiskt inte höll. Inte när det gällde. Så vi pratar inte så mycket om saken. Vila i frid. Vi går vidare. Bäst så? Hållningen känner ni igen från kyrkoherdar: "Herren vare med er. Själv har jag inte tid!" Och ska det ändå berättas om prästen som hastigt avlidit kan man också läsa att "Kyrkan är en trygg punkt genom hela livet". Ibland blir det alltför makabert till och med för Bloggardag.

Vad kan vi tänka oss har hänt när så mycket förändrats? Bloggardag funderar:

- Förändringen när präster nu jobbar på söndagen medan de tidigare tjänstgjorde, kan vi fundera över. Förändringen från att ha varit kollegor, inte bara i medeltida mening att de läste tideböner tillsammans utan också så att de läst vid samma universitet med samma lärare också om de utgjorde två generationer (Bloggardag kunde dväljas i samma sammanhang som professorerna Aulén, Bring, Lindblom, Nygren och Pleijel samt Kjöllerström för att inte nämna de som var hans lärare).
 Förändringen bort från det kamerala med ordning och reda i folkbokföring, strukturer för arbetet,  till ett mer fritt liv, där det finns resurser men få avnämare och därmed stora möjligheter att förverkliga sig själv. Eller inte.
- Förändringen från kall till lönearbete. Marx var klar över saken för 170 år sedan.
- Förändringen från egenansvar och ensamarbete till arbetsuppgifter i ett arbetslag dör alla ska ha ett ord med i laget och mycken möda går åt att alls få något gjort..
- Förändringen från erkänd teologisk spetskompetens till enskilt tyckande i arbetslag, där alla kan tycka och menar sig ha både rätt och kompetens att göra så i komplicerade teologiska och pastorala frågor..

Bloggardag gitter inte fortsätta sin rapsodiska uppräkning. Men nog finns det grundläggande förändringar som inte stöttar en prästidentitet och frågan, som inte heller ställs, handlar om "the Formation of a Priest". Det kanske inte är så enkelt när religionsvetare ska utmanas att vara teologer och grundfrågorna om vad en präst egentligen är, inte kan ställas (för svaret blir förödande för kyrkosystemet).

En oklar prästidentitet – kan det vara en del av förklaringen när en präst tar sitt liv? Eller är det de vanliga insikterna?

* Det finns ingen plats för mig och jag ser inte ens en meningsfull framtid
Det vi kallar "inlåsningseffekter" hör till scenariot. Människor ser inte utvecklingsmöjligheter, nedstämdheten slår till. Inget är roligt. När Svenska kyrkan konstruerar system som avsiktligt hindrar att människors kompetenser ska blomma, går somligt att förstå. Det aktualiserar frågan om femte budet. Att i ord och handling förklara människor oönskade är brott mot detta bud. Brottet formuleras så: "Du behövs inte." Konstigt att vi inte har väl fungerande utvecklingsprogram för den kyrkliga personalen. Här är knektväsendet överlägset.

* Det blir bättre för de andra utan mig
Den som tar sitt liv har övat sitt tunnelseende, men tänker inte så mycket på att hämnas på världen genom att inte vara med längre. Det blir bättre på så sätt. Det är fel. Det blir värre. Men det budskapet går inte in för självmordet kommuniceras inte öppet och de flesta av oss ser inte mönstret förrän i efterhand.

* Det finns en livsfientlig makt, ett rytande lejon
Det hör till ungkyrkorörelsens glada paroller att tala om kampen. Nutidens förkunnelse är betydligt mer terapeutisk och verktygen för att förstå en värld där kampen mellan Gud och Djävul utkämpas får de flesta inte en vanlig söndagsförmiddag i kyrkan. Det existentiellt onda borde vi tala om och formera oss för att stå den makten emot också som gemenskap.

* Depression är en livsfarlig sjukdom
"Nedstämdhet" är en svårhanterlig åkomma. Det är inte bara att gaska upp sig. Det mer utmanande är att Psaltaren är bönboken som har också dessa insikter med sig. En församling som ber tidebön laddar bedjarna med dessa viktiga insikter. Fokus måste flyttas från det nedstämda egot på fler sätt. Men Psaltaren ska inte försummas. Inte heller församlingen som koinonia, arbetsgemenskap. Vi ber och arbetar tillsammans och drar varandra på så vis.

