Andas akademisk luft

I går andades jag akademisk luft. Men först kom jag på att det inte ska sväras över förseningar på SJ. Begreppet "SJ" kan utgöra en svordom i sig själv. "Det var då själva SJ", kan man säga. Tåget blev 35 minuter försenat och jag kom sent till Johan Herbertssons disputation. Nå, det var några minuters preludium jag missade, men sedan var jag å bane.

Det var en tillställning att tycka om och opponenten Urban Claesson skötte sin uppgift med den äran. Jag räknar honom till Svenska kyrkans egna forskare och kände ett behov att glädja mig också i ersättarrollen. Mest var jag nog akademiskt glad. Här förs ett samtal därför att några vill förstå ett sammanhang. Det var en gång i tiden Kyrkans sätt, också Svenska kyrkans, att leva samman. Det sker fortfarande vid akademierna.

Till gårdagens lycka hörde också att jag fick Anna Minaras avhandling, den där hennes barn sitter i korstolarna i Lunds domkyrka. Roligt och kreativt. Hennes avhandling On the Formation of Cathedral Chapters and Cathedral Culture handlar om domkapitlen, ni vet de där som odödliggör sig själva genom det som skulle kunna komma att tolkas både si och så. Nu handlar Annas avhandling om medeltiden (ungefär 1060-1225) och den kanske inte i detta avseende är lika sofistikerad som den för tillfället moderna tiden, alltså den moderna tid som snart blir "förr i tiden" med häpnad över hur idiotiskt folk kunde tänka då.

Herbertsson avhandling Rättegångsgudstjänsten i Svenska kyrkan har jag läst och lärt mig en del nytt genom, inte minst om tvåregementsläran (som jag inte utlägger här). Det ställdes bra frågor och Johan har breda utblickar och djupa insikter. Sedan var det lunch, som inte gick av för hackor. Det finns en glädje i mötet med människor - också (eller just?) när de blivit äldre än de var när jag mötte dem första gången.

Det avgörande viktiga som slog mig var ändå detta, att här satt människor som sökte sanning och sammanhang. Hur var det egentligen? Och vad betyder det? Allt är inte lämnat åt privat subjektivitet, som sämst är det intersubjektivt i alla fall. Till det kommer att frågeställningar vid akademien ska behandlas utan avseende till person. Jo, jag vet. Men principen är klar även om professor Göran Bexell sa till mig: "Dag, det räcker inte att du skriver en bra avhandling. Du måste skriva en bättre." Detta sanna ord fyllde mig med någon slags ömhet, kanske kärlek, till Göran för att han talade sanning, men också med en viss sorg att den kyrkopolitiska skiten spiller över. Vilka små sammanhang jag dvalts i!

Men så är det.
Och det förundrar mig när jag läser kommentarerna på denna blogg. Det är mycket som är okunnigt och lik förbannat monstruöst självupptaget. Det är den egna tolkningen som gäller och detta oberoende av vad Kyrkan tänkt i 2000 år. Denna Kyrkans lilla gemensamma men gamla tankeverksamhet är intet värd. Jag vet att jag låter som Thomas More, men det är honom jag läser nu. Hur kommer det sig att det kyrkliga intellektuella klimatet inte utmanar människor att söka sanning och sammanhang utan stimulerar till dekreterande?

Jag skrev för 30 år sedan avhandling om Svenska kyrkan. Den sägs nu ha en revival. Jag ser att en del av forskningsresultaten från den återfinns där de ska vara, i standardverk och läroböcker. Samtidigt gäller den egendomligheten för den som disputerat i ett teologiskt ämne som har aktualitet, att vem som helst med samma auktoritet kan uttala sig om ämnet. Jag, som forskat och skrivit och disputerat vet, om detta i praktiken inte mer än vilken fritt fablande kyrkopolitiker som helst. Jag klagar inte. Jag noterar bara en egendomlighet. Jag tror dock att det var detta faktum som gjorde att fakulteten, som det sas, ville att jag skulle skriva mer för att bli docent.

Så går tankarna när man dagen innan varit på disputation och blivit stimulerad. Properly fed and reasonably drunk - eller var det tvärtom? Johan högtidslunch gick inte av för hackor, ett påstående att upprepa ofta, men jag hittade tåget hem. Hur då? Det var enkelt. Jag fick upp ett spår.

Och så blev det torsdag.
I postlådan låg en hotande depression.
Nå, biskop Esbjörn Hagberg såg arbetet med kyrkohandboken som ett fantastiskt uppdrag. Han får till det: "Vi kan vara stolta som kyrka att så många bryr sig om det här." Biskopar är professionella optimister. Laestadianer i olika väderstreck funderar dock över om Svenska kyrkan längre är en organisation att vara med i. Vad säger de om kyrkohandboksförslaget? Antje Jackelén skrev sitt brev till Svenska Akademien på uppdrag från styrgruppen för kyrkohandboksarbetet. Brevet finns i tidningen men utan den intressanta litteraturlistan. Det är genom den vi förstår varför det blir som det blir och det behöver man inte vara laestadian för att fatta.

Ska jag i stället hämta uppmuntran efter utfärden till postlådan av Antje Jackeléns ord när hon besökte Järvsö tillsammans med Islamic Relief?
Först är det väl ett något knepigt sammanhang för organisationen är ifrågasatt. Jag måste läsa på. Men det hon säger, när meditationsrummet invigs, stämmer det?
"Guds närvaro skänker tröst, värme, liv, styrka och mod. Den andliga närvaron i detta rum finns oavsett religion."
Om den finns, oavsett religion, vad har då en ärkebiskop där att göra, vad syftar invigningen till? Och i vilken mening handlar det om andlig närvaro till skillnad från andlig närvaro i skogen, vid en soluppgång eller för den delen i en solnedgång?

Det gäller nog att fortsatt söka sanning och sammanhang.