Kyrkohandboksförslaget

Jag ser problem. Inte problem med att det skrivs i remissvaren i första hand. Där ska ju kritiken föras fram. Mitt problem gäller de som upprörs över kritiken och på grund av kritiken i remissvar berövas - gudstjänstglädje. Tröttheten har infunnit sig "och redan nu är på något sätt gudstjänstglädjen borta". Debatten tycks "smutsa ner det finaste vi har", detta att få fira gudstjänst tillsammans, heter det. Lösningen är den gamla vanliga. Vi ska se framåt och sätta en gräns för "misstroendets tid". Det har tydligen grälats färdigt. Jag ser att vägen framåt "är att lita på den egna stora kontaktytan i samhället och den egna teologiska och kontextuella tolkningen av samtiden."
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/hur-far-vi-tillbaka-gudstjanstgladjen

Det hela framstår som så dumt, att jag kanske inte längre tror att man kan göra satir på kyrkohandboksarbetet.
Får hänvisa till Youtube likväl
https://www.youtube.com/watch?v=ooCebjkyk7A&app=desktop

Det kan invändas, att detta är en gammal goding. Men ändå. Repetitio mater studiorum est. Att dagen efter remisstidens utgång ärkebiskopen, TD och DD noga angivet, gav Akademien å moppo, kan man notera. Nu kan vän av ordning säga att remissvar knappast kan "tillbakavisas" men också att kritik, som riktar sig mot sådant som bibelöversättarna 2000 kom fram till skulle kunna vara välkommen. Bibeln 2000 är inte huggen i sten och bibelöversättningar styr inte rakt av det liturgiska språket.
Den statliga Bibelkommissionen kan och ska ifrågasättas här och var.
Den var kyrklig bara så att staten snodde Svenska kyrkans pengar för att betala översättningen, som ni kanske minns. 27 miljoner i dåtidens penningvärde. Men jag ser uppställningen nu: för eller emot Antje. I denna situation av motstridigheter ska det alltså samlas till en gemensam kyrkohandbok. De flesta kommer att missa det mest intressanta, Antjes litteraturförslag till Svenska Akademien. När jag ser vad hon läser, kan jag säga: Detta tror jag inte på.

Vad bör göras?
° På grundval av positiva remissvar fortsätta arbetet efter tidsplan
° På grundval av negativa remissvar fortsätta arbetet efter tidsplan
° På grundval av negativa remissvar i text, alltså inte fylleriövningen, bestämma att den här processen är körd och får djupfrysas några år
° Oavsett remissvaren visa beslutspotens. Tidsplanen ska hållas. Längtan efter en ny kyrkohandbok är så stark att processen måste fortgå och det snabbt
° Kyrkohandbokskonceptet läggs ner.
Kyrkohandboken 1986 är den sista gemensamma för Svenska kyrkan. Härefter är det fritt fram att publicera gudstjänstmaterial på nätet eller trycka som det passar. De liturgier som kommer till, kan publiceras som Gudstjänstbok, inte Kyrkohandbok, och i praktiken en mängd gudstjänstböcker. Församlingarna bestämmer vad de vill ha. Ingen präst kan fällas för bristande handbokstrohet, däremot för läroavvikelser, förstås. I princip är det fritt fram för många variationer utifrån devisen "Låt tusen blommor blomma".

Jag ger inga stalltips om hur det kommer att bli.
Men kanske skulle vi för klarhets vinnande göra reda i de två paradigmen.

Marcus J (trist att han inte fick namnet Göte) Borg drar i sin bok Kristendomens hjärta upp linjerna, som ni vet. Givet att han har rätt, är det här vi kan förstå konflikten om kyrkohandboksförslaget: Det tidigare paradigmet och det framväxande paradigmet.

