lördag 7 maj 2016

Folkkyrkoproblematiken

Det fanns en tid när Ingmar Ström kunde säga att den som tycker att Jesus är bra, är kristen. Hur eller hur - nu är det en annan tid och Svenska kyrkan har inte kunnat hantera den kulturrevolution som genomförts steg för steg sedan 1789. Ingmar Ström formulerade en minimalism på sin tid som inte fungerar nu. Det stora paradigmet är ett annat än kristen tro i den västerländska kulturen.

Ibland har denna kulturrevolution stannat upp, som när kyrkomöte och riksdag samfällt deklarerade "Den svenska linjen är den kristna linjen" men det var bara ord. Snart nog, dvs 1946, stod det klart att den svenska linjen bortom de fina orden var en annan linje. Fattade biskoparna det? Jag tror inte det, med något undantag, nämligen John Cullberg. Han förstod sig på de politiska skeendena, men jag uppfattar att han var rätt ensam. Bo Giertz? Nej, jag tror inte det. Han saknade det avgörande draget av ohederlighet för att rätt förstå politik.

Att det var de högkyrkliga som slog larm om läroplansförändringen 1962 då kristendomsämnet skulle bort, kan man notera. Svensk Pastoraltidskrift och ingen annan ska ha den äran. Aldrig har så många namn samlats till försvar för kristendomsämnet. Det var, som det heter, en uppehållande försvar. Slaget var förlorat. Vi vet det nu.

Naturligtvis var detta ett hårt slag, en konsekvens av tidigare beslut, som förändrade det som ansetts vara Svenska kyrkans dopundervisning och för en kyrka vars grund är uppfostringskristendom blir detta förödande. Kyrkoledningen ter sig närmast lamslagen och försöker rädda vad som räddas kan, ett mönster som håller från utredningen om katekesens ställning och framgent.

Det är ett värderingsval saken gäller. Allt fast förflyktigas. Nya intressegrupperingar har andra intressen och till dels är de materiellt betingade. En kyrka som var sammanväxt med det agrara Sverige får problem i det nya. Men ett samhälle som skär av sina djupaste värderingsrötter, kan plötsligt se att blomsterkvasten, som man har i handen, vissnar. De vackra orden om "värdegrund"  blir meningslösa, tomma emblem. Har vi i nyegoismens/indivualismens sammanhang kommit dit? Sammanhang - inte samhälle - och till och med ordet "sammanhang" kanske är att ta i för att beskriva situationen.

Nu kan, enligt Einar Billing, en folkkyrka vara folkkyrka också om den inte har folket med sig. Det heter det "folkomfattande syftet". Detta uppstår första gången ett barn döps, eftersom folkkyrkan är familjekyrka. När familjen inte längre är trosmiljö, men alltså inte heller den allmänna skolan, i vilken mening kan då en folkkyrka vara folkkyrka?

Biskop Runestam var tydlig. Folkkyrkan skiljer ingen från sig, inte ens om någon utträder! Det är ett sakramentalt sätt att se på saken. Det betyder att biskopen hävdar att dopet inte kan göras om intet. Rätt har han i det. Svårigheten med det betraktelsesättet är förstås att institutionen hanterar individen och det enskilda valet med överlägsenhet när beskedet blir att "vad du än bestämmer dig för, är du med". Uppfattar man folkkyrkotanken som "förvänd katolicitet" kanske somligt blir lättare att förstå, men det kollektivistiska innebär problem i den renodlade individualismens år 2016.

Församlingslivet gällde för den ungkyrklighet som blev folkkyrkotankens banérförare. "Man begraver sig inte i Guds församling", hette det bland akademiker som ville ut från universitetet till församlingslivet. Det byggdes församlingshem och organiserades mycket. I aktivitetströtthet kom Gunnar Rosendal på att programmet behövde fördjupas. Om detta läser man i boken Kyrklig förnyelse (nyutgåva på Gaudete). Den svenska högkyrklighetens rötter finns dock tydligt i ungkyrkorörelsen och i den ekumenik som därmed öppnades, dvs internationella influenser. Kyrkan är världsvid.