* Tillståndet i samhället blir ett tillstånd i själen
Det är friskt att bli sjuk i ett sjukt samhälle, men vi rustas inte för livet i all dess mångfald genom att förfalla till vår tids normaliteter, dvs den självupptagenhet som vi förväntas leva i. Bilden är tydlig när människan blir incurvatus in se, inkrökt i sig själv. Blir som en riktig falukorv som ser in i sig själv och ingenting utanför själv.
Bloggardag knycker det utmärkta uttrycket från en augustinermunk och munkar i den traditionen är bra på eländesforskning. Vi lever i ett samhälle och en samtid som kröker in oss i oss själva med många attiraljer som stärker egot. Förstår ni tanken är det inget problem, simma lugnt. Förstår ni inte tanken, se upp då! Församlingen ska vara en gemenskap där vi tvingas ut ur våra begänsningar utan att förlora våra identiteter. Vi är med våra personligheter gåvor till varandra. Hur övar vi den hållningen?

Vad bör göras?
Livet måste ha mening, Viktor Frankls insikt är klokskap. Den gäller alla. Men Bloggardag känner särskilt för präster. De har ju fått ett uppdrag för att vi ska få den frälsande tron, heter det i vår Kyrkas bekännelse. "Tala stort om ämbetet", sa Einar Göth till Växjö stifts präster vid ett prästmöte. Vigningen gör något med den som vigs. Löften har getts och avlagts. Det betyder att en kyrkostruktur som inte på allvar vågar tala om vigning och ämbete utan tänker, att detta är något för högkyrkliga nördar med ett intresse för oväsentligheter, skapar omständigheter som blir livsfarliga.
Utan ämbetsteologi kan ingen och ska ingen vara präst. Det är att ge sig ut på farligheter utan att förstå vari det farliga består. En augustinermunk igen: Mirum est si sacerdos salvetur. Det är ett under om en präst blir frälst. Det måste räknas till det livsbefrämjande att tala om vigning och ämbete även om det gör ont när en "icke-fråga" visar sig vara en avgörande fråga på annat sätt än folk inbillats tro och tänka.

Kollegialiteten hör till. Frälsaren skickar ut lärjungar två och två och det fanns tidigare en kollegial struktur i kontrakten med tillfälle också till studier och samtal (skvaller). Då rymdes kontraktisterna på kaffe i prostgården och prosten bjöd på cigarr. Nu är strukturerna katastrofalt mycket större. Det som var vänskap präster emellan blir mer bekantskap. Och genom gallren ser vi på varann...

Det är något särskilt att vara präst, men det betyder inte att det är särskilt fint att vara präst.  Det är bara nödvändigt att några blir det och insikten ska slå alla att utan prästväckelse blir det inget av något annat heller. En kyrka. som inte på djupet tycker om sina präster och uppmuntrar dem, kanske inte ska bli så överraskad om prästen/lönearbetaren inte orkar längre. Alla andra faktorer lämnade åt sidan. Bloggardag är pigg, käck och munter. Men inte alltid. Inte sällan blir han omskakad.

När Bloggardag lämnat in ska det rätteligen sägas att han var slarvig i bönen. Inte alltid med bönen, men i den. Han bad inte bara för "alla hädansovna kristtrognas själar". Han bad så här:
"Må genom Guds barmhärtighet våra döda vila i frid och må det eviga ljuset lysa för dem."
Jesus får väl sortera sedan.

23 kommentarer:

  1. Psykisk ohälsa är inte att leka med.
    En stor del av en människas personlighet kan skalas bort under allvarliga depressioner, vilket kan vara skrämmande för de närstående att uppleva.
    En mig närstående var en gång riktigt illa däran med övertygelse om att döden var nära förestående och fick kraftig medicinering med SSRI & Litiumsubstitut kompletterat med elchocker ECT.
    Vid ett samtal med läkare kom frågan om självskadetendens eller suicidaltankar upp varvid den i övrigt ganska personlighetsförändrade patienten reser sig upp och nästan skriker "Du är inte klok, jag är en KRISTEN så jag skulle aldrig försöka ta livet av mig."

    Denna berättelse från verkligheten är inte skriven för att döma, utan för att ge exempel på hur djupt den kristna övertygelsen kan sitta i en människa i livskris.
    Jag önskar alla präster - och inte bara dem - att få en sådan kristen klangbotten i sina liv.

    SvaraRadera
  2. Ett synnerligen angeläget ämne. Jag skulle själv kunna skriva mycket om detta, men jag vill inte längre. Men en aspekt vill jag ändå lyfta: Stiftens och biskoparnas själaomsorg för de vigda.

    Jag var vid ett tillfälle långtidssjukskriven från min prästtjänst. Det tog tre år innan en hälsning kom från en biskop, som ville "kolla läget". Tre år. Från kontraktsprost (-ar)? Inget.

