Andliga råskinn

Jag umgås med vänliga biskopar. De är så vänliga att jag ser mig nödsakad påminna mig själv om de andliga råskinnen. De nuvarande kanske inte ska räknas in i den kategorin, men jag är inte rätt man att avge vittnesbörd om dem. Den ende jag är underställd är Modéus II och vi umgås vänligt. Det blir vänligt med sparrissoppa och pocherat vaktelägg samt Upplandskubb, lammytterfilé med crudité på primörer samt rabarerpaj och dryckjom: Avenir, Les Petites Cuvées Chez Paulette, Bronia Rioja samt Fiori di Seta.

Låt mig all vänlighet till trots först förtälja om de andliga råskinnen - eller om råskinnen i det andliga. Det var biskopar som utnyttjade makt mot de värnlösa. Helge Brattgård, PO Ahrén och Ingmar Ström ska räknas in i den skaran. Andra var mer harmlösa och/eller höll sig okunniga om den kyrkliga mobbningen. Några kunde inte ens tänka sig att en biskop skulle utnyttja sin övermakt mot de värnlösa, prästkandidater t ex. Några som inte kunde tänka så, fick ompröva.

Det intressanta med de andliga råskinnen var deras omsvängning när de mötte dem som inte föll undan för dem. Då var de idel plötslig välvilja.

Jag vet inte vilken biskop det var, men hoppas förstås att det var något av de andliga råskinnen i den generation jag presenterat eller någon i den efterkommande.
I den episkopala baudoiren skulle idkas könsumgänge och biskopsparet provade med handbojor, införskaffade för sexpiffets skull. Jag säger inget om det. Det var bara detta avsevärda problem, att nyckeln under sexpysslet gick förlorad och trots idogt letande inte kunde återfinnas. Återstod inget annat än att ringa stiftsstadens polisstation och begära assistans. Assistans anlände och biskopinnan kom loss. Det blev skrattsalvor på polisstationen och med denna information medger jag, att också jag hade svårt med allvaret. Jag säger inget om det där med handbojor. Men att i villervallan förlora nyckeln - och vara biskop! Så hade S:t Petrus inte bedrivit sexliv, det vågar jag påstå. Han var mer mån om nycklamakten än så.

Vad åstadkom denna berättelse från verkligheten hos mig? Det åstadkom att min biskopsvördnad blev modest.
Hur jag vet detta? Jag säger som prosten Edwall. "Det är sant. Jag har själv hört det av en som har berättat det."

Pehr Edwall sa något annat, som jag också kan meditera över när det är biskopsmöte: "Kyrkans största problem har alltid varit dess biskopar."

Jag tror att biskoparna för ett par generationer sedan var värre än de nuvarande.
Det betyder inte att jag är omedveten om att ingen av de biskopar jag äter middag med eller umgås med en halv dag, hur förtjusande de än är, skulle prästvigt mig. Det är ett faktum som står oss emellan. I grund och botten är detta en sanslös personlig förolämpning och värre än så. När jag en gång funderade över min prästkallelse sa diakonissan s Kerstin: "Det är bra att ställa den frågan, det måste varje präst. Men du kan vara lugn. Det har i praktiken visat sig att du har en prästkallelse." Skulle s Kerstin narras? Det måste väl biskoparna mena. Eller blundar de bara och låtsas att prästkallelse är havlighet och inget annat? Vilken havlighet sedan!

Nu vill jag inte förstöra för biskoparna, men jag är samtidigt obenägen att ta skit. Skulle Persenius, Modéus-pojkarna, liksom Eckerdal, Dalman, Stiglund, Tyrberg och Fast våga säga att min prästkallelse var ett sorgligt missförstånd eller skulle de försöka sno sig undan och säga att det för sin tid var en prästkallelse men egentligen inte är det nu?

Båda svaren blir besvärande, för antagligen är båda svaren baserade på en lögn och på ett faktum att biskoparna inte ställer den enda avgörande frågan: Har Gud kallat?

Nu bråkar de inte med mig.Våldsbejakande extremister vill de inte vara. De vet att jag då tar upp frågan vad det är för biskopar som låter andra faktorer än Guds kallelse styra vilka de prästviger. Vi är vänliga, artiga och leende mot varandra. Väpnad neutralitet hanteras så. Men riktigt bekväma med situationen är våra vänner biskoparna nog inte. Som väl är. Hade de varit det, hade de platsat i kategorin "andliga råskinn", om nu inte kategorin i stället ska klassificeras som "råskinn i det andliga".

Om jag är imponerad när jag sitter bland biskoparna?
Självfallet. Fast måttligt. Lagom, liksom.

Kl 15 i dag är vår gemensamma seans över.