Kulturkampen kunde folkkyrkligheten aldrig hantera.
Det är på sitt sätt konstigt, för det fanns ansatser. John Cullbergs kulturkritiska journalistik har jag berört. Jag antar att det under årens lopp sagts en del från predikstolarna om den innevarande tiden och tidskriften Vår Lösen kunde konsulteras för att se vad som sägs där om den nihilismens revolution, som så segerrikt genomförts i vårt land. Föga, tror jag. Det är som om nihilsmen skulle vara ett mänskligt normaltillstånd. Det är den inte. Rom 1:19-20. Sekulariseringen tog över och blev "normaltillstånd" utan samordnat kyrkligt motstånd i Sverige och fienden kom innanför kyrkmurarna, förstås. Hur skulle en samtida kyrklig kulturkritik se ut i Sverige nu?

Så ställs frågan vad med vårt lands kristna framtid utan Svenska kyrkan. Den kan finnas i kyrkor, numerärt dominerade av kristna med bakgrund i andra länder. Det är domen över Sveriges folk, som levt i fred och välstånd men inte tackat Gud, som är alla goda gåvors givare. Det kan vara kört för Svenska kyrkan och tron bli något för små minoriteter. Om nu världen består. Men tron kanske aldrig varit ett majoritetsfenomen. Alla har ju inte tron (2 Tess 3:2)

Hur hanterar moderna kyrkoledare denna situation? De kommer dragande med relevansen, den förbannade relevansen! Det är räddhågans hållning. Det blir till sist ingenting av det de vill, stackarna. Syster Kerstins analys är nämligen korrekt: "Folk är inte dumma. Dom tar betet men undviker kroken." Ändå läggs all tjänstetid på att beta för att fånga fisk. Det är apostoliskt bara som i Joh 21:3 med det fiskefiasko som där avslöjas. Det som saknas i Svenska kyrkan är en pastoral missionsstrategi för detta land, baserad på rejäl pastoral erfarenhet, men folk som tänker så är just det folk som under flera decennier med sällspord entusiasm eliminerats i Svenska kyrkan.

I en bestämd situation kom Missionsprovinsen till och engagerade människor. Andra, som menar att Svenska kyrkan är på väg åt fel håll, står utanför. Att Missionsprovinsen förvaltar ett autentiskt svenskkyrkligt arv kan inte förnekas. I Missionsprovinsen vigs biskopar och präster och detta är en hållning förenlig med vår kyrkas bekännelse. Här läser man inte bara Om påvens makt och överhöghet i Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter (s 351) utan gärna också i samma bok CA XXVIII  "Om den andliga makten" men också i Apologin art XIV, Om det andliga ståndet. Där finns onekligen en del att bita i
När biskoparna vägrar viga sådana till präster som i vanliga fall skulle ha blivit vigda, måste det troende folket ta eget ansvar. Det är för en kristen rätt självklart att kyrkopolitiska beslut inte kan överordnas en Guds egen kallelse.

Att Missionsprovinsens vigningar är autentiska vigningar är lika uppenbart som att saken utmanar det system som infört drakoniska åtgärder för att hindra människor från att leva i det som Gud kallat dem till. Här är problemet. Det sägs stunda tider av prästbrist. Det gör det på flera sätt!

Så vad händer när Missionsprovinsen säger till Svenska kyrkan: "Vi är det ni slutat vara, svenskkyrkliga. Vi håller uppe det ni tappat bort." Visst kommer det att hojtas högt när detta sägs, men kommer det faktiskt kunna sägas att det är just så? För "in a brave new Church" var det en del som sågs som barlast och som andra tog hand om. Återvinning i det andliga och detta i den välsignade relevansens namn. På två sätt! Somliga kastade något på soptippen som irrelevant och andra såg hur relevant det egentligen är och återbrukar.

