(S)une Tidlund, Kalmar

Jag var i Kalmar i går för att se att staden låg där den ska ligga. Det gjorde den. På väg efter Nybro höll jag utsikt efter civilbilen, den som jagar fortkörare. Och hela vägen utkik efter älgar, förstås.

Jag såg en uppsättning bilar ansamlade vid en skogsväg och insåg att jaktlaget tagit sig in i markerna därifrån. Så var det kring Moheda i förrgår också.
I Virestads kyrka hade jakttornet släpats in i kyrkan i lördags eftersom det var vigsel och brudparet var jaktintresserat. Satt brudgummen på pass i jakt på bruden? Eller var båda i tornet? Var befann sig kyrkoherden Curt-Magnus Hedin då? Stod han nedanför tornet och ropade - men skrämdes inte älgen då?

Jag lever nu ett liv fyllt av frågor. Kyrkliga frågor. Och det är, har jag förstått, fint. Prisvärt närmast.

Jag förvirrar mig bort från temat, som är (S)une Tidlund, gamle S-ombudsmannen.
Han satt i viktiga positioner i arbetarkommunen och i kommunen. Hyllningsreportaget när han nu är 80 i högertidningen Barometern läste jag icke utan rörelse. Huruvida i mungiporna eller i hjärtat som vanligt osagt.

Tidlund fann för gott att gå till offentlig attack mot mig. Sedan dess vårdar vi båda våra dåliga relationer. Ingen av oss besväras av detta faktum. Tvärtom kan nog (S)une Tidlund fungera som ett illustrativt exempel på vad socialdemokratisk kyrkopolitik kan innebära. Jag tar fram exemplet eftersom jag fått kritik för att vara för snäll mot socialdemokraterna. Noga taget förstår jag inte det heller...

Nå, jag hade fått ihop 504 röster i kyrkoherdevalet i Kalmar. Det räckte inte mot Torsten Mårtenssons grandiosa seger. Socialdemokraterna röstade på en högerman och detta utan att darra på manschetterna. Johan Unger kom på en hedrande tredjeplats i racet. Det gav i tidens längd en domprosttjänst. Så det kan bli i det kyrkliga.

Nu behövde jag knappast hänga läpp.
Jag hade meritmässigt av regeringen ställts före dem båda.
Den avgående kyrkoherden Olle Ekman, tidigare enrollerad i kvinnoprästfientliga Kyrklig Samling (