Det kristliga vs Bruno

Det skrevs öppet brev till Bruno Edgarsson och de som skrev var de kristliga, diakoner och präster och några andra, frivilliga eller ofrivilliga, dvs med anställning, alla med i EKHO Sydöst.
http://www.smalanningen.se/article/oppet-brev-till-bruno-edgarsson/
Lite oförmedlat finns brevet denna morgon också i Östra Småland. Och så har Smålandsposten en del nytt att komma med. Vill man se en tv-intervju med två av brevskrivarna går man in på smp.se, Smålandspostens hemsida alltså.
Vi börjar med ekhologiska brevet.

Anslaget är anslående:
"Hej Bruno, och dina åsiktsgelikar"

Präster är utbildade själasörjare och diakoner har till uppgift att måna om människor. Nu blir det lite, får man säga så, självupptaget. Skribenterna tycks mindre intresserade av Brunos frågor. "Vi har något att berätta för dig och vi hoppas att du vill läsa." Så kommer en självpresentation av människor som säger sig bo "i ditt samhälle". Det är inte Bolmsö som avses.

Längs med deras livsvägar fann de en tro på Jesus Kristus. Presentationen fortsätter med slutsatsen att "det är oss du pratar om, de homosexuella och bisexuella personerna, som du säger har valt att vara de vi är."
Jag vill minnas att jag sett förlagan till den här typen av brev i USA. "Gör frågan personlig" är grundhållningen. När Bruno stiger fram som motståndare till Pride, är det att uppfatta att han är mot de hbtq-are som "inkluderas i den kamp du ställer dig emot".

OK, så Pride är en kamp för hbtq. Kamp. Inte bara en lördagspromenad för tanken på alla människors lika värde eller så. Kamp. Barnen enrolleras.

"För oss, som skriver detta till dig, är kyrkan en av de mest livsviktiga platserna. Vår tro på Jesus Kristus är en del av vår identitet, precis som vår homo-, bisexualitet eller trans-, queeridentitet är." Precis som?
Och en av de "mest livsviktiga" platserna?
Jag skulle nog inte formulera mig så. Vad är Kyrkan för mig - en plats eller? Skulle jag inte heller beskriva min identitet som förlåten syndare, eller? Hur säger ni andra? Finns det inte hos kyrkokristna en skygghet inför stororden och är inte detta en hälsosam skygghet?

Sedan kommer slutsatsen, själasörjarnas och de professionella omhändertagarnas slutsast: "Utifrån hur vi förstår dig menar du att vi inte är välkomna i Svenska kyrkan, eftersom vi inte väljer att förneka oss själva, eftersom vi anser att vi är skapade till Guds avbild - precis som du."
Strunta i ett och annat, t ex att brevskrivarna polemiserar mot vad de anser att Bruno anser. Eller ska man strunta i det - har vi inte längre ett akademiskt utbildat och empatiskt prästerskap?
Men innantilläsningen! Detta är alls inte vad Bruno menar. Vad blir resultatet om folk fattar att vi har präster och diakoner som så uppfylls av egenintresset att de inte förmår förstå? Och vad med talet om att inte förneka sig själv? Hade inte Frälsaren en replik som skulle skava, Mt 10:38, för att inte tala om aposteln Paulus, Kol 3:3 (grundvillkoret är inte egot) och Rm 8:13 (om grundmotsättningen).

Så tar vi nya tag.
Här får Bruno veta: "Du innehar en maktposition och har betrotts med en framträdande position. Du har åsikter om oss, som människor. Det går inte att skilja homosexualitet från den homosexuella människan."
Inte? Tänker man så, kan medicinsk forskning inte heller bedrivas för man kan inte skilja mellan gastrit och människan som har ont i magen. Endast det kliniska duger?

Bruno har startat (?!) en ojämlik debatt. "Det gör ont i oss och i alla de som väljer att inte skriva under denna text med sina namn, vissa för att de är oroliga för diskriminering - från homofobiska personer i maktpositioner." Nu startade inte Bruno debatten, han svarade uppenbarligen på en fråga om något som någon skrivit under biskopens skrivövning på stiftsfullmäktige. Den synpunkten distribuerades i protokollet från Stiftsfullmäktige, som vore det värdefulla tankar. Jag läste dem inte men det gjorde Smålänningens reporter och frågade Stiftsfullmäktiges ordförande, som berättade hur han tänker. Bruno svarade på den frågan. Detta "gör ont i oss" och så är det dessa "alla" som inte skriver under. Vissa oroliga för diskriminering - men de andra för att de fann texten undermålig, månne, illa tänkt och illa skriven? Man undrar och hoppas på det bästa.

