söndag 8 maj 2016

Böcker

Dagar då det kommer böcker i brevlådan är högtidsdagar. Jag tog ett grepp i Johan Herbertssons avhandling och fick belägg för en sak jag diskuterat samma morgon med Dr F.
Serendipity kallas fenomenet. Avhandlingen ska jag läsa i veckan som kommer.

Allan Willnys nya själavårdsroman måste jag förstås skriva om denna morgon, när jag ska köra till Hallaryd, där hans far Hugo för nu länge sedan var kyrkoherde. Hugo hörde till högkyrklighetens fäder och dog alldeles för ung. Det känns lite högtidligt att få vara i Hallaryd, måste jag medge. På eftermiddagen blir det Göteryd. Där var Stefan Sträng kyrkoherde. Han började en gång sin predikan så: "Det finns tre ting svenska folket rädes: drag, ljummet brännvin och katolicism. Nu ska jag predika om katolicismen." Men jag förvirrar mig, förledd av en viss entusiasm att få göra sådant jag ägnat mitt liv åt, men nu gör utomordentligt sällan.

Allan Willny skriver själavårdsromaner och den genren kan tyckas ligga minst en generation bort, men vad han skriver är samtida själavårdsromaner, precis det som Bo Giertz eller Olov Hartman skrev på sin tid och som mer nyligen Christian Braw ägnat sig åt.

Allan ligger inte på latsidan och den nya boken Saturnus ringar (Gaudete) handlar om den gömda framtiden och är första delen i en svit. Det är berättelsen om Gunnar, som dömts till fängelse för misshandel och ska avtjäna straffet. Han är lokförare och amatörastronom. Hans samhällsideal ligger före år 1975, året när Sverige förklarades vara mångkulturellt. Det räcker kanske för att ana att Allan Willny kan bygga en berättelse på det här materialet och hantera frågor om självförakt och latent begåvning. Med det menar jag insikterna om en människas liv, det där med att Gud inte skapar något Han hatar. Skapar inte skit, för att tala vanlig svenska.

Romanen är samtida. Reflektionerna sker också i förarhytten på SL-tåget mellan Ösmo och Uppsala. Det handlar rätt mycket om förlåtelse och den gömda framtid som ligger i den. Allans drivkraft är förvisso berättarglädje, men han har ett ärende, ett själavårdsärende. Och han avslöjar sig själv. Han tycker om människor. Han tycker om att berätta om dem, också när han konstruerar deras liv. Den här boken kunde i en levande församling vara bok i församlingens läsecirkel.

aKF:s årsbok Om trons källa och mönster, Artos, förgyllde fredagen.
Det är klass på framställningarna, men det som tog mig mest är det geniala greppet att inte lägga ordförandeorden först i boken utan låta detta linjetal möta inne i framställningen. Två sidor reflektion över samtiden och över Kyrkans villkor när tron försvunnit i ett svart hål. Björn Fyrlund påpekar i sitt programtal att innehållet i en bok som eldats upp finns kvar i röken och askan. Det är de svarta hålens hemlighet i världsrymden att ingenting helt försvinner. Är det bilden för vår tid att det som en gång fanns levande ändå finns kvar och vilka är det då att berätta vad som stod i böckerna när de blivit obegripliga i vår kultur och vänta på att de på något sätt återskapas ur aska och stoftmoln.

Trons källa och trons mönster blir en serie vitala föreläsningar om Fadern (Folke T Olofsson, Sonen (Dan Sarkar) och Anden (Biörn Fjärstedt) men också förstås om Kyrkan (Jakob Tronêt) och De dödas uppståndelse (Staffan Ljungman). Jakob Tronêt bidrar också med en föreläsning om Kyrkan och liturgin liksom biskop Biörns predikan vid kyrkodagarna kommer med. Det är klass på allt och jag uppskattar inte minst det goda föredraget om liturgin, obligatorisk läsning för präster och blivande präster.

Jag invänder bara syrligt men vänligt, ty det är söndag, mot Tronêts inpassande i systemet. Han gillar det s k kyrkopolitiska systemet och vill lägga sig platt för de översåtliga i en strävan att hitta bort från shibbolet-frågan i Svenska kyrkan. Han är inte den förste, men har lika fel som föregångarna. Varför finns det en högkyrklig motvilja till att ta djupa tag i problemhärvor? Kan det bero på att det helt enkelt är roligare att ha roligt och tråkigare att ha tråkigt? Men vad sa Jesus om lärjungars villkor?

aKF kanske skulle se en utmanande kallelse här? Finns det sanningsfrågor de som vill den kyrkliga förnyelsen faktiskt inte kommer undan, frågor de inte valde? Jag frågar för jag tror mig i mitt liv också ha sett fenomenet att bli fin också i det politiska. En arbetsgemenskap är just detta och inget mindre. Arbetet återstår uppenbart för gemenskapen. Och styrkan i gemenskapen är förmågan att ställa sanningsfrågor.

Det är då för väl att det kommer trevliga böcker så att jag kan blogga snällt, precis så som Strukturutskottet vill se söndagsbloggandet.

16 kommentarer:

  1. Stefan Strängs predikan är nog ett plagiat. I Minnesteckningarna i Strängnäs stifts prästmöteshandlingar 1962 skriver minnestecknaren att kyrkhoherden Axel Haerberger i en jubileumspredikan i Oxelösund började: Det finns tre ting svensken hatar mer än allt annat: Det första är drag. Det andra är varm snaps. Det tredje är katolicismen."...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det finns ju ett slags moderna ordspråk!

      Radera
    2. Stig Walldin8 maj 2016 17:47

      Variationer på samma tema
      Ryssarna brände och härjade Södermanlands kust i början av 1700-talet och därifrån härstammar följande:
      Det fanns tre saker drängarna (med dåtidens språk) under 1800-t fruktade.
      Och det var:
      1. Ryssen
      2. Husförhöret
      3. Ljummet brännvin.

      Radera
  2. Dag har helt rätt i att (hög-)kyrkligheten ofta lider brist på sanningsnit. Analysen är korrekt, det är roligare att ha roligt. Problemet är litet knepigt, för om man inte ser det man borde se ser man det inte!
    Ack, hur lätt är det inte att hamna i glashus. Det tror jag kan vara aktuellt även för söndagssnälla stenkastare. (Dit får väl även jag räkna mig nu?)

    SvaraRadera
  3. Javisst finns frågor, sanningsfrågor!

    -Jag är inte säker på att bloggaren, hans doakör och icke obligatoriskt nickande sympatisörer håller med mig om att de frågor är viktiga, som jag ställer nedan. Men här kommer de kanske tre mest väsentliga?


    1.Hur stärker vi på bästa sätt Svenska kyrkan, så att flyktade tillhöriga återvänder, nya tillkommer och kyrkan åter blir en betydande röst i samhällsdebatten?

    2. Vad skall göras för att åter levandegöra vårt lands historiskt kristna arv och låta det få sin rättmätiga plats i kulturgemenskapen och undervisningen i skolan?

    3. Vad är vi praktiskt beredda att göra för att i intensiv ekumenisk anda få till stånd en allomfattande orädd missionsoffensiv för att på bred front motverka sekulariseringen?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Svar på 1,2 och 3.
      Vi måste be.
      Vi måste ödmjuka oss och be.
      Och det kan ta tid och vi kommer förmodligen att
      bli hånade. Men...det enda som är , är att vi måste samlas och be.
      Maj

      Radera
    2. Fråga ett fel ställd. Frågan är inte hur vi ska få folk att komma utan vad vi kan göra för att Herren ska få ett folk som är berett.
      Kulturfrågan är farlig. Kultur är inte att restaurera utan att kultivera. Något historiskt kristet arv att tradera i skolan är historielärarens bord, och författarnas. Genom att kultivera trons liv i vardagen traderar vi det kristna arvet men det kan inte göras med mindre än att vi får en ny högmässoväckelse, inte nedmontering av gudstjänstlivet, det som nu dominerar i effektiviseringens tider. Uppmuntra hemmässor på lokalplanet när det inte räcker med folk för vanliga församlingsmässor.
      Missionsfrågan måste få börja i kyrkan självt. Hur kan kyrkan släppa fram de många enskilda individers och föreningars engagemang i församlingar och emellan dem? Missionsoffensiven finns men SvK avvisar den.an.

      Radera
  4. Broder Jacob skriver ju att KM tillskriver sig en läromässig auktoritet med sådana enorma anspråk att den påvliga ofelbarhetsdogmen framstår som en försiktig delegationsordning (s 65). Innebär detta att han som Kh har anslutit sig till den "nya dogm" som proklamerats från detta absolutifierade KM? Hur kommer han att ställa sig till "nästa shibboletfråga" när "ämbetsfrågan" är förlorad? Tronets försök att skjuva den reformetre Thurian framför sig verkar inte särskilt framkomligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. De högkyrkliga är mästare i att förvanskla sin egen verklighet, men vad annat är att vänta från tämligen ryggradslösa lekledare. Det är leken som står i centrum, den och det höga materiella arvodet som leken ger, så tro f-n att de viker ner sig för det sekulära ledarskapet i det postmoderna samfundet - leken framför allt!
      Antony

      Radera
  5. Mitt huvudintryck jag får när jag läser Dagbloggen är att högkyrkligheten är låg.
    Varför är jag inte söndagssnäll? Jag har varit till Gudstjänst i Svenska Kyrkan och fått huvdvärk. Så jag slår två flugor i en smäll.
    Sign Tiger, som lurpassar i skuggan denna heta dag....

    SvaraRadera
  6. Jag är nöjd efter mitt gudstjänstbesök. Det finns glimtar av gammal storhet i den svenska kyrkan, trots allt. Glädjen grumlades då lite av samtalet med prästen efteråt, han var oroad av handboksförslaget.

    Sen får jag dock vara söndagssnäll och notera att Dike är bättre när han ställer frågor än när han är polemisk. Kastar ur mig tre svar, enl det som numera kallas popcornsmodellen: "säg det första som slår dig ich tänk inte".

    1. Min tanke är, kraftsamla på lokal församlingar med en kyrka. Inför bosättningstvång för prästen. Köp in prästboställen, det är värt att satsa lite. Låt en kyrka bli centrum - avfolkningen av landsbyggden kräver nog att man inte gapar över hela stycket. Om poltikeena vägrar avpilitisera kyrkomötet så kanske församlingeb kan släppas till en kyrkostämma som väljer kyrkoråd?

    2. Ja, varför gå in hårt i friskolebranschen? Nog skulle sv kyrkan kunna stå för en gedigen utbildning - det var ju ändå kyrkan som startade skolorna från början.

    3. Mission enligt först etablera en kyrka med veckoliga högmässor. Där inte sådan finns någon sorts konventikel eller cellkyrka. Låt missionen bland de sekulariserade utgå från det.
    Men dessutom tror jag det finns en gigantisk chans att missionera bland invandrade - inte minst muslimer skulle kunna vinnas för Jesus Kristus!

    Sedan håller jag med om att grunden är att be.

    Canutus Hahn

    SvaraRadera
  7. Canutus Hahn,

    Du har efterlyst kommentarer. Här kommer en apropå Dina synpunkter på mina frågor:

    Fråga 1. Att införa bosättningstvång för prästerna tror jag inte på. Ineffektivt. Förtroendevalda i kyrkan är en tillgång, inte en belastning.

    Kyrkliga skolsatsningar kan förefalla vara framkomliga. Men de kostar enormt och ger knappast önskat resultat. I så fall dröjer resultaten decennier.

    Återkommande högmässor skall naturligtvis finnas, men de är inte vägen till synbara framgångar. För det första är det alltför få besökare som kommer till kyrkorna, för det andra känns mässan för en del som ett litet hinder. Jag har aldrig förordat mässor varje söndag. "Vanliga" gudstjänster drar lika många, eller ännu flera, besökare.

    Som hos så många saknar jag helt hos Dig en kyrkosatsning i medierna: prästen och förtroendevalda måste ut i våra medier - med artiklar, med kyrkonyheter, med ständiga påminnelser om vad kyrkan är, gör och betyder. Skicka våra präster på medieträning och skrivarkurser! Och de måste bli modigare, våga gå ut på gator och torg och tala för kyrkan, för budskapen, ta striden mot radikaler och materialister!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är med andra ord, BOD, bara PR du är ute efter när det gäller Svenska kyrkan, inte förkunnelse om vad Jesus Kristus gjort för oss. Arma själ.

      Radera
  8. Elisabeth,

    -Nu tycker jag att Du tolkar mina ord groteskt felaktigt. Har jag någon gång hävdat att Ordets förkunnelse skall reduceras i kyrkan.

    Snälla Elisabeth, låt nu inte känslorna och antipatin mot min kyrkobild styra Dig i fel riktning!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. "-Nu tycker jag att Du tolkar mina ord groteskt felaktigt. Har jag någon gång hävdat att Ordets förkunnelse skall reduceras i kyrkan."

      Nej, inte exakt så, såvitt jag kan minnas, men konsekvenserna av det du propagerar för blir just det, dvs. en moralism med en yta med kristna inslag, inget annat; det är ingen kristen tro. Du förmår bara inte se det.

      Radera
  9. Elisabeth,

    -Nåja, bästa trätosyster, vad gäller moralism i texterna, vinner Du med hästlängder!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera