Domprosten och biskopen

Det är något särskilt med Visby.
Domprosten Hermansson är hotad till livet, hörde jag i TV4-nyheterna. Nu var det inte riktigt så, förstod jag. Han skulle bara se sig för, hade någon hotfullt sagt i telefon. "Passa sig!"
Hermansson ringde polisen, som kom hem till honom.
Ursäkta, men var hittar man domprostar av Hermanssons kaliber?  Tål dom ingenting? Har han genomgått grundläggande soldatutbildning och kan hantera värre hot än så, som vi andra? Eller är det bara att ropa på farbror polisen när någon ringer och är otidig? Förstår inte Hermansson att vanliga karlar med vanlig uppsättning testosteron skrattar åt honom? Hur kunde han få för sig att ringa polisen? Blev du rädd, Hermansson? Eller ville du plocka en medial poäng?

Nu talade Hermansson vid demonstrationen mot rasism och sexism.
I tv-rapproteringen fick detta tal inget genomslag. Vad sa han? "Var snälla!"
Själva dilemmat kan vänstern inte hantera. Vi har problemet med våldtäkter på Gotland och ryktesspridningen att det handlar om flyktingbarn. Det kan/ska inte sägas. Nu finns det folk som med mobiltelefoner jagar dem som polisen släppt. När dessa erkänner att de varit på polisförhör blir det upprört. Sådant folk ville i varje fall en gute inte ha på ön. Vänstern ska nu navigera i detta upprörda hav, och väljer antirasistkortet. Det betyder att lämna fördel avgrundshögern. Folk är nämligen inte för gruppvåldtäkter. Man kanske ska beklaga det, men jag konstaterar faktum. Det finns gott om folk som tar avstånd från gruppvåldtäkter.

Så vad sa Hermansson?
Jag fick inte den saken klar för mig. Däremot samlade FI:s talesperson demonstranterna, 300 sas det, att markera att de inte ville ha några rasister på sina gator. Ingen påpekade det uppenbara, kan jag anta, att gatorna inte är deras. I det öppna samhället får rasister vara på allmän plats. Det är så det är i det öppna samhället. Komplikationen att de som kallas rasister tydligt är emot våldtäkter och för kvinnofrid, ska vi uppenbarligen inte låtsas om.

Men vad sa Hermansson? Sa han ingenting. Jag försöker få veta, men möts av medial tystnad. Blev Hermansson så skrämd att han inte sa något? Som en påannons hörde jag dock Hermansson intervjuas. Då handlade det om alla människors lika värde. Detta var något grundläggande i det kyrkliga. Sa han.

Från en domprost i Visby är inte steget långt till en biskop, fd men vem bryr sig. +Biörn och jag tänker olika. Jag tänker missiologiskt. Men så är jag också doktor i missionsvetenskap och ekumenik. Felet i vårt kyrkosystem är inte detta att vi hålls med en kyrkostyrelse utan att kyrkomötet tagit sig rätten att rösta om läran och gör detta utifrån majoritetsförhållanden som formats partipolitiskt.

Efterkrigstiden präglas för Svenska kyrkans del av ett närmast dilettantmässigt förhållningssätt inför alla utmaningar som ställs.
Men vad gick att göra?
Biskopsmötet möttes, domkapitlen sammanträde, allt väsentligt skulle skötas som en slags frivillighet och Diakonistyrelsen/Centralrådet skulle ta ansvar för det gemensamma.
När vi fick en kyrkostyrelse, beslut 1982, var vi dock långt ifrån 1500-talets kyrkopolitik med Conrad von Pyhy och Georg Normann. Det var inte ett heller ett Consistorium Regni som infördes. Kyrkostyrelsen kom till för att ersätta ecklesiastikdepartementet och allt det som kallades frivilligt och låg i Centralrådet för evangelisation och församlingsarbete. Därtill behövde SKM, Lutherhjälpen och SKUT in som vitala delar av en helhet.
Det var många problem att lösa, men principen med en kyrkostyrelse för att hålla ihop arbetet i en provins, kan inte vara fel. Inte i ett land, som kännetecknas av en rätt enhetlig mångkultur. Denna rätt enhetliga mångkultur sprids till alla hem och gör inte halt vid stiftsgräns, kontraktsgräns, pastoratsgräns eller ens församlingsgräns. Vi talar missionsområde.

I normalfallet skulle de olika synoderna och styrelserna då befolkas med för  Evangeliet och Svenska kyrkan besjälade människor, inte av partier med företrädare som vill använda Svenska kyrkan för egna syften. Vad är det? Det är när Kyrkans ärende sammanfattas som budskapet om alla människors lika värde, en felöversättning av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Kyrkans ärende är mer än en felöversättning, för att säga det enkelt.

I största allmänhet imponeras jag inte av en högkyrklighet som decennium efter decennium fortsätter studentrummens diskussioner, förklarar och utlägger refererar och ger referenser, men aldrig förändrar. Då är jag likväl inte emot studentrumsdiskussioner.