    Att från den som ändå ska vara prästernas präst, fått höra "Hur är det? Vad är det som hänt?" hade nog inte förändrat själva saken, men kunde ändå betytt allt. Eller iallafall en stort steg mot en upprättad självkänsla.

    Det ringde någon kyrkoherde och erbjöd tjänst.

    Men endast en kollega ringde med den enkla och utan motkrav ställda frågan "Hur har du det?". Denne präst var den som samtidigt hånades av församlingsbor och anställda för sin mer traditionella hållning till kyrkans tro och liv. Heder över denne kollega. Och för mig säger detta något om en pastoral omsorg och gemenskap, som en gång fanns, men tyvärr verkar vara på utdöende.

    Kanske är vi alla så olika idag, med alla märkliga profiler och mer eller mindre narcissistiska inriktningar, att vi inte längre känner igen varandra.

    Tack för det viktiga ämnet.

    SvaraRadera
  3. Av och till passerar jag en gravsten: "Kyrkoherden NN, --- Vården restes av kyrkorådet"

    Det var förrförra århundradet. Kyrkoherden drog sig inom sitt skal. Satt och kurade i åratal ensam i skumme bakom tjocka gardiner i en kammare. En adjunkt anställdes, som skötte alla sysslor. En dag upptäcktes att kyrkoherden hade hängt sig på den ensliga kammaren under nattens timmar. Fortfarande berättas om prästen som hängde sig. Den del av prästgården där detta hände revs.

    Jag frågar mig varför kyrkorådet ändå bekostade en minnesvård? Och varför denna historia fortfarande berättas? Och varför man sökte radera minnet med rivning av en prästgårdsflygel? Vad grunnade kyrkoherden på? Ännu en gång kastar jag en blick på den svarta minnesvården i Komstagranit med sin rostfria, nyktert textade pinne; "Kyrkorådet vårdar graven".

    Lars Jensen

    SvaraRadera
  4. Är det också något särskilt att vara förtroendevald i Svenska kyrkan?

    -Jag hoppas att BloggarDag också - i konsekvens med den avslutande texten om prästens särskilda betydelse - besvarar frågan jakande. Annars är det nog många fler än undertecknad som blir besvikna.

    -Det betyder ju inte att det är särskilt fint att vara förtroendevald, även om väljarna givit sitt förtroende. Men några, många, måste ju vara förtroendevalda. Och en kyrka, som inte på djupet tycker om sina förtroendevalda, blir kanske inte så överraskad om icke heller de en dag ej orkar mer. De bär ju en ansvarsfull beslutsbörda med ekonomin, fastighets- och markförvaltning och ytterst ett helhetsansvar för församlingen, stiftet och den nationella nivån. Och de förtroendevalda i församlingen är ju arbetsgivare för all personal.

    Så visst är det väl också något särskilt att vara förtroendevald? Det är vi väl rörande överens om, BloggarDag?


    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Redan i morse när jag läste blogginlägget ställde jag mig frågan hur Bengt Olof Dike skulle kunna få detta allvarliga inlägg om präster och prästämbete att plötsligt handla om förtroendevalda. Inget problem tydligen.

      Snarast respektklöst av Dike. Det får väl vara någon måtta även på dig!

      Radera
    2. När det kommer alarmrapporter om att förtroendevalda begår självmord, så kanske även det blir ämnesvalet för en bloggpost.
      Dock så inte idag.

      Radera
  5. Nu trampar nog Dike sanslöst fel genom att styra bort från den allvarliga händelse blogginlägget lyfter fram. Men visst, vilket ansvar har de förtroendevalda för att präster, diakoner, musiker och kyrkvaktmästare far illa? Det kanske kan bli ett bloggtema i morgon. Insikten är att det där särskilda med att vara förtroendevald utgår från altaret. Annars är det inget särskilt utan sedvanligt kommunalpolitiskt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ett, tycker jag, uttömmande svar på en vid ett udda tillfälle ställd från BOD. Tack också för dagens bloggpost och att du inte skyggat för detta tunga ämne!

      Jag i Halland

      Radera
  6. Tack, BloggarDag, för kloka ord i en svår fråga.