Det vore inte kristligt om det inte plötsligt och överraskande skulle vända!
De som skrivit att "det gör ont i oss" och valt att tolka Bruno så illvilligt de förmår, får till det:
"Vi välkomnar dig, Bruno. Vi vill ha med dig i kampen för alla människors lika värde! och "Vi hoppas få dela med oss av kunskap, så att du inte behöver vara rädd för oss längre." Där satt det! Jag gick inte på det. Gör Bruno? Ser han sig som rädd och gillar han hållningen han bemöts med, den nedlåtande "du behöver inte vara rädd, lille Bruno"?

Kanske Bruno blivit glad vid tanken att få EKHO Sydöst till Bolmsö i sommar och få bjuda på kaffe och hembakat, nämligen om han fått ett privat brev. Men vad tror ni om en offentlig skrivelse till Bruno och hans åsiktsgelikar med diagnosen att Bruno är rädd för "oss" som samtalsöppnare?

Tretton undertecknare varav sex kvinnliga präster. Därtill ordföranden för Svenska kyrkans unga i Växjö stift.

Hade jag inte läst Rodney Stark hade jag kanske inte förstått, men nu ser jag just sådana hållningar uttalas, som inte lockar människor till kyrklighet. Folk är inte dumma. Inte så dumma att de köper allt dumt som kyrkoarbetare får ur sig, när de avslöjar bristande själasörjarsinne och/eller intellektuell förmåga. De flesta av undertecknarna uppbär hyfsad månadslön, av oss betald. Några av oss har dessutom gett kollekt till Svenska kyrkans unga i Växjö stift. EKHO Sydöst kanske också vill ha ett bidrag.

Ibland tror jag mig förstå Lotta Lundbergs önskan om en kyrka att mogna i.
Hon skrev därtill att banaliseringen kallas inkludering.
Ack, ja.
Hur var det nu det sas? En marginaliserad kyrka drar till sig de marginaliserade. Det fattar folk.
Ack, ja. Igen!
Och just nu har RFSL kritiserat Modéus II och EKHO Sydöst stiftsfullmäktiges ordförande.
Vart skall detta barka vart?

Det kan den förstå, som läser Smålandsposten idag.
Först en insändare av Veine Backenius (C), som klargör partiets ståndpunkt. Vilken? Nomineringsgruppen bejakar Pride, samkönade äktenskap och homosexuell kärlek. Han skriver så. Det lesbiska, det transsexuella och det queera, då?

På nyhetsplats meddelas, att Bruno Edgarsson valt att inte komma till stiftsfullmäktige i morgon.
C-gruppen träffas i kväll.
Gruppledaren, "Gruppenführer" om man talat tyska, (men det gör man inte för det skulle kunna komma att tolkas som något annat än pur EU-vänlighet) Stig-Göran Fransson menar att man aldrig är helt privat om man har ett förtroendeuppdrag. Om man får tänka högt och ha en personlig mening  framgår inte klart. Detta fattar vi dock: Die Partei hat immer recht.
Det vi är, är vi genom Partiet.
https://www.youtube.com/watch?v=865Sn8JrMvY

Riktigt stöd har inte Edgarsson heller. Men Fransson spekulerar inte, gruppen ska resonera om Edgarssons avgång ska krävas. Och så kommer det bästa: "jag tror gruppen är rätt samlad i frågan". Hur då? Det klarlägger Veine Backenius. "Det kommer att bli svårt för honom att sitta kvar, det kan jag säga." Backenius får frågan "Vill du att han ska avgå?" och svarar: "Ja, det kan man nog säga." Och gruppen står rätt samlad i frågan...

Det här är partipolitiseringen i sin prydno. Det gamla kyrkliga sättet att hantera olika meningar är ett annat: "Vi övertygar varandra med goda argument" - och är därmed inte rädda för meningsutbyten i sak. I vår tid är det uppenbart mer totalitärt. Den svenska enhetsskolan infördes med inspiration från DDR.

Dessvärre har jag aldrig röstat på Centern, så jag kan inte nu stolt deklarera att jag inte längre kommer att rösta på Centern. Men det kan jag säga: Inget parti har med de bästa avsikter gjort Svenska kyrkan så illa som Centerpartiet.

Det kristliga vs Bruno?
Det kristliga vann,
Bruno försvann.