Liberalismen

Jag antar att en majoritet av bloggläsarna denna morgon pustar ut efter gårdagens intensiva demonstrerande, men fortfarande är hågade till politiska uppgörelser. Beskedet att Gustaf Wingren avsjungit Internationalen var det i särklass mest uppmuntrande. "Gustaf begriper sig inte på politik", som Greta sa.  I särskild strykklass ställs väl denna morgon "efter" som vanligt liberalerna, för Gunnar Helén hade ju rätt. "Att vara liberal är att vara kluven". Denna kluvenhet brukar ha en uppiggande effekt på liberalismens motståndare.

Först läste jag Gulan Avcis debattartikel i SvD (30 april).
http://www.svd.se/mangkultur-far-aldrig-ursakta-kvinnofortryck/om/debatt
Hon är ordförande för Liberala Kvinnor. Jag häpnade något för om jag förmår läsa rätt innantill befinner sig de liberala kvinnorna rätt nära Sverigedemokraterna i sin problembeskrivning. Läget är "exceptionellt ansträngt", regeringen är tafatt inför de utmaningar vi står inför och utanförskapet växer i landet. "Liberala Kvinnor är de första att erkänna att det behövs ett radikalt perspektivskifte", jo, men nog var SD först?

Må vara att Liberala Kvinnor har ett något annat program än SD. De liberala ser sina värden utmanas och behöver "mer än någonsin" betona demokratins grundvärderingar. Då är det alltså kris nu? Mer än någonsin?!

Foten ska sättas ner och integrationspolitiken ska sätta kvinnorna i centrum. Så upplöses traditionella makt- och familjestrukturer. Detta får en positiv inverkan, men uppgiften är inte lätt. "Det måste vi erkänna!" Finns det, kan man undra, några risker med denna partiella kulturupprensning? I så fall vilka?

Svårigheten "får inte innebära att vi ursäktar kvinnoförtryck, parallella samhällen och religiösa dogmer som får allt starkare fäste i vårt sekulära samhälle."
Det var det där med religiösa dogmer som jag mest fäste mig vid. Vilka av Kyrkans dogmer är det Gulan Avci inte ursäktar, om frågan ursäktas?
"När vissa sedvänjor krockar med lagstiftningen och de värden om jämställdhet vårt sekulära samhälle vilar på, måste vi sätta ner foten."
Det stundar kanske bistra tiden för hesitörerna, de som förr kallades kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Men då ska också de r*m*rsk* k*t*l*k*rn* passa sig? Och ortodoxer av skiftande slag?

För klarhets vinnande i min tankevärld, läser jag SLA, Skaraborgs Läns Allehanda.
http://sla.se/debatt/kronikor/2016/04/30/ta-seden-dit-hen-kommer-helt

Det handlar om Yasri Khan, men krönikören preciserar:
"I Svenska kyrkan har vi ju också haft den här könsseparerande trenden i det att både en del män och kvinnor har sett det och ser det som omöjligt att ta nattvarden om den tjänstgörande prästen är en kvinna. Numera har många av de så kallade kvinnoprästmotståndarna lämnat Svenska kyrkan och startat eget. Men som Svenska kyrkans högsta beslutande Kyrkomöte och biskopsmöte kanske kan vara till hjälp i debatten om samhällsföreträdande politikers mellanmänskliga uppförande. Sedan flertalet år tillbaka finns regeln att präster måste kunna tjänstgöra med såväl manliga som kvinnliga kollegor. Men ett vanligt medlemskap i Svenska kyrkan innefattar inga andra krav än att vederbörande vill vara med.
Det kanske är så att en politiker som gör anspråk på att företräda ett parti och andra människor måste följa den tradition som är majoritet där hen befinner sig. Ta seden dit hen kommer, helt enkelt."

Blev det klarare?
Finns det inga skov i argumenteringen här? Jag menar, hur enkelt får man göra det för sig? Frågan som ställdes var den om hur Gud vill ha Kyrkans präst- och biskopsämbete och den kan väl få hanteras som just den frågan utan att förvanskas till "den här könsseparerande trenden".
När det handlar om kön, ville ju traditionalisterna ha ett samspel mellan kvinnor och män och slogs för en kvinnlig kyrkotjänst.
Traditionalister, ja. Var det då inte orimligt när politiker på 1950-talet inte ville följa den tradiiton som var Kyrkans majoritet?
Om Svenska kyrkans förhållningssätt i ämbetskonflikten blir allmän migrationspolitik kan vi nog bara konstatera att storsamhället är tillbaka. Och det tycks vara det liberalerna numera slåss för. "Passar inte galoscherna"-politik, alltså.

Vad ska jag säga? Har krönikören i SLA redovisat vad hon fattat eller bluffar hon läsekretsen? Vilket alternativ är noga besett då värst? Worst case scenario?

Så fort det börjar deklareras i ämbetsfrågan och detta får bäring vidare, kan man fatta vad saken gäller. Det totalitära. Det snällism-totalitära.
Jag kanske skulle vakna kallsvettig efter en mardröm där det står klart att jag är den liberale, inte de liberala?

Dagens firningsämne?
49 år sedan jag tog studenten.