Den som vill, kan fundera över Moltmanns konstaterande, att folkkyrkor inte kan stå tidens förhållanden emot. Det är ett förhållande som kanske inte behöver leda till katastrof, men som ovedersägligen understundom har gjort det.

37 kommentarer:

  1. Tack, Fr Dag, för din riktiga beskrivning av intentionen med att bilda Missionsprovinsen, även om du själv väljer en annan väg!

    I en krönika i Dagen, 29 jan., inför Kyndelsmäss, tar Anna Sophia Bonde upp två attityder till tjänsten i Jerusalems tempel (som vid Jesu tid hade att förhålla sig till den politiska makten). Johannes döparen visade sitt oberoende till den genom att ge sig ut i öknen, för att där bereda väg för det nya i Guds frälsningsplan. Hanna och Simeon däremot stannade kvar i templet och bad där, i fast förväntan, om "Jerusalems befrielse".

    Gud kallar människor att verka på olika sätt, nu som då.

    SvaraRadera
  2. Jag har yrat på denna blogg redan på Östrantiden om Svenska Kyrkan som folkkyrka utan trösklar osv.
    Senska Kyrkan idag är de facto ingen folkkyrka. Maktkoncentration-i synnerhet efter strukturutredningens implementering-
    till central-stifts-och församlingsnivå; jag kallar det nomenklaturakyrka.
    Valsystemet gynnar också framväxten av en elit. Inte minst att församlingsråden väljs indirekt bidrar till ett skriande demokratiskt uppror.
    Det finns en lag beslutad av riksdagen om Svenska Kyrkan som gör att inte ens i formell mening är SvK en fri folkkyrka.
    Det partipolitiska inflytandet inskränker också Svenska Kyrkans fria ställning.
    Det kristna har hamnat i skymundan.
    Hur kan jag agera som enskild medlem?
    Som jag ser det gives två alternativ:
    -att gå ur
    -att vara med i ett folkligt uppror.
    Ulf H Berggren, Lund

    SvaraRadera
  3. Läste på nytt Robin Boyeds Indian Christian Theology om den s.k. Indiska Renässansens brottning med det kristna inflödet 1850-1950 under brittiska imperietiden. Något mera artskilt från den svenska folkkyrkotanken är svårt att föreställa sig. Ett slags ghetto-mönster, som nu är upplöst.

    SvaraRadera
  4. Stig Walldin7 maj 2016 12:16

    Apropå dopundervisningen
    Gottfrid Billing lär ha sagt - kan dessvärre ej belägga det - att den dag skolan upphör med sin undervisning, måste kyrkan sluta döpa barn".

    Även jag tackar Bloggaren för hans påminnelse om varför Missionsprovinsen bildades. I Gbg:s stift ses den ju från stiftshåll inte med blida ögon.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gottfrid Billing dog 1925 men Manfred Björkquist levde betydligt längre och det var han som på 1940-talet sa detta om dopundervisningen, som var Kyrkans dopundervisning i det skolsystem som prästerna slagits för, dvs skola för folket. Det finns historiska ironier här.

      Radera
    2. Inte minst kristendomsundervisningen i skolan bidrog länge till att jag bibehöll en ateistisk åskådning. Det var först när jag var befriad från gammal tvångsmatning som jag fritt kunde börja vända mig till han som är vägen och sanningen och livet och visar vidare till sin fader.
      Kort sagt:den som är fast i det lutheranska är icke fri. - hit räknar jag inte Martin Luther. ..

      Radera
    3. Inte minst kristendomsundervisningen i skolan bidrog länge till att jag bibehöll en ateistisk åskådning. Det var först när jag var befriad från gammal tvångsmatning som jag fritt kunde börja vända mig till han som är vägen och sanningen och livet och visar vidare till sin fader.
      Kort sagt:den som är fast i det lutheranska är icke fri. - hit räknar jag inte Martin Luther. ..

