Det bästa av två världar

Argumentet har återkommit ett par gånger. Som när biskop electus i Karlstad beskriver sin bakgrund i Missionskyrkan, där det finns engagemang och hängivenhet och så lägger han till liturgi och Luther i den kyrka han prästvigts i. I går var det Östra Småland, som berättade om de två världarna när missionsföreningen i Kristdala och Döderhults församling ska samverka mer. "Döderhults församling har resurser och erfarenhet och missionsföreningen har engagemang." Missionsföreningen är en EFS-förening.

Det är inget fel att försöka skapa något nytt i den kyrkliga situation som är, inte i en annan heller, men självbilderna stör mig. Frikyrklighet av olika schatteringar skulle ta över och kristna svenska folket när Svenska kyrkan misslyckats. Det var 1800-talshållningen. Av den blev föga. Visserligen kan självsäkert hävdas att till skillnad från i Svenska kyrkan är 100% i vår församling kristna ("men det händer att jag tvekar om bror min..."). Som bäst kommer Svenska kyrkan undan med 8% kristna, som man kan se. Annars blir det 5%. Sorteringen är redan gjord, så det går snabbt vid himmelens port.

Men, hallå!
Bönhusen har sålts och i många församlingar sitter det gamla gänget. Generationsväxlingen är svår överallt och detta, just detta, var meningen med 1960-talets nya skolpolitik. Sekulariseringen skulle genomföras - och så blev det. Frikyrkligheten står svag och talet om det stora engagemanget måste ifrågasättas. 80-åringar orkar inte hur mycket som helst. Det gäller både här och där.

Jag tror jag ogillar bilden av Svenska kyrkan som en kyrka utan engagemang. Det finns många engagerade i församlingslivet. De lägger tid och kraft i sina församlingar och detta knappast mindre än de fri- eller föreningskyrkligt organiserade. På den sidan har sammanslagningar ägt rum, först i det lokala när gamla församlingar lagts ner, dvs 1800-talsprojektet nått sitt slut. Till sist blev på den kanten Equmenia och i det föreningskyrkliga just samarbetskyrkor. På egna ben hade få församlingar klarat sig. Vi kan förstås kalla det som skett och sker för ekumenik. Vi skulle också, om vi är på det humöret, kunna tala om ekonomiska fusioner i fromhetsbranschen.

Nu har jag alltså på ett upprörande sätt ifrågasatt bilden av den stora hängivenhet som torgförs. Jag kan förstås på samma sätt ifrågasätta bilden av den resursstarka Svenska kyrkan. Det finns pengar fortfarande men avfolkningen och utträdena, de ofrivilliga genom döden och de frivilliga genom eget ställningstagande, sätter spår och konsekvenserna handhas fortfarande så fiffigt att de inte riktigt märks. Främst så, att rekryteringar till tjänster fördröjs (trots fastslagen bemanningsplan). Det sägs att vi inte heller får präster som kan täcka upp avgångarna nu och framöver. Det problemet organiseras bort genom storförsamlingar, som inte behöver fira gudstjänst så besvärande ofta. Vill folk inte fira gudstjänst, behåller vi hela apparaten men ändå inte, lyder framgångsreceptet. Det blir som det svenska försvaret, som sägs ha haft fler överstar än furirer.

Egentligen undrar jag över föreställningen att plocka det bästa från två världar. Är det bästa verkligen bra nog? Har verkligen de fel som ser två system i kris och uppgiften då vara att låta två dåliga världar bli en?

Jag undrar också över det där med två världar. Borde vi inte tala om olika former för Guds rike här ti tiden? Men då skulle vi väl också tala lärofrågor? Luther konstaterade vid religionssamtalen i Marburg att de reformerta var av en annan ande än vi. Kaisern nonchalerade detta och krävde kyrkounioner i Tyskland, men det förändrade föga just när det gäller faktum: de olika lärorna. Det menade i alla fall de medvetna lutheranerna. Visst kan man i ekumeniska dokument skriva sig runt en del svårigheter, men vore det inte vettigare att ta upp dem och söka den sanning som Gud för vår frälsnings skulle ville låta uppenbara?

Det jag hör, stör.
"Vi har olika syn", konstateras lugnt och därmed i sak ointresserat av sanningsfrågan. Eller "vi har två syner", med samma konsekvens. Vi kan ta ämbetsfrågan. Påven deklarerar att ämbetet har en av Herren själv given form, som Kyrkan inte har fullmakt att ändra. Professor P eller W menar att ämbetet lagas efter läge. Är det så ointressant att båda uppfattningarna inte kan vara sanna? Antingen får vi pilla i ämbetets grundstrukturer eller inte. Jag vet att påven Leo X inte fattat ett dyft av dessa teologiska överväganden, men det är just nu inget argument. Det är ointresset för sanningsfrågan som blir enhetens grund, eller?

Allt har sin tid.
Arbetet att underlätta ekumeniken har sin tid.
Arbetet med att göra ekumeniken just så svår som den är, har sin.
Till det arbetet hör den kritiska granskningen av självbilder.