En ansträngt positiv samtidsagnostiker

Bloggardag och söndag är en svår kombination, men jag förfaller till positivt tänkande genom att tänka över det amerikanska presidentvalet.
Jag kan glädja mig över barnbarnet Alma 11 år också, duglig båtförare under gårdagens höstande. "Morfar, fatta att det är jag som är kapten, så jag bestämmer", sa hon där hon satt vid båtratten.
Jag log. Lite nervös var hon dock när stora badflotten skulle bogseras in på grunt vatten. Det klarade hon galant. Sedan fick jag själv ta bogseringen av badbryggan. Kapten frös.

Men nu övergår vi till presidentvalet. Det gör ju alla andra.

"Med Hillary blir det krig och med Trump kan det bli krig", löd i somras den replik som inte lämnar mig i fred. Det var positivt och roligt hopkommet - "lämnar mig i fred" när det är tal om krig. Jag läser genomgångar från USA.

En journalist finner valet svårartat.
Hon kommer för sin kristna tros skull att rösta på Donald J Trump och sedan går hon till kyrkan och gråter.
Hon kan inte rösta på Hillary Rodham Clinton. Hon har läst det som läckts från konversationen i HRC:s stab - och finner att de föraktar den kristna tro och ska köra kristna värderingar tillbaka. Wikileaks kan man i det stycket lita på. Man får insikter. Det finns sådana som tror att Jesus är Kristus varnar för folket kring Hillary. Hennes stab består av antikatolska och antievangeliska otroende.  Läckan avslöjar att de i sin e-post kallar katoliker "backwards". Rådgivarna vill ha "a catholic spring", motsvarande den arabiska våren alltså.
Den katolske ärkebiskopen i Pittsburg Charles Chaput får till det när han beskriver det omöjliga valet  mellan "a vulgar, boorish lout and disrespecter of women, with a serious impulse control problem; or a scheming, robotic liar with a lifelong appetite for power and an entourage with anti-Catholic bigots."

Det är klart att HRC:s målsättning om förändring ter sig hotfull: "Deep-seeded cultural codes, religious beliefs, and structural biases have to be changed". Detta uttrycker väl emellertid inget annat än den berömda analysen i Kommunistiska Manifestet (1848): allt fast förflyktigas. Något pågår som vi tycks oförmögna att analysera. Vi förmodas väl egentligen inte uppfatta skeendet. Kulturkamp brukar det annars kallas. Miljöpartiet bedriver den i vårt eget kulturdepartement.

Men Trump?
Han kallas "a New York idiot". Han är också "a restyled Republican". Hans medarbetare vet att katolikerna är många. 25% av valmanskåren mot protestanternas 49% och  siffran för "the Nones", dvs personer som inte definierar sig som religiösa, är 21% och ökar. (Den var 7% år 1984). Här är vår "kultur", den värdelösa.
Kommer vi att få se en tydligare ideologisk valkampanj i fortsättningen, tryfferad med nya läckor och rapporteringar om Bill Clintons sexliv?

För egen del har jag svårt att förstå upprördheten över att Trump inte in blanco förklarar att valfusk aldrig förekommer i det USA som har många underliga former för röstningar. Hur var det i Florida när det begav sig?
Trump ser sig stå emot ett politiskt etablissemang och har knappast anledning att tänka att hans fiender vill honom väl. Problemen med Trump är väl för vår del djupare. Han framstår som en gammaldags amerikansk isolationist. Sådana går ogärna i krig för vår skull.

Leder inte HRC stabilt i opinionsmätningarna?
Jag vet inte. Jag litar allt mindre på nyhetsrapporteringarna. Det är rätt förfärligt, men jag blir alltmer samtidsagnostiker. Lägg begreppet på minne och minns var ni först läste det. Samtidsagnostiker.

Globaliseringsmotståndarna, de som vill göra Amerika stort igen men sitter i de stora områden som en gång bar upp en gigantisk industriproduktion som lagts ner, vad ska de rösta på för att ge etablissemanget en käftsmäll?
Det är kanske inte så att de har mer tilltro till den ene än till den andra, men kan man jäklas lite med etablissemanget, så gör man. Detta är mänskligt och fullkomligt logiskt.

Om denna situation får jag läsa föga.
Jag uppfattar att svenska journalister återger bedömningarna i amerikanska "mainstreammedia" och låter dessa bli de sanningar jag förses med. Det är välvilligt, kanske rentav godsint. Men det gör mig till samtidsagnostiker. Jag vet inte vad jag ska tro och vem jag egentligen kan lita på. Jag är ju så gammal att jag vet, att det som är komplicerat så gärna förenklas för att jag ska begripa. Det är just då jag blir ställd.

Nu har jag varit ansträngt positiv hela söndagsmorgonen.
Jag tycker själv att jag inte lyckades särskilt väl. Men är det egentligen mitt fel?
Jag tror jag ska läsa listan över kyrkliga befattningar på riksplanet. Den finns på kyrkligdokumentation.nu
Om inte annat så sprider den ljus, upplysning, i höstmörkret. Det ska vi väl vara glada över.