      Radera
    4. Kristendomsundervisningen ändrades 1919 från katekes till Jesu enkla lära, vilket immumologiskt tordr kunna ses som att svenska folket genom vaccination med lag blev immunt mot evangelium.
      Kh på landet

      Radera
    5. Jag glömde underteckna.
      Ulf Berggren

      Radera
  5. BloggarDag och +Göran,

    -Den historiska analysen är delvis riktig men receptet felaktigt!
    Så kan man, ytterst schematiskt betygsätta bloggarens långa "problematisering" över folkkyrkan som han också rubrikmässigt har satt på pränt.
    Mycket riktigt var den nämnda namninsamlingen för ett bibehållande av kristendomsundervisningen den största insamlingsaktionen någonsin i Sverige - även därefter.
    Men var det Svenska kyrkans fel att den inte avsatte något resultat i lagstiftning och samhällsutveckling? Berodde den intensifierade sekulariseringen på att kvinnopräster tilläts i kyrkan? Var det förtroendevalda krafter i Svenska kyrkan som försökte manipulera bort det massiva folkstödet för kristendomsämnet?

    Bort det! Det som skedde hade i stället en politiskt radikal bakgrund, en - direkt sagt - vänstervridning av politiken som de borgerliga krafterna inte förmådde väga upp eller tog på allvar. Uppslutningen bakom exempelvis Lewi Pethrus många försök att opinionsmässigt hejda de radikala krafternas framfart var ytterst måttlig. Publicservicekanalernas subjektivitet är dokumenterad. Radikala politiker hade inte mycket till övers för kyrkan och kristendomen. Och prästerna var då, som nu, rädda för att kavla upp ärmarna och ta striden i den allmänna debatten.

    Men var denna sorgliga utveckling folkkyrkans fel, alltså det faktum att Svenska kyrkan var en folkkyrka?
    Naturligtvis inte. Svenska kyrkan har ju den fördelen att vara riksspridd och var då i ett tryggt äktenskap med staten, vilket i sig utgjorde en broms. Om den inte hade funnits, skulle det alltså ha sett ännu värre ut i dag.

    När bloggaren nu, med stöd av +Göran, antyder att missionsprovinsen är eller kan bli en räddande kyrklig ängel och - menar de tydligen - ha kapacitet att konkurrera med Svenska kyrkan, måste jag göra dem besvikna: det är lika omöjligt som det är att odla vindruvor på Sydpolen.

    Missionsprovinsen är ju bara en mindre från Svenska kyrkan avknoppad marginell missnöjesrörelse (alltså missnöjd med kyrkan)och består huvudsakligen av några få pensionerade präster.
    Inget ont i detta. Men här ha såväl bloggaren som den annars kloke och försiktige Göran framträtt på direkt orealistisk mark - som ett par visserligen stolta tennsoldater men med en totalt såväl kraftlös som alltså marginaliserad pluton bakom sig.

    Det gäller alltid - som jag har betonat i kvinnoprästfrågan - att hålla sig till realiteter, stå på fast mark, inse verklighetens krav och vad som kan fånga vilsna och ateistiska själar. Vad är en kyrka, ett samfund, utan folk och resurser? Vad kan en kyrka med blott inbördes beundran av redan trogna uträtta i den allmänna opinionen?
    Sådana och andra frågor måste alltid ställas. Och en objektiv bedömning och beskrivning av Svenska kyrkan likaså alltid göras.

    Om detta görs, blir slutsatsen given: utan Svenska kyrkans hjälp blir ett återkristnande av Sverige omöjligt!

    Inse det, kära vänner i provinsen - och ni som backar upp densamma i debatten!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som vanligt noterar jag att Bengt Olof skriver 'naturligtvis' när han menar 'enligt min bedömning'.

      Johannes döparen hade en viktig, men övergående uppgift. Han insåg att det efter honom skulle komma något större.

      Ett inte helt otroligt scenario i det efterkristna Europa är att det kommer att dras nya linjer genom kristenheten. Å ena sidan kommer de som bygger på Jesus, det bibliska budskapet, apostolisk tradition att samlas, De kommer att inse att de inte skall slösa kraft på att gräla inbördes. Å andra sidan kommer det att finnas, kanske förhållandevis stora, grupper som är mer intresserade av att "hålla sig realiteter" och "inse verklighetens krav".

