Hästhandlaruppriktighet i det ekumeniska

Systemen fungerar enahanda. De som inte i alla lägen sjunger lovsångerna, blir betraktade som trouble-makers, bråkstakar, allmänt besvärliga eller rentav tvärviggar. Man måste vara positiv. Man MÅSTE se möjligheterna och inte fokusera på problemen. Skulle Kustartilleriet tänkt så? Det är inte ett problem att en invasionsstyrka styr mot vår kust utan en möjlighet! Hur tänker vi nu?

Min egen hållning är knappast sofistikerad. Se vad som är problemet, kliniskt, sakligt, och se därefter till att lösa det eller i varje fall hantera det. "Bota, lindra, trösta"-modellen. Men somligt måste få kräva både tid och arbete.

Jag skrev mig fri när det gäller överenskommelsen med Equmeniakyrkan. Jag tar den bön om enhet som Herren ber på visst allvar. Det borde Svenska kyrkans biskopar och kyrkostyrelse också ha gjort. Så här blev min särskilda mening:

Särskild mening

Enligt min mening är Överenskommelsen med Equmeniakyrkan alls inte så genomarbetad att den kan antas. 

Ett avgörande problem är frågan om dopet. I BEM-dokumentet slogs fast att dopet är en handling som inte kan upprepas. ”Varje praxis, som kan tolkas som ’omdop’, måste undvikas.” 

Här är den klassiska konfliktpunkten med den baptistiska traditionen. När Equmeniakyrkan bildades togs denna konflikt in i det nya sammanhanget. Det borde ha betytt ett djupare teologiskt arbete i dopfrågan. Ekumenik handlar om att söka den enhet Jesus bad om och är en allvarlig syssla med utrymme för rannsakande dialog och inte bara en kyrkopolitisk syssla för fusioner i fromhetsbranschen, när marknadsandelarna sviktar och det därför räcker med hästhandlaruppriktighet.

Vid föredragningen för Kyrkostyrelsen sas att Equmeniakyrkan skulle fortsätta samtala. Det intryck som gavs var att Equmeniakyrkan behövde ett internt samtal. Någon egentlig rapport från Equmeniakyrkans kyrkokonferens kunde dock inte lämnas. Jag ser nu (Världen idag 11 maj) att Equmeniakyrkans kyrkostyrelse la fram ett tilläggsförslag vid debatten om dopet att fortsätta samtalen om hur de lokala avtalen ska se ut när det handlar om det som vi kallar omdop — men inte baptisterna. Det är just den hållningen som i praktiken innebär ett underkännande av Svenska kyrkans dop som ett autentiskt kristet dop. Kyrkokonferensen antog detta tilläggsförslag. 

Hade Kyrkostyrelsen fått veta det, bedömer jag det som mer osäkert att förslaget till överenskommelse kunnat läggas fram. En av ombuden vid konferensen uttrycker saken så:

— För oss känns det märkligt att de som vill ingå avtal lokalt med Svenska kyrkan måste frånsäga sig rätten att ta emot människor som kanske kommer och säger att ’även om jag en gång blev barndöpt, så är det först nu som jag kommit till tro på Jesus Kristus och vill ta steget att döpa mig”.

Tydligare än så kan problemet knappast formuleras.

Min hållning är enkel: Equmeniakyrkan bör lösa de egna frågorna om dopsynen innan en överenskommelse med Svenska kyrkan träffas. Så gestaltas en ekumeniskt ansvarig hållning.

När BEM-dokumentet, som vi nog på den tiden kallade "Lima-dokumentet", kommit, satte vi oss med dokumentet i vårt lilla pastorala kollegium i Dahmska huset, Kalmar. Pingstpastorn Harry Bähr var också med och med start i januari 1984 läste vi uppmärksamt och talade klokt. Harry menade att troendedopet alls inte betydde ett underkännande av barndopet. Det försökte vi hävda. Vi var inte övers om vad vi inte var överens om, om man så säger. Och den oenigheten består.

Om alltså, jag upprepar gärna den tydliga framställningen, Equmenia-pastorn, med ursprung i den baptistiska traditionen, uppsöks av någon som säger: "Även om jag blev barndöpt, så är det först nu som jag kommit till tro på Jesus Kristus och vill ta steget och döpa mig" så vill pastorn döpa. "För oss känns det märkligt att de som vill ingå avtal lokalt med Svenska kyrkan måste frånsäga sig rätten att ta emot dessa människor." Jag noterar subjektivismen.
Equmenakyrkans kyrkostyrelse la ett eget tilläggsyrkande, vilket betyder ett uppdrag att fortsätta samtalen med Svenska kyrkan just här. Det var så Kyrkokonferensen hanterade den baptistiska oppositionen. Det tarvades ett tilläggsyrkande.

Det är knappast ofint att då påminna om att de ekumeniska samtalen mellan Svenska kyrkan och baptisterna misslyckades. Det berodde inte på illvilja utan på att två tankemodeller inte visade sig vara kompatibla.

Hade någon, som plötsligt fattat vad tron går ut, på kommit till mig och frågat om sitt barndop, hade jag leende sagt: "Det är som jag påpekade i predikan i söndag. Du har inte valt Jesus, han har valt dig. Sträck på dig! Barndopet slår radikalt fast ett grundläggande faktum om dig och ditt liv. Du är utvald." Och så hade vi enkelt kunnat ordna en dopbekräftelse, om nu inte påsknattens hade dugt.

Jag kan inte se annat än att jag är just så klok som det framgår av citaten på twitter.
Kyrkostyrelsen? Mindre klok, men 15 i en kyrkostyrelse är fler än en ersättare.