Geoffrey Kirks bok Without Precedent

Ni läser väl Geoffrey Kirk? Det gör jag. Hans bok Without Precedent, Wipf & Stock, 2016, ett US-amerikanskt förlag alltså (Oregon), gör vad förre ärkebiskopen Rowan Williams beskriver: "quite rightly punctures some awful historical nonsense".
Aidan Nichols bedömning är jag mer osäker på. "This elegant survey will no doubt cause quite a stir, and rightly so." Risken med den här sortens kritiska granskningar är att de förtigs.
Professor Ephraim Radner (som jag aldrig träffat) beskriver hur Kirk jagar misstag och "witherly exposes the largely flabby arguments still making the rounds in church debate." Och det är sagt av en man som inte kommer till samma slutsatser som Geoffrey Kirk.

Nå, förlaget T&T Clarks redaktörer och lektörer kanske ska uppfattas vara något snävare i bedömningen. "Snide" betyder att boken är insinuant och mer i den stilen. Riktigt vad som menas med "determinely middlebrow" vet jag inte, men det handlar om något som framstår som intellektuellt utan att vara det. Lika lite förstår jag vad "mere high class journalism" avser och det säger kanske mer om mig än om boken? Jag förstår saken så att T&T Clark avböjde publicering. I England har detta uppfattats vara en rekommendation att läsa boken.

Geoffrey Kirk disputerade i litteraturvetenskap, renässanstidens engelska om jag minns rätt. Det är kunskaper som präglar hans språkbehandling. Förre biskopen Mgr John Broadhurst fick en kommentar om sitt språk. "John, ditt språk är som en obäddad säng." Svaret? "Geoffrey, ditt språk är som en säng med stärkta lakan, och vem kan sova så?"

Det hela handlar om "Scripture, Tradition and the Ordination of Women" och är en argumentationsgenomgång eller kanske än mer en intellektuell renhållningsinsats. När författaren paketerat och slängt soporna, kan han leverera en något cynisk kommentar. Han kollar vad som är Jesus och vad som är Jean-Jacques från Geneve i den samtida debatten. Det gör han rätt i. Samtidens problem är att Jesus nuförtiden måste vara relevant. Det räcker inte längre med att han är är sig själv. (s 46)

Till frågan om Junia/s var en man eller kvinna (Rom 16:7) bidrar Kirk med en genomgång, som han säkert inspirerats till av Jonathan Baker i boken Kvinnor i biskopsämbetet och löser frågan om Junia/s könstillhörighet föredömligt: "s/he was most propably one or the other". Om Junia/s har det skrivits mycket. Om stackars Andronikus i samma bibelvers skrivs inget: "his only crime is being neither a woman nor an interesting textual variant". (s 71)

Sammanfattningen av den intellektuella renhållningsaktionen blir en del skarpa frågor. Om ett manligt prästämbete inte kan representera hela mänskligheten, hur kan då Jesus göra det? "How does his humanity differ from theirs?" (s 130) Det är kanske värt att fundera över.

Geoffrey Kirk har varit med i den kyrkopolitiska smeten och med sakkunnig hjälp av Colin Podmore repeterar han en del av argumenten. Han ser att bibeltolkningen ske utifrån en etisk grundprincip. "We have entered an era in which, even for many Christians, the Bible has authority only when it can be made to seem in agreement with the etical a priori assumptions of the contemporary world." (s 130) Detta konstaterande träffar rätt väl Bibelsyn och bibelbruk, rapportboken från Biskopsmötets bibelkommission 1970.

Argumenteringen om ämbetet följs av samma argument när det handlar om enkönade vigslar. Det kunde en del av debattörerna om ämbetet i början av 1990-talet inte föreställa sig, lika lite som att det konservativa partiet skulle lägga fram ett sådant lagförslag. Ärkebiskop George Carey liksom ärkebiskop Justin Welby har samma argument, den förste om ämbetet och den andre om vigslarna. Risken med ett nej är att Kyrkan framstår som "increasingly irrelevant". De som följt bloggkommentarerna härstädes är inte obekanta med argumentet. När allt kommer till allt blir folkets röst Guds röst. Vox populi vox Dei.

Icke utan uppenbart nöje återger Kirk i bokens sista fotnot hur Careys bild togs bort ur glasfönstret på hans gamla universitet King´s College i London sedan hbtq-studenterna krävt en sådan partiell kulturupprensning. Carey hade dristat sig att i vigselfrågan apropå kön säga: "We are not the same". (s 135)

Efter 40 år som präst och 30 år som kyrkoherde i Lewisham lämnade Geoffrey Kirk Church of England. Den 1 juli 2012 upptogs han i Ordinariatet.