      I detta ser jag Missionsprovinsens uppgift vara ung. som Johannes döparens – bevara det som är givet, lita på Guds löften, men vara beredd att överlämna till något större. Det kommer väl att ta sin tid, så jag kommer nog inte att få uppleva det. (Men det kan också gå överraskande fort, tänk på Berlinmurens fall!)

      Radera
    2. Bengt Olof, du dröjer med svaret till mig om vad du personligen gör för landets påkristnande förutom det myckna skrivandet.
      Är det svarsträngdheten som gör sig påmind, eller har du hemligheter för dig?

      Radera
  6. Dike skulle må väl av att begrunda den fromme Lov Hartmans ord till Ingmar Ström: "Det går åt helvete, fattar du väl!" Under kapphyllorna på 1950-talet i Adolf Fredriks församlingshem. Vilken kyrklig hållning, det är funderingsfrågan, var det som Hartman såg bära åt detta håll? Hjälp för tanken: det var inte kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*.

    SvaraRadera
  7. Alphadeltagaren7 maj 2016 12:50

    1) Ifrågasätt inte Guds förmåga att odla vindruvor på Sydpolen. Det kan han om han vill.

    2) Uppmuntra inte präster att kavla upp ärmarna om ni inte sluter upp när kragen på samma skjorta börjar sticka i ögonen på sekulärsamhället.

    3) Det måste vara en bedrift idag att lyckas komma till tro inom SvK:s väggar. Detta grundar jag på att jag själv nyss försökte få lite mission över mig. Tyvärr var det mer tjat om allt som måste göras på välgörenhetsfronten så att varumärket SvK blir relevant, än vad det var förkunnelse. Från konfirmationen ville jag minnas något typ "det enda jag vet är att nåden räcker". Jag vet inte när nåden försvann, tydligen någonstans mellan 1985 och nu.

    Snälla Missionsprovinsen, har ni kvar nåden, så skynda er till nordöstra Småland!

    SvaraRadera
  8. Christer, präst7 maj 2016 13:34

    Alphadeltagaren - vad sägs om Kisa? https://tabormissionshus.wordpress.com/
    Klicka gärna på deras hemsida "OM"... :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alphadeltagaren7 maj 2016 16:46

      Tack! Ska kolla upp detta :-).
      ( Hoppas inte du blir utsatt för repressalier av någon ordrik kverulant, nu bara)

      Radera
    2. Christer, präst8 maj 2016 16:57

      Alphadeltagaren - varsågod! Och nej jag räds inte ord, inte heller de som är fyllda med ord, inte ens kyrklig jurisdiktion! Vad jag däremot är försiktig med är de som är beredda att ta till våld, ofta personer med en diagnos, och med eller utan vapenlicens, som gör att jag fortfarande försöker förhålla mig hyfsat anonym här. Ni som varit utsatta för hotelser för att ni gjort vad ni är skyldiga att göra, och varnats av polisen och rekommenderats skottsäker vast under gudstjänster, fått sitta med neddragna persienner på kvällen, fått död råtta placerad på trappen, brandbomber har kastats in I kyrkan på andra sidan vägen , ni kan reagera på detta. Kverulanter får gärna kverulera, då ordsprutor inte sinar utan tvärt om, oavsett vilka ord de möts av...

      Radera
    3. Alphadeltagaren8 maj 2016 20:52

      Det är bedrövligt med skyddslösheten och den handlingsförlamning som samhället visar i sådana situationer. Det är också bedrövligt att man inte som svensk kristenhet visar att man värdesätter varandra. Eller som jag har tänkt; om man varit en kropp hade alla lidit om en blev utsatt.

