Handfast framtid

Nästa söndag, 23 söndagen efter Trefalidghet - en dag att minnas, får vi i läsningarna veta att vi alla vissnar som löv och att våra synder sveper oss bort.
Där har ni en framtidsbild att fundera över under hösten och kanske till och med året om.
Det perspektivet, skulle en systematisk teolog kunna säga, saknas i framtidsbilderna för Växjö stift. Där grönskar löven. Städsegröna, heter det. Som i alla målskrivningar och dokument tunnar det ut mot slutet, tenderar att bli ointressant rentav.
Hade ordet "plattityd" inte redan använts, hade det kunna komma till nytta här och nu.

Församling och stift hand i hand
I Växjö stift ...
... finns en förtroendefull stiftssammanhållning och en gemensam framtidsriktning.

Ann Heberlein utlade tillitens väsen på Ledarsidorna. Hon har läst K E Løgstrup Den etiske fordran - fast på svenska. Förtroende och tillit förtjänas och förloras. Termen är inte lämplig i visionära sammanhang av det skälet. Hur ska då detta att vi litar på varandra uttryckas? Jag vet inte. "Hand i hand" är en konstig metafor. Kanske skulle avsnittet egentligen handla om biskopen. Biskopen har hand um 'et och biskopens hand viger. Visar just biskopens hand vägen också?
Det där med "gemensam framtidsinritktning" är också problematiskt. Fungerade urkyrkan så? Var inte framtidsinriktningarna i stället differentierade. Det är inte så konstigt. Paulus skrev somligt som var svårt att förstå och evangelierna är fyra. Gemenskapen är inte ensartad. Är det tänkt astt den hålls samman av - biskopen? Jag frågar eftersom jag i går avnjöt en utmärkt teologisk genomgång av biskopsämbetet. Professor Holmberg levererade. 

... möts församlingar, stiftsorganisation och andra aktörer för samråd och erfarenhetsutbyte.

Denna framtidsbild ter sig problematisk. 
Vill Modéus II med stöd av stiftsstyrelse, kontraktsprostar och domkapitel uttrycka att det finns ett behov av samråd, kunde den saken formuleras mer distinkt. Församlingar möts annars i pastorat och kontrakten är väl historiskt sett den främsta umgängesformen för präster. Där hölls informativa föredrag och kontraktsprostarna hade ansvar för fortbildning. 
Prästmöte hölls dåförtiden vart 6:e år med överläggningar i akademisk stil med opponenter över en prästmötesavhandling, ibland en tjock och lärd lunta. Nå, det fanns tunnare bidrag också. Då blev det knappast någon debatt. Några klassiska prästmöten i Växjö stift slutade i stor upprördhet. En gång reste den som var preses och hade skrivit avhandlingen hem och spred informationen att prästerna i Växjö stift var elaka.
Visst kan det mötas i olika konstellationer.  Men ska det bli något annat än en mängd sammanträden, så många att ingen hinner arbeta? I Apostlagärningarna nämns ett enda möte för samråd och erfarenhetsutbyte, apostlamötet i Jerusalem, Apg 15.

... samarbetar vi för att kunna fullgöra den grundläggande uppgiften.

Men hallå - hur då?
Om den grundläggande uppgiften gudstjänst, undervisning, diakoni och mission utförs i församlingen, blir samarbetet med vilka en viktig angelägenhet? Stiftskansliet? Men stiftskansliet har beslutat att ägna sig åt sitt eget vårterminen 2017. Kan vi under några månader inte fullgöra den grundläggande uppgiften då? Jo, församlingslivet pågår i den vanliga utförslöpan. Där är vi, de pensionerade, några pensionerade och en handfull konfirmander. Det är vi som fullgör den grundläggande uppgiften. Jag var i högmässan i Rydaholm. Ingen från stiftet var där. Vi bad för "biskop Fredrik Modéus", som var i Rydaholm "i jons" och invigde ett kapell. 
Slutsatsen? 
Vi måste beskriva vad en biskop är och gör, komma åt poängen med en episkopal struktur. +Biörn m fl har rätt. 
Vi måste också beskriva hur Gudsfolket tar ansvar/ ska kunna ta ansvar. 
Grundstrukturen  var att folket som samlats till gudstjänst därefter gick till kyrkstämman och fattade beslut och valde folk som det fanns förtroende för. Kyrkvärdar och andra.  Detta är grundstrukturen innan partipolitikerna tog hand om det. Det var socialdemokraterna, som fattat inte bara hur det skulle gå till utan vad som borde göras. Det är denna omgörning vi njuter frukterna av.  

Polemiken mot partipolitiseringen är sannerligen inte ny. 
Temat om "Kyrkans frihet" har upprepats. Man kan läsa ärkebiskop Brilioth, biskop Cullberg och biskop Giertz. Jag har nämnt några avhandlingar också. Eller så går man tillbaka till 1920-talet eller läser Tiden från år 1909. Där finns upplägget att meditera över. Inte konstigt. I Frankrike ledde premiärminister Émile Combes sekulariseringen. Hans hat mot allt vad kyrkan representerade betecknas som "oresonligt". Combes stängde mer än 10 000 katolska skolor. Vi kan läsa Mats Krantz nyutkomna bok Den franske Tigern, Carlsons, Stockholm 2016. (s 112)

Ska vi samarbeta när det finns viktiga partipolitiska intressen att ideologiskt förändra kyrkolivet, göra kyrkoliv till civilreligion? Kollar vi europeisk historia ser vi att dominerande sändare från 1789 års franska revolution har den avsikten. Visst påverkades Sverige också. Så hur ska vi ha det i framtiden? Kristen tro eller civilreligion? 

I dag ska jag ägna mig åt att lyssna till kloka föreläsare igen.