Nog kan man förstå

Pingstafton startade väl.
Brunch i Kalmar eftersom barnbarnet Alma fyllde 11. Solen sken och foxterriern Grynet skötte sig och umgicks utan problem med mopsen Folke. Katten Sigge lämnade och var katten Märta fanns, begrep inte jag men inte heller foxterriern. Bäst så. Inte så att foxterriern Grynet tycker illa om katter. Det är katter som inte gillar Grynet.

Vi for tillbaka västerut och dirigerades om för nu var det Pridefestival i Växjö. Paraden skulle gå staden runt. Det är något jag inte, med hänsyn till rådande av Strukturutskottet rekommenderade regulationer, kan kommentera en söndag. Jag noterade att en hund deltog i uppställningen, iförd prideutstyrsel. Och så var det väldigt, för att inte säga "påfallande", många som inte uppnått myndighetsålder. Vad säger det?

Aftonen infann sig och jag såg Sveriges Televisions helgmålsbön.
Den var finstämd och ett lysande exempel på det nya paradigm som proklamerats. Allt som sägs var präglat av vilja att förstå svåra sammanhang och en glädje över språket, som kan förena människor och skapa förståelse. Men när jag lyssnat färdigt, till ackompanjemang av Hildegard av Bingen, återstod att föga sagts om annat än det inomvärldsliga. Det var det gamla försiktiga konceptet att tala så att alla inkluderades men ingen utmanades att bli lärjunge. Det var en förkunnelse som ingen enda skulle behövt bli avrättad för i romarriket. Och då var det nog inte nog.

http://www.svtplay.se/video/8467084/helgmalsringning/helgmalsringning-svt-1

Kanske skulle vi denna Pingstdag helt enkelt kräva att få höra prästen säga något som lett till avrättning före år 312? Först då blir det intressant. Om prästen inte säger något som innebär en personlig risk, vad finns det då för skäl att lyssna?

Jag vet att jag varsnar något som gäller oss alla, vi som är präster i "modern" tid. Vi ville så gärna peka på tron som plausibel och viktig att vi talade så väl om den, att den lockade få. Vi la orden så att alla skulle inbjudas och det ledde till att väldig få uppfattade att de var inbjudna.

Nu finns det somliga präster som talade så att alla blev arga. Det var inte heller bra. Få uppfattade att de var inbjudna av den sortens tal. Minns att det i Fornkyrkan inte var en dygd att bråka så med myndigheterna att man blev martyr. Det var en hållning som förbjöds. Martyriet fick inte sökas eller regisseras. Det skulle komma ändå. Men sett i stort tror jag vi måste konstatera att det är för få präster i Sverige som blir ihjälslagna, om vi nämligen ser på kristenheten i stort. Och först av alla skulle det vara några biskopar som i försvar för tron strök med. Det är det vanliga, som den vet, som kan sin blodiga kyrkohistoria. Martyrernas blod är Kyrkans bästa utsäde.

Nu kan jag nog inte utlägga detta tema mer explicit eftersom det är söndag.
Men det räcker att denna Pingstdag förstå att språkfrågan, den som är Andens specialitet, förvandlas till en språkrebus, som styr på att vi ska tala med varandra för att förstå varandra. Problemet är att det är gott så utan att vara gott så. Om ni förstår hur jag menar.

Kan det då inte predikas lite så där allmänt mänskligt?
Jo, för dem som vet det synnerligast kristna. De, hur många de nu är, behöver kanske få de vidgade perspektiven.
Men de som redan har de vidgade perspektiven?
De behöver fokusera. Och det är predikans uppgift att göra det lätt att hitta fokus.

Veni Sancte Spiritus, kom med din eld, som är mer än ett stämningsfullt stearinljus och fagert tal!

Får jag, som gamla män hava för sed, upprepa mig. Det hände att jag en Pingstdag var på Stiftsgården Tallnäs. Till lunch serverades kokt - tunga! Tala om liturgisk och kyrkoårsbestämd matlagning.