Folkkyrkoproblematiken

Det fanns en tid när Ingmar Ström kunde säga att den som tycker att Jesus är bra, är kristen. Hur eller hur - nu är det en annan tid och Svenska kyrkan har inte kunnat hantera den kulturrevolution som genomförts steg för steg sedan 1789. Ingmar Ström formulerade en minimalism på sin tid som inte fungerar nu. Det stora paradigmet är ett annat än kristen tro i den västerländska kulturen.

Ibland har denna kulturrevolution stannat upp, som när kyrkomöte och riksdag samfällt deklarerade "Den svenska linjen är den kristna linjen" men det var bara ord. Snart nog, dvs 1946, stod det klart att den svenska linjen bortom de fina orden var en annan linje. Fattade biskoparna det? Jag tror inte det, med något undantag, nämligen John Cullberg. Han förstod sig på de politiska skeendena, men jag uppfattar att han var rätt ensam. Bo Giertz? Nej, jag tror inte det. Han saknade det avgörande draget av ohederlighet för att rätt förstå politik.

Att det var de högkyrkliga som slog larm om läroplansförändringen 1962 då kristendomsämnet skulle bort, kan man notera. Svensk Pastoraltidskrift och ingen annan ska ha den äran. Aldrig har så många namn samlats till försvar för kristendomsämnet. Det var, som det heter, en uppehållande försvar. Slaget var förlorat. Vi vet det nu.

Naturligtvis var detta ett hårt slag, en konsekvens av tidigare beslut, som förändrade det som ansetts vara Svenska kyrkans dopundervisning och för en kyrka vars grund är uppfostringskristendom blir detta förödande. Kyrkoledningen ter sig närmast lamslagen och försöker rädda vad som räddas kan, ett mönster som håller från utredningen om katekesens ställning och framgent.

Det är ett värderingsval saken gäller. Allt fast förflyktigas. Nya intressegrupperingar har andra intressen och till dels är de materiellt betingade. En kyrka som var sammanväxt med det agrara Sverige får problem i det nya. Men ett samhälle som skär av sina djupaste värderingsrötter, kan plötsligt se att blomsterkvasten, som man har i handen, vissnar. De vackra orden om "värdegrund"  blir meningslösa, tomma emblem. Har vi i nyegoismens/indivualismens sammanhang kommit dit? Sammanhang - inte samhälle - och till och med ordet "sammanhang" kanske är att ta i för att beskriva situationen.

Nu kan, enligt Einar Billing, en folkkyrka vara folkkyrka också om den inte har folket med sig. Det heter det "folkomfattande syftet". Detta uppstår första gången ett barn döps, eftersom folkkyrkan är familjekyrka. När familjen inte längre är trosmiljö, men alltså inte heller den allmänna skolan, i vilken mening kan då en folkkyrka vara folkkyrka?

Biskop Runestam var tydlig. Folkkyrkan skiljer ingen från sig, inte ens om någon utträder! Det är ett sakramentalt sätt att se på saken. Det betyder att biskopen hävdar att dopet inte kan göras om intet. Rätt har han i det. Svårigheten med det betraktelsesättet är förstås att institutionen hanterar individen och det enskilda valet med överlägsenhet när beskedet blir att "vad du än bestämmer dig för, är du med". Uppfattar man folkkyrkotanken som "förvänd katolicitet" kanske somligt blir lättare att förstå, men det kollektivistiska innebär problem i den renodlade individualismens år 2016.

Församlingslivet gällde för den ungkyrklighet som blev folkkyrkotankens banérförare. "Man begraver sig inte i Guds församling", hette det bland akademiker som ville ut från universitetet till församlingslivet. Det byggdes församlingshem och organiserades mycket. I aktivitetströtthet kom Gunnar Rosendal på att programmet behövde fördjupas. Om detta läser man i boken Kyrklig förnyelse (nyutgåva på Gaudete). Den svenska högkyrklighetens rötter finns dock tydligt i ungkyrkorörelsen och i den ekumenik som därmed öppnades, dvs internationella influenser. Kyrkan är världsvid.

Kulturkampen kunde folkkyrkligheten aldrig hantera.
Det är på sitt sätt konstigt, för det fanns ansatser. John Cullbergs kulturkritiska journalistik har jag berört. Jag antar att det under årens lopp sagts en del från predikstolarna om den innevarande tiden och tidskriften Vår Lösen kunde konsulteras för att se vad som sägs där om den nihilismens revolution, som så segerrikt genomförts i vårt land. Föga, tror jag. Det är som om nihilsmen skulle vara ett mänskligt normaltillstånd. Det är den inte. Rom 1:19-20. Sekulariseringen tog över och blev "normaltillstånd" utan samordnat kyrkligt motstånd i Sverige och fienden kom innanför kyrkmurarna, förstås. Hur skulle en samtida kyrklig kulturkritik se ut i Sverige nu?

Så ställs frågan vad med vårt lands kristna framtid utan Svenska kyrkan. Den kan finnas i kyrkor, numerärt dominerade av kristna med bakgrund i andra länder. Det är domen över Sveriges folk, som levt i fred och välstånd men inte tackat Gud, som är alla goda gåvors givare. Det kan vara kört för Svenska kyrkan och tron bli något för små minoriteter. Om nu världen består. Men tron kanske aldrig varit ett majoritetsfenomen. Alla har ju inte tron (2 Tess 3:2)

Hur hanterar moderna kyrkoledare denna situation? De kommer dragande med relevansen, den förbannade relevansen! Det är räddhågans hållning. Det blir till sist ingenting av det de vill, stackarna. Syster Kerstins analys är nämligen korrekt: "Folk är inte dumma. Dom tar betet men undviker kroken." Ändå läggs all tjänstetid på att beta för att fånga fisk. Det är apostoliskt bara som i Joh 21:3 med det fiskefiasko som där avslöjas. Det som saknas i Svenska kyrkan är en pastoral missionsstrategi för detta land, baserad på rejäl pastoral erfarenhet, men folk som tänker så är just det folk som under flera decennier med sällspord entusiasm eliminerats i Svenska kyrkan.

I en bestämd situation kom Missionsprovinsen till och engagerade människor. Andra, som menar att Svenska kyrkan är på väg åt fel håll, står utanför. Att Missionsprovinsen förvaltar ett autentiskt svenskkyrkligt arv kan inte förnekas. I Missionsprovinsen vigs biskopar och präster och detta är en hållning förenlig med vår kyrkas bekännelse. Här läser man inte bara Om påvens makt och överhöghet i Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter (s 351) utan gärna också i samma bok CA XXVIII  "Om den andliga makten" men också i Apologin art XIV, Om det andliga ståndet. Där finns onekligen en del att bita i
När biskoparna vägrar viga sådana till präster som i vanliga fall skulle ha blivit vigda, måste det troende folket ta eget ansvar. Det är för en kristen rätt självklart att kyrkopolitiska beslut inte kan överordnas en Guds egen kallelse.

Att Missionsprovinsens vigningar är autentiska vigningar är lika uppenbart som att saken utmanar det system som infört drakoniska åtgärder för att hindra människor från att leva i det som Gud kallat dem till. Här är problemet. Det sägs stunda tider av prästbrist. Det gör det på flera sätt!

Så vad händer när Missionsprovinsen säger till Svenska kyrkan: "Vi är det ni slutat vara, svenskkyrkliga. Vi håller uppe det ni tappat bort." Visst kommer det att hojtas högt när detta sägs, men kommer det faktiskt kunna sägas att det är just så? För "in a brave new Church" var det en del som sågs som barlast och som andra tog hand om. Återvinning i det andliga och detta i den välsignade relevansens namn. På två sätt! Somliga kastade något på soptippen som irrelevant och andra såg hur relevant det egentligen är och återbrukar.

Den som vill, kan fundera över Moltmanns konstaterande, att folkkyrkor inte kan stå tidens förhållanden emot. Det är ett förhållande som kanske inte behöver leda till katastrof, men som ovedersägligen understundom har gjort det.