Somliga slår vakt om det tidigare paradigmet.
De ställer frågor om hur liturgin på ett riktigt sätt gestaltar vad tron håller för sant (själva vissheten, Hebr 11:1) och frågar om rätt eller fel. Den lyssnar på Bibeln och uppfattar att Bibeln är Guds ord. Är. Den ser ut så som Gud vill att den ska se ut för att vi ska bli frälsta.

De som omfattar det tidigare paradigmet går till Gamla och Nya testamentets skrifter (den judiska bibeln uppfattar de höra samman med evangelierna och de apostoliska skrifterna och talar därför om Gamla och Nya testamentet för allt är just ETT testamente från Gud). De för en dialog med Kyrkan i alla tider, uppfattar viktiga mönster och nedslag i fromhetslivet som högaktuella för oss.
En del av deras glädje ligger i insikten att de deltar i en lovsång genom sekler, sjunger melodier som kan vara 1000 år och mer, de sjunger psalmer som kan vara nästan 1800 år, upprepar bibeltexter i liturgin och lyssnar på läsningar av de mycket gamla bibelorden för att inte påminna om hur de läser Psaltaren och ber med alla som står samman i det tidigare paradigmet i en glad insikt att det de möter i allt detta är sant. På vanligt sätt sant. Gud har ett ärende till oss i gudstjänsten.

Andra slår vakt om det framväxande paradigmet.
Då blir gudstjänsten en mänsklig respons på erfarenheter av Gud. Fokus ligger på det närvarande och här och nu ska människans transformeras genom relationen till  Gud. Allt är metaforiskt. Bibeln är mer än bokstavlig och mer än faktisk. Detta är en sakramental syn, för  Bibeln har en förmåga att förmedla det heliga. Bibeln är helig genom sin status och funktion, inte genom sitt ursprung. Vi söker efter en tro som känns rimlig och meningsfull. Bibeln är vår berättelse som ska forma vår vision, hur vi ser på Gud och på varandra.

Det framväxande paradigmet är fromt. Det var den gamla liberalteologin också. Minns Rydbergs psalm om stjärnan från Betlehem, den som leder inte bort men hem. Den sjunger vi. Men Rydberg trodde aldrig att det faktiskt fanns en sådan stjärna. För honom fungerade det utan sakligt ursprung.
Det framväxande paradigmet, det som har framtiden för sig, hade framtiden för sig också för 150 år sedan.

Hur en kyrkohandbok formuleras efter det tidigare paradigmet, vet vi. Det blir som i KB 1986 eller som i Christer Pahlmblads bok Mässa för enhetens skull en betoning av mässans grundstruktur, argument som handlar om igenkänning och ekumeniska framsteg men också om ett vaktslående av gudstjänsten mot trivialisering.

En kyrkohandbok som motsvarar det framväxande paradigmet kan vi se i förslagen, 2012 och 2016. Det metaforiska är att "se som om" och då blir formuleringarna programmatiskt öppna. Somliga tidigare uttryck, som kan missförstås, måste utmönstras. Herre hör dit. Fader likaså. Gud blir ett öppet begrepp. Vi kanske ska säga "hen" om Gud.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/ar-det-dags-att-borja-saga-hen-om-gud

Hur gör vi nu?
Vi kan väl diskutera paradigmen och bestämma vilket vi håller oss till.
Det ena är inte frommare än det andra. Men sannare?
Och så kan vi se fram emot två typologier för gudstjänstböcker: tidigare och framväxande. På kyrkdörren kan man få info om vad man kan förvänta sig för det fall man stiger in i leken.

Hur vore det förresten om vi börjar etikettera varandra lite mer precist. Jag menar, etiketterandet är ju en kär syssla. "Högkyrklig" eller "kv*nn*pr*stm*st*nd*r*" är goda exempel. Så vad med "realister" respektive "metaforiker" så att vi vet var vi har varandra?
Ska vi inte börja bli tydliga om motsättningarna nu.
Jag är realist.
Antjes litteraturlista består av bidrag från metaforiker.
Här är motsättningen. Hoppa här!