      Runt församlingshemmet här i min småländska stad smyger det runt rätt rejält mysko typer. På vårdcentralen, kommunhuset, sjukhuset, socialen och andra institutioner sitter receptionisten bakom glaslucka och personalen har överfallslarm. I församlingshemmet är det öppna spjäll och man stiger rakt fram till kanslisten på två steg. Totalt obegripligt. Detta sagt när vissa oberäkneliga element till och med blir anvisade till församlingshemmet för det sociala nobbar dom. Det viskas om knivar och om att fredagar är värst. Som om inte kyrkoanställda hade något skyddsvärde alls. Det är hemskt och man undrar vilket som är viktigast; "se hur de servar världen och är relevanta" eller "se hur de älskar varandra"? Det senare är också ett citat från 1985, som man undrar om det fortfarande gäller. Eller rättare sagt, det är nog äldre än så ...

      I tacksamhet, Alphadeltagaren

      Radera
  9. I den sekulariserade och politiserade folkkyrkan råder Trons minimalism. Vi blir lätt ockuperade och infekterade genom en alltför långtgående kulturell anpassning. Mot detta bör vi hävda Trons maximum. Uthålligt och tålmodigt fortsätter vi att förkunna i tid och otid, i ständig bön (daglig mässa).

    SvaraRadera
  10. Intressant inlägg, tack.

    JE

    SvaraRadera
  11. Thomas Andersson m fl,

    -Vilket är då bäst? En kyrka för folkets maximalism, eller en för dess minimalism?

    Kanske bör Du, käre broder Thomas, undvika termer som "ockuperade" och "infekterade" i Din kritik mot folkkyrkan. De sänder inga positiva signaler. Jag hoppas verkligen att Du på intet sätt menar, att Svenska kyrkan bär på infektioner som smittar.
    Vänligen

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  12. I senaste KT uttryckte den gamle sluggern K-O Nilsson sin glädje över att Eckerdal skulle överklaga Överklagandenämndens beslut kring präster inom MP. Har biskopen sagt det och hur skulle det då kunna gå till? Personligen tycker jag Eckerdals ständiga uttalanden av typen "Goddag yxskaft" indikerar att han borde ha stannat som boss för Bräcke diakoni. Det sägs han ha skött på ett professionellt vis.

    TD

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om det är sant att Eckerdal sagt att besluten ska överklagas är den juridiska kompetensen hos DK i Göteborg ännu sämre än vad som framkommit hittills. ÖN:s beslut får inte överklagas.

      Radera
    2. Elisabeth: Det är väl fullt möjligt att lobba för att byta ut individer i ÖN?

      Radera
    3. Jo, Peter T, det är det förstås men det ska finnas ett visst antal jurister och än så länge är de kompetenta. Och, oavsett detta, så är ÖN:s beslut inte överklagbara.

      Radera
  13. Käre Bengt-Olof både Du och jag vill värna om Svenska Kyrkan. Som Karlstadstiftare har jag en särskild affinitet till J A Eklund och hans lärare E G Geijer, Pontus Wikner och Vitalis Norström. Alla dessa kämpade Trons goda kamp. För några år sedan sjöng vi hela Fädernas Kyrka då Erling Eidems barnbarns barnbarn döptes. Svenska Kyrkans immunförsvar behöver stärkas. Hon skall ju inte smitta med fortsatt sekularisering utan med den Tro som en gång för alla (hapax) har anförtrotts de heliga Jud 3. Visst vill både Du och jag arbeta för detta?

    SvaraRadera
  14. Bengt-Olof jag vill tillägga detta angående den nuvarande postmoderna individualism som utmärker den kontextuella kulturkristdndomen. Att Jesus har övervunnit världen är för denna omtolkade kristendom helt ointressant eller besvärande eftersom man genom sin anpassning till världen älskar den mer än Gud. Inte vill man övervinna den kultur man försöker pracka på Kyrkan eller infektera Kyrkan med.

    SvaraRadera
  15. Sent omsider har jag bläddrat igenom KT.
    Missionsprovinsen? ! -Den romersk-katolskakykyrkan finns.Den grekisk-ortodoxa kyrkan finns. Vad vore det för fel med Missionsprovinsens kyrka?
    Jag anser att Göteborgsbiskopen gör rätt som överklagar.

