Böcker

Dagar då det kommer böcker i brevlådan är högtidsdagar. Jag tog ett grepp i Johan Herbertssons avhandling och fick belägg för en sak jag diskuterat samma morgon med Dr F.
Serendipity kallas fenomenet. Avhandlingen ska jag läsa i veckan som kommer.

Allan Willnys nya själavårdsroman måste jag förstås skriva om denna morgon, när jag ska köra till Hallaryd, där hans far Hugo för nu länge sedan var kyrkoherde. Hugo hörde till högkyrklighetens fäder och dog alldeles för ung. Det känns lite högtidligt att få vara i Hallaryd, måste jag medge. På eftermiddagen blir det Göteryd. Där var Stefan Sträng kyrkoherde. Han började en gång sin predikan så: "Det finns tre ting svenska folket rädes: drag, ljummet brännvin och katolicism. Nu ska jag predika om katolicismen." Men jag förvirrar mig, förledd av en viss entusiasm att få göra sådant jag ägnat mitt liv åt, men nu gör utomordentligt sällan.

Allan Willny skriver själavårdsromaner och den genren kan tyckas ligga minst en generation bort, men vad han skriver är samtida själavårdsromaner, precis det som Bo Giertz eller Olov Hartman skrev på sin tid och som mer nyligen Christian Braw ägnat sig åt.

Allan ligger inte på latsidan och den nya boken Saturnus ringar (Gaudete) handlar om den gömda framtiden och är första delen i en svit. Det är berättelsen om Gunnar, som dömts till fängelse för misshandel och ska avtjäna straffet. Han är lokförare och amatörastronom. Hans samhällsideal ligger före år 1975, året när Sverige förklarades vara mångkulturellt. Det räcker kanske för att ana att Allan Willny kan bygga en berättelse på det här materialet och hantera frågor om självförakt och latent begåvning. Med det menar jag insikterna om en människas liv, det där med att Gud inte skapar något Han hatar. Skapar inte skit, för att tala vanlig svenska.

Romanen är samtida. Reflektionerna sker också i förarhytten på SL-tåget mellan Ösmo och Uppsala. Det handlar rätt mycket om förlåtelse och den gömda framtid som ligger i den. Allans drivkraft är förvisso berättarglädje, men han har ett ärende, ett själavårdsärende. Och han avslöjar sig själv. Han tycker om människor. Han tycker om att berätta om dem, också när han konstruerar deras liv. Den här boken kunde i en levande församling vara bok i församlingens läsecirkel.

aKF:s årsbok Om trons källa och mönster, Artos, förgyllde fredagen.
Det är klass på framställningarna, men det som tog mig mest är det geniala greppet att inte lägga ordförandeorden först i boken utan låta detta linjetal möta inne i framställningen. Två sidor reflektion över samtiden och över Kyrkans villkor när tron försvunnit i ett svart hål. Björn Fyrlund påpekar i sitt programtal att innehållet i en bok som eldats upp finns kvar i röken och askan. Det är de svarta hålens hemlighet i världsrymden att ingenting helt försvinner. Är det bilden för vår tid att det som en gång fanns levande ändå finns kvar och vilka är det då att berätta vad som stod i böckerna när de blivit obegripliga i vår kultur och vänta på att de på något sätt återskapas ur aska och stoftmoln.

Trons källa och trons mönster blir en serie vitala föreläsningar om Fadern (Folke T Olofsson, Sonen (Dan Sarkar) och Anden (Biörn Fjärstedt) men också förstås om Kyrkan (Jakob Tronêt) och De dödas uppståndelse (Staffan Ljungman). Jakob Tronêt bidrar också med en föreläsning om Kyrkan och liturgin liksom biskop Biörns predikan vid kyrkodagarna kommer med. Det är klass på allt och jag uppskattar inte minst det goda föredraget om liturgin, obligatorisk läsning för präster och blivande präster.

Jag invänder bara syrligt men vänligt, ty det är söndag, mot Tronêts inpassande i systemet. Han gillar det s k kyrkopolitiska systemet och vill lägga sig platt för de översåtliga i en strävan att hitta bort från shibbolet-frågan i Svenska kyrkan. Han är inte den förste, men har lika fel som föregångarna. Varför finns det en högkyrklig motvilja till att ta djupa tag i problemhärvor? Kan det bero på att det helt enkelt är roligare att ha roligt och tråkigare att ha tråkigt? Men vad sa Jesus om lärjungars villkor?

aKF kanske skulle se en utmanande kallelse här? Finns det sanningsfrågor de som vill den kyrkliga förnyelsen faktiskt inte kommer undan, frågor de inte valde? Jag frågar för jag tror mig i mitt liv också ha sett fenomenet att bli fin också i det politiska. En arbetsgemenskap är just detta och inget mindre. Arbetet återstår uppenbart för gemenskapen. Och styrkan i gemenskapen är förmågan att ställa sanningsfrågor.

Det är då för väl att det kommer trevliga böcker så att jag kan blogga snällt, precis så som Strukturutskottet vill se söndagsbloggandet.