Kyrkohandboksfrågan - en levande fråga

Det är väl bra att handboksförslaget diskuteras och ingen ska väl pikas för insända remissvar, tycker jag. Lugnt och stilla skulle somlig kritik kunna läggas åt sidan. Men läsning av remissvar kräver lyhördhet.

Själv funderar jag över om det är en bra siffra att 44% av kyrkoråden där ingen församling varit försöksförsamling har svarat. Motsvarande siffra för de andra kyrkoråden är 62%. Är det inte egentligen låga tal? Är entusiasmen för handboksarbetet egentligen begränsat?

Språkfrågan ställdes till Johannes Hellberg. Hur är det med det där att Herren välsignar?
Hans svar kom nu:

"Hebreiskans jussiv i t.ex. välsignelsen är en volitiv form, en form som uttrycker vilja eller önskan till skillnad från indikativen som uttrycker ett faktiskt påstående.

Vid översättning till andra språk, som t.ex. grekiska föreligger flera alternativ, optativ (Num 6), eller konjunktiv, eller t.o.m. imperativ i 3:e person, men aldrig presens indikativ!

I äldre svensk grammatik kallades önskeformen presens konjunktiv, Svenska akademin använder idag presens optativ. Det är en ovanlig men ändå levande form i svenskan (ja må hon leva, leve konungen etc)

Bibelkommissionens argument för presens indikativ i välsignelsen är inte att innebörden i hebreiskan är indikativ utan att optativ/konjunktiv inte är levande i svenska språket (se dock Rut 2:4!).

En annan gång som bibelkommissionen valt bort optativ/konjunktiv är skapelsen med effekten att det icke existerande tilltalas för att bli till, vilket är något annat än att det genom jussiv framkallas och skapas."

Så nu vet vi. 
Jag skulle gärna vilja säga något om performativa satser också. Det som sägs, händer. 
Det är därför jag lyfter tassen och välsignar, men inte jag utan Herren själv.
Jag då?
Jag utbringar ett leve:
Leve kyrkohandboksarbetet, det leve!
Ni säger, nylärda som ni är, med Svenska Akademien: presens optativ.