    Tummen upp för Kjell Ove Nilsson och Per Eckerdal!
    Ulf H Berggren, Lund

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ulf, läs gärna KO kap 16 7§ där det står "Överklagandenämndens beslut får inte överklagas".

      Radera
  16. BOD,

    Du avråder från viss terminologi? Dvs du vill inte att folk talar klarspråk och vill att obehagliga sanningar längst möjligt döljs med eufemismer?

    Tror Du att en "kyrka" som utnyttjar lögn och svek som medel har en framtid?

    Påminner mig i sammanhanget Bo Giertz som utan att ge feter en tum i sakfrågan gjorde allt för att bevara SvK och att låta även meningsmotståndarnas argument ordentligt belysas och hänsynstagas.

    Han var ingen politiker och det kan väl bara konstateras att kyrkopolitiskt hade han ingen framgång helt enkelt därför att inom politiken är hederlighet inget plus räknas snarast som tecken på dumhet.

    Redan på sjuttiotalet talade han om det som såväl, DS , jag och många många fler citerat. Dvs man kan omöjligt säga att SvK är en Kristi Kyrka men Kristi Kyrka finns inom SvK, Det var sjuttiotal- Nu fyra decennier senare kan man på sin höjd tala om öar av Kristi Kyrka kvar.

    Kanske kan Mpr ,din stötesten, i framtiden bli räddningsplankan för SVeK ungefär som att efter kriget bekännelsekyrkan i Tyskland blev till viss grad räddningen för Tyska Kyrkan även om det onekligen är sant att den aldrig riktigt hämtat sig då den liksom SveK och de flesta kyrkor i väst valt att hoppa på PK-spåret istället för att följa bibel och bekännelsen.

    Frågan är dock om inte vi här hema är allra värst ute då vi inte på något sätt längre bryr oss om den tro och lära vi officiellt bejakar och inte det minsta reflekterar över hur vi väljer de som skall leda och styra inom SVeK.

    Ett så enkelt kriterium som att de skall utses av församlingen och vara kända som goda kristna- kan du påstå att det gäller de politruker som nu styr?

    Nej, de väljs på politiska "meriter" och de i sin tur väljer och utser prelater efter PK-anpassning och där man säkerställt att de inte är apologeter.

    Du talar om missionerande. Själv ser jag det som det enda positiva att SVeK avstår från detta nu när de inte längre har något att missionera om ty det SVeK ägnar sig åt är allt annat än försök att sprida evangeliet.

    Jag antar att Du förnekar det såsom du förnekar alla obehagliga fakta men du kan väl fundera en enda gång på vad som skall spridas. Brunnes nedrivande av kors, Antje´s och Bonniers flera vägar till Gud, Hammars mytiska formuleringar om historiens skräpkammare osv,osv.

    //HH

    SvaraRadera
  17. Thomas Andersson,

    -Javisst håller jag med Dig om att Svenska kyrkan - och andra kyrkor - alltid måste kämpa för tron; men var det verkligen sekulariseringens smitta som Du avsåg med de märkliga formuleringarna tidigare? Att varna för den med Dina ord innebär ju att vår kyrka i sig är sekulariserad och inte längre står för Ordet. Men det gör den förstås. Annars vore den ingen kyrka.

    Jag saknar också i likhet med Dig den kära psalmen "Fädernas kyrka", som utöver texten har en kulturell och musikalisk klang som gör den så mäktig. Därför var majoritetsbeslutet i kyrkomötet oklokt och förhastat: vad blev bättre, därför att psalmen utmönstrades?

    Och ett skall Du veta: jag har aldrig, aldrig påstått att allt är frid och fröjd i Svenska kyrkan och att dess motor går mjukt och klanderfritt.

    Vad jag har betonat är att återkommande utmönstringar och dödförklaringar av kyrkan är djupt orättvisa, kränkande och för mig obegripliga, när de kommer från dem, som har samma kyrka att tacka för så mycket.

    Jag försöker som ledtråd ha vikten av att alla kristna krafter gemensamt arbetar för det goda - utövar trons kamp, om du så vill.

