Lillvingen

Jag har nämnt det tidigare. Bror Colstrup var söndagsskolsekreterare i Svenska Kyrkans Diakonistyrelse och skrev böckerna om Lillvingen. I min höga ålder är det fullt tillåtet att gå i barndom, t ex göra experimentet att Lillvingen på nytt dyker upp.

Så då gör Lillvingen det.

- Du kommer ihåg mig, ser jag, sa Lillvingen.
- Hur skulle jag kunna glömma dig. Böckerna om dig blev sönderlästa. Du var rolig och uppfinningsrik, som det där med tidningsbudet och han som sparkade på en sten.
- Jag hoppas jag har mitt barnsliga änglasinne kvar, men risken är att också änglar förhärdas, när de ser vad som sker på jorden. Jag har funderat. Du får gärna min fundering, men du får inte säga att du har fått den från mig.
- Låt mig få höra!

- Så här funderade jag:
Är det inte konstigt när människor talar om tiden?
KG Hammar påpekade, att det är väldigt lång tid från alltings början, miljontals år, till nu. Skulle allt detta tänkas som ett dygn är tiden från vår tideräknings början bara en sekund.
Då funderar människor tillbaka i tiden.
Varför tänker de inte framåt. Jesus sa: "Se, jag kommer snart." Han kunde förstås ha sagt "Se, jag kommer på sekunden", men det hade folk dåförtiden inte fattat.
Förstår inte folk att tiden, sa Lillvingen, är något högst relativt. Och tänker inte kyrkfolket att en eller två sekunder inte spelar så stor roll. Han väntar lite på oss innan allt ska börja på nytt, väntar för att också vi ska få vara med.
Så vad säger kyrkfolket om Jesus säger: "Vänta bara en halv sekund till" -?
Allt går mot sin upplösning och jorden slits ut som en klädnad. Det är vad som pågår. Apostelns maning är maningen till ett liv i helighet.

- Det var bra. Jag tror att jag också tänkt baklänges och  konstaterat att jag inte riktigt fattar i stället för att tänka framåt och begripa att jag inte fattar det heller.
- Jag tro du börjar fatta min fundering, sa Lillvingen.

- Jag funderar också, men du kanske inte är så inläst på Nicos Poulantzas att du vill höra?, sa jag i ett försök att markera mot Lillvingen, som aldrig läser några böcker.
- Jag vill gärna höra, sa Lillvingen och log änglalikt.

- Du vet att staten grovt taget är sammansatt av olika apparater, de repressiva och de ideologiska.
- Det visste jag faktiskt inte, sa Lillvingen. Det finns sånt som inte ens änglarna i himlen vet.
- Nu vet du.
De ideologiska apparaterna tillhör statssystemet på grund av sin objektiva funktion att utarbeta och sprida ideologi, oberoende av sin formella status.
- Jag tror jag förstår.
- Men nu kommer det fina i kråksången.
De ideologiska apparaterna bidrar bara till att forma och inprägla den härskande ideologin. Max Weber ..
- Max Weber har jag hört talas om för änglar är intresserade av människor, inflikade Lillvingen.
- Ja, alltså Max Weber hade fel, när han påstod att kyrkan skapar och vidmakthåller religionen; det är snarare religionen som skapar och vidmakthåller kyrkan.

Nu var Lillvingen riktigt blek i sitt kerubliknande anlete, kan jag säga.
- Om det är som du säger, eller Poulantzas, finns alltså ett dominerande intresse att använda kyrkan för att skapa ideologi och då är vi långt ifrån apostlarnas tro. För dem är ju Kyrkan hon som bär uppenbarelsen till oss, oförvanskad, oförfalskad. Det är den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga och ordningar som bär frälsningen till oss i alla tider. Ska detta slarvas bort därför att en ideologi som kallas "religion" ska skapa och vidmakthålla något som kallas "kyrkan". Så får det inte vara.
- Nej, så får det inte vara. Men tänk om det är så, och tänk om de kristna inte fattar att det går till så, utan spelar med i spelet?

- Du, den där Colstrup som skrev om mig hade kunnat göra något bra av detta för att lära söndagsskolbarn hur lätt tron på Jesus kan fuskas bort eller förvandlas. Någon borde skriva mer om mig så folk fattar.
Lillvingen såg bekymrad ut.
Jag log och sa:
-Det är just det jag har gjort. Här och nu.

- Men, sa Lillvingen, var läste du Nicos Poulantzas?
- I Zenit nr 34, oktober/november 1973.
- Hur kom sig det?
- Det var som vanligt. Jag letade efter något annat och var på lantegendomen, där lådan med Zenit fanns. Ja, du vet hur det är, Lillvinge. Den som söker, finner. Ibland överraskande.
- Men se då till att folk fattar faran! Det är kanske inte ens en halv sekund kvar, och då är omvändelsen livsviktig. Tiden tar slut. Evangeliet får inte fuskas bort, för då kommer människor fel. I evighet. Präster har stort ansvar.
- Änglar också, sa jag.

Lillvingen log och flög. För att göra vad, vet jag inte.
Det är möjligt att Lillvingen skulle till Karin Asmundsson, som fyller 60 idag. Hon såg till att jag hölls sysselsatt med att recensera i tidningen Östra Småland när jag var sjukskriven en lång tid. Jag kan bara uppfatta att det var en livräddningsoperation och den är bevarad i tacksamhet. Inte fel om Lillvingen svänger förbi henne idag. Hon började fira i söndags, för hon hör till de nitiska journalisterna.