    SvaraRadera
  7. Tack för dagens artikel. Den fick mig genast att tänka på den första kvinnliga prästen i Växjö stift. Hon gick i samma klass som jag på gymnasiet i Kalmar. Pappan var präst. Vi hade en prästson i samma klass som också blev präst (och motståndare till kvinnliga präster).
    Jag hörde om olyckliga omständigheter som ledde till att hon tog sitt liv i 50 års åldern. "Hon avled ogift" står det i Wikipedia.
    Ulrika

    SvaraRadera
  8. BloggarDag tar idag upp ett mycket viktigt ämne.
    TACK för dina kloka ord i denna svåra fråga!
    Inte ens präster, Herrens tjänare, är förskonade från depressioner och självmord.
    Kanske kan förändringen av prästens tjänst vara en bidragande orsak? Det var i varje fall mycket bättre förr, när tjänsten var ett kall och den kollegiala omsorgen var större.
    / Ville i Momåla

    SvaraRadera
  9. Ämnets allvar förnekas inte alls!

    -Min fråga, som uppenbarligen av några har befunnits malplacerad, var en direkt följd av bloggarens konstaterande, att det är något särskilt att vara präst. Ämnets allvar förnekar jag inte alls; för övrigt har jag just i dag vid köksbordet fått höra om två unga människor som begått suicid. Två från varandra skilda tragedier, vilka tyvärr är mångdubbelt flera i vårt land - inte minst bland ungdomar. Den kris som drabbade deras föräldrar efter detta kan nog ingen förstå, som själv ej varit drabbad.

    BloggarDag funderar över om präster är särskilt psykiskt utsatta till följd av att deras yrke inte anses vara ett kall utan är ett vanligt lönearbete.

    Om detta kan sägas, att prästernas fackförbund under de senaste åren har drivit fram en lättare arbetsbörda (präster är ofta numera lediga på måndagar) samt väsentligt högre löner. Det finns in dag en oroande ökning av löneklyftan mellan å ena sida kyrkoherdarna och, å den andra, övriga anställda i församlingarna.

    Och frågan är också om prästerna i dag kan anses ha ett stressigt arbete. jag är inte benägen att svara ja på frågan; de sköter sig ofta själva, där arbetstakten inte alltid är överdrivit stor.

    Jag är övertygad om att exempelvis sjuksköterskor och undersköterskor, som oftare än präster möter människor i kris, har det avsevärt stressigare.

    Därmed är dock inte sagt att prästyrket inte är förknippat med allvarliga påfrestningar. Finns det i sammanhanget någon statistik på antalet suicidfall bland präster? Jag har inte sett någon men gissar att den är större i flera andra yrkesgrupper.

    Vad jag ville markera med min rader är att också förtroendevaldas ansvar i och för kyrkan är stort. De kan också vara till stor hjälp i omsorgen om församlingsbor, som i sorg och motgång söker sig kyrkan.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  10. Prästerliga självmord skedde även på den gamla goda tiden. Jag känner till flera fall. Flera var sannerligen inga dåliga präster. Inte lätt att hantera för prästbarn.

    PP

    SvaraRadera
  11. BOD

    Bengt

    Sen när heter självmord "suicid" på svenska?


    Nyfiken utlandssvensk

    SvaraRadera
  12. Det handlar knappast här om arbetsbördan i sig, utan om att tvingas gå emot sina värderingar. Att tvingas köpslå med sin integritet och kanske inte ens vara säker på att man gör det rätta. Tänk att med liv och lust och övertygelse gå in i uppgiften fullt övertygad om att det finns en Gud och frälsning genom Jesus på ena sidan och ett längtande folk på andra sidan. Tänk att veta att man kunde varit den bryggan! Istället ska man tona ner Jesus, prata tyst om synd och nåd, ordna studiecirklar om HBTQ, drop in-döpa ungar utan att besvära folk med för mycket gudssnack, försöka påkalla lite uppmärksamhet och berätta om Jesus för ungdomarna på LAN/Hockey/Snowboard/Flugfiske/Expresskonfan och viga folk som ber en tagga ner på det där med Gud. Mer och mer börjar man undra om Gud ens kan gilla det här. Till vem går man då? När överheten inte tycker att det är några problem så länge man bara viger samkönat och i övrigt håller käft. När ens biskop tycker att det är bekymmersamt att han har sådana som inte vill gå i Pride i sitt stift och man riskerar att bli stämplad som hatare? När allt man ville var att lägga tiden på mission? Det är klart att man blir ensam, det är klart att det sliter. Till slut blir det tärande grubblerier varvat med meningslöshet. Vågar man ens snudda vid tanken på att Jesus kommer tillbaka med frågan ”vad säger du att jag är”?

    De som ser det som vilket jobb som helst klarar sig bättre, alltså de som arbetar för ett varumärke. De som inte besväras av att biskopsval bara handlar om kön och inte hur folket skall frälsas, de som tänker att Jesus var förste sossen, men i övrigt en vanlig man som knappast uppstått. Som ser på samma sätt på församlingen som Postkodmiljonären ser på sina prenumeranter; dvs det viktiga är att de betalar. Det är dessa som inte vill jobba helgen, utan ser till att ha gjort sina timmar måndag till fredag. Det är dessa som blir kvar i yrket (fd ämbetet). Det är dessa vi olyckliga församlingsbor försöker nå, men som inte har tid för det är prästbrist och som civilsamhällets störste aktör måste man prioritera ...

    SvaraRadera
  13. Tack Bloggardag för tankeväckande kria! Jag minns den tid då det fanns kollegialitet oss präster emellan. Men också hur det senare blev bekantskap i st f vänskap. De alltför stora enheterna (ibland pastorat och alltid kontrakt) har förstört mycken sammanhållning. När jag själv utsattes för ett justitiemord och tvtvingades avsluta min tjänst var det INGEN kollega som hörde av sig för att höra hur det stod till! INGEN!! Fast en utredning visade att saken var oförtjänt! När jag för många år sedan opererades för en hjärntumör och skrev ett brev med syfte om förbön svarade två förhånade prostar Kjell
    Pettersson och Dag Sandahl. Biskop Jan Arvid skrev en hälsning till Lund - ett ljust minne! När min fru tvingades sluta sin tjänst på en stiftsgår hörde INGEN av sig. Allra minst biskop Anders eller biskop Jan-Olof. Och absolut ingen kom på tanken att tahennes kompetens och kunnande i anspråk! Jag skulle haft mycket mera att berätta, men nog krackelerar sammanhållningen och många tröttnar på vägen. Där kan jag faktiskt hålla med BOD om bristen på frimodighet. Men varför inte då satsa på det verkliga alternativet: FRIMODIG KYRKA? Den politiserade kyrkan kan bara sluta i fortsatt elände med biskopar som väljs med partiernas godkännande. När hörde vi senast höra en biskop talaom ämbetsteologi?

    SvaraRadera
  14. Ämbetsteologi? När det finns ett så coolt ämne som "Religionsteologi"? I Lund, förstås.

    Elof Sundin, teol.dr (UU)

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Religionsteologi", det måste väl vara motsatsen till den överfulla kursen "Ateismteologi"?

      Tänk vad innebörden i teol.kand. förändrats genom åren.
      Numera finns det fog för att undra varför det behövs en teol.kand. för att bli prästvigd. Det är ju knappast så att det står något om teologi eller teologisk kompetens i arbetsbeskrivningen vid anställning.

      Radera
    2. Peter T sätter fingret på en ömmande varböld, som inflammerar kyrkokroppen.

      Lars Jensen

      Radera
  15. Präst eller inte så finns ingen plats för den olycklige i Kristi kyrka i vår tid i vårt land. Och det gäller liberala och bekännelsetrogna delar lika. Terapi för ängslig, men ganska lyckad, medelklass är allt som återstår.

    För den olycklige kristne återstår öknen. Där dukar så klart många under, för öknen är ogästvänlig. Det är inte bara personliga tragedier, det ansvar Herren kan komma att kräva ut från en svikande kristen omgivning borde förskräcka fler.

    Ökenvandrare

    SvaraRadera
  16. Man ska naturligtvis inte skämta när ämnet är så allvarligt men även lite humor kan ju pigga upp. Ni har förmodligen hört citatet från ett av stiftets församlingsblad men jag ger er det en gång till.

    - Låt inte dina bekymmer ta död på dig, din församling hjälper gärna till.

    SvaraRadera
  17. Jag brukar inte kommentera sådant som jag "bara" kan instämma i men jag gör här ett undantag. Jag tycker att fof alphadeltagarens men också Perax inlägg år så tankeväckande att man skulle önska att även politruk som BOD kunde göra ett försök att ta till sig vad de skriver och därmed försöka förstå lite av vad som har gått snett i hans sk "folkkyrka". Kanske tom börja agera för att vrida utvecklingen rätt inte bara lyfta sina arvoden och låtsas tro att allt är bra. Att eventuella "fel" är petitesser utan betydelse för det hela vilket med förlov sagt är ren dumhet.

    //HH

    SvaraRadera
  18. Jag håller med om att detta inte har något som helst med förtroendevalda att göra. Inte heller torde präster må dåligt för att de har för hög lön. Därmed inte sagt att jag försvarar lönerna, tvärtom. Skamligt däremot är att förtroendevalda i Svenska kyrkan får arvoden! Det ska vara ett ideellt uppdrag.

    Jonas M

    SvaraRadera