    Jag önskar Dig en fin majsöndag i Guds just nu begynnande lövsprickning i Hans fina natur!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  18. Ofta, f Dag, återger Du Moltmanns ord om att folkkyrkor och tidsanda. Jag funderar på hur olika svenska folkkyrkligheten kan eller inte kan stå emot. Att "palmqvistsk" folkkyrklighet (kyrka genom folket) inte kan stå emot ligger i definitionen, och även "eklundsk" (kyrka med folket) torde ligga illa till, men hur är det med "billingska" (kyrka för folket)?
    Kh på landet

    SvaraRadera
  19. HH,

    -Bortsett ifrån det förutsägbara, vanliga och groteska skallet mot Svenska kyrkan, skriver Du mot Dig själv: kyrkoföreträdare skall utses av församlingen, hävdar Du, och icke komma ifrån politiska partier.

    Men så är det nu nu: väljarna utser i fria val sina företrädare och väljer då INTE exempelvis Frimodig Kyrka främst men väl kandidater från partilistor. Så är det i många församlingar, så är det i stiftsfullmäktigeval och i kyrkomötesdito. De gör inte som Du vill, HH. Hur skall Du ändra på detta? Säga stopp till fria val eller hur?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Christer, präst8 maj 2016 17:19

      Jag håller med HH i detta, och ja BOD - visst stopp för sk "fria val" om man inte vet vad man röstar om! Eller kanske inte, då det är den spade med vilken du gräver ner din omkramade sk kyrka.

      Det som är ett sunt och demokratiskt (!) val är det jag själv varit med om många gånger: Kyrkostämma! Efter gudstjänst/högmässa plockas det fram ett bord, placeras längst fram med ordf för kyrkostämman, och man går igenom och beslutar utifrån dagordningen. I dessa sammanhang har jag under mina år som präst i SvKy aldrig sett makthungriga politiker springa ner kyrktrösklarna, - men i stället att de som är med i kärnverksamheten har varit de som bestämt.
      Kyrkstämma var ju den ordning som gällde för församlingar med färre antal kyrkotillhöriga, annars var det kyrkofullmäktige. Kanske störde ett sammanträde direkt efter högmässan en del, men hellre att de som var i kyrkan och medlemmar I församlingen kallades fram för att rösta, än att man som präst under ett kyrkofullmäktigesammanträde nästan inte såg ett enda bakant ansikte! Eller...?

      Radera
  20. BOD,

    Spela inte dummare än du är.Du vet mycket väl att de politiska partierna får sina röster just av de som för all del är medlemmar men sällan bevittnar en gudstjänst och vet i stort sett inget om de kandidater som en valberedning tagit fram.

    I övrigt röstar dessa normalt på samma partier som de röstar när de röstar till riksdag och kommunalval. Sossen röstar på sossen och moderaten på moderaten liksom SD röstar på SD.Endast undantagsvis röstar de annorledes något du väl är medveten om men förblindad av egen förträfflighet vägrar att detta är resultatet av en folkkyrka med skendemokrati.

    //HH

    SvaraRadera
  21. Apropå de invandrande från östkyrkorna - jag kan inte hitta några bestämda uppgifter, kanske vet ingen hur det är. Men jag har tid efter annan sett uppgifter att fler än tror av flyktingströmmen är kristna. Vissa säger att östkristna folkgrupper i dag är väl över 100000 kanske 150000. Om dessa blir aktiva kommer de sammnlagt - det är ju skilda samfund, men med en viss likhet - att vara fler än de som är knutna till de muslimska moskeerna (drygt 100000) och i princip vara på väg att gå om antalet romerska katoliker.
    Det skulle allt med tiden kunna få en viss effekt.
    Är det någon som vet mee?
    Canutus Hahn

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alphadeltagaren8 maj 2016 21:31

      Är de inte väldigt besvikna på oss för att vi inte står enade mot förföljelsen av kristna, eller ens vill erkänna folkmord?

      Radera