Great minds drink alike

Nu ska vi inte frestas att göra en lång historia kort.
I går var jag i Kalmar för att bli klippt och uträtta några andra små ärenden, solen sken och jag körde sommarkortklippt västerut. I Växjö skrapade det i bilen sedan jag bromsat. Jag tänkte att de nybytta bromsarna havererat och styrde mot Vianor. Det var inte bromsarna utan skydden under motorn. De är av plast. Vianorkillarna läste saken fermt och jag gick för att tacksam betala. "Det kostar inget" blev svaret. "Är du dum i huvudet?" frågade jag, som i allvarliga frågor (som pengar) gillar klartext. Men saken var att Vianor bjöd på detta, för det var en liten fråga. Jag kunde bara högtidligt deklarera att kring namnet Vianor finns alltid en särskild guldglans. Minns det! Och ta tacksamt emot tipset.

Glad över att jag sparat inte bara fortkörningsböter (genom att köra lagligt) utan också en reparationskostnad, tänkte jag att frun skulle få lite alkohol. När jag ändå var på inrättningen kanske jag skulle få något själv? Det drar ju mot Folknykterhetens Dag, som tydligen blivit en hel vecka. På plats såg jag ett litet parti med reklamen "Great minds drink alike". Klart jag köpte.
I efterhand kanske detta bara ska uppfattas vara en särskilt illistig reklam, en sådan som ambitiösa inte klarar sig undan?
Nå, i går kväll petade jag i mig en stout, Yeti. 355 ml. Inte förrän jag tärt innehållet såg jag att stouten var laddad, 9.5%. Nå, jag är uppe denna morgon och fullt hörker.

Till den långa historien hör också att jag förbereder mig för att gå på ärkebiskopens middag, nyklippt och presentabel, nästa vecka. Det är ordnade tillställningar, lokalen fylld av biskopar och kyrkostyrelse. Aldrig har jag sett det bli så som doktor Gormander skildrade ambassadörens olycka i Aftonbladet. Jag återger ur minnet. "Ambassadör Kling var .... som ett ägg och ....... nerför trappan."
Det kan dock lika väl ha varit så här:
"Ambassadör Kling var full som ett ... och ramlade nerför ......."
Jag minns inte.
Doktor Gormander kallades in till tidningsledningen och fick sparken. Det minns jag. Han hade inte fått sparken om han skildrat trapplivet i Ärkebiskopsgården. "Städat" är ordet. Konjak till kaffet serveras inte.

Dagen efter denna vårliga middag ska det överläggas.
På programmet står tre timmar med en myndighet, nämligen Myndigheten mot våldsbejakande extremism. Den tidigare kyrkliga självmarginaliseringens tid är förbi. Nu umgås Svenska kyrkan med myndigheter. Mona Sahlin kommer dock inte. Det beklagar jag. Det hade varit roligt att möta henne, som jag förstår är en produkt av insatser från scoutkamraten i Berg, Thage G. Peterson. Man kan inte få allt.

Den våldsbejakande extremismen är det prioriterande ämnet och förmiddagen ska nog uppfattas uttrycka den kyrkliga relevansen.
Jag kommer att vara idel öra. Aldrig har jag i kyrkostyrelsesammanhang fått umgås med myndighetsföreträdare i tre timmar. Jag har med Kyrkofondens styrelse som bas fått dväljas på konferens med Riksantikvarieämbetet, men detta går utöver. Det kommer att sitta 50 personer i tre timmar, vilket blir 9000 manminutrar, dvs 150 manstimmar (man är här = kvinnor och barn innefattade). I runda slängar läggs här en månads arbete räknat i manstimmar mot den våldsbejakande extremismen. Det är dock en kraftfull kyrklig insats.

Jag tror vi kommer att lära oss mycket som är viktigt att veta och som markerar att Svenska kyrkan är relevant och inte längre marginaliserar sig själv. Nu är Svenska kyrkan mitt i smeten, som den är som umgås just med myndigheter. Men tanken slår mig - var vi inte en gång just myndighet själva?

Jag vet att det finns somliga sura som med bästa illvilja i världen nu vill ifrågasätta och mena att Kyrkostyrelsen och biskoparna borde tala om kyrkohandboksfrågan och akademierna som surar, om gudstjänststatistik och om allmän uppgivenhet i det kyrkliga (det som somliga biskopar kallar "längtan", och det har de nog inte fel i). Nu får vi umgås med myndigheter. Nöj er med det och sjung med en text som borde övervägts till Kyrkohandboksförslaget:

Tag fram det bästa humör du har, var morgon när solen går upp. Försök att hålla det ständigt kvar, fast jorden går runt i sitt lopp.
För om du bara tänker så:
Det här var skojigt det måste gå.
Det finns ingen väg som är svår för dig. Gå fram med ett jublande ”Hej!” 

I går kväll var kaninerna Aslan och Elsa ute i varsin bur i trädgården. Då kom en förvildad kanin utanför staketet som länge satt och betraktade de två kaninerna i bur. Jag undrade vem det var mest synd om - de domesticerade kaninerna i varsin bur eller den fria vilda. Var det till sist en ecklesiologisk fundering, eftersom jag läst Oloph Bexell på kyrkligdokumentation.nu om en kyrka som aldrig varit fri?
Jag vet inte.
Jag sliter med frågan, som Fälldin sa.

Nu blir det morgonkaffe.
Ska jag pigga upp mig med några tankeväckande Sandahl-citat från Twitter?
Kanske bara uppiggande kaffe.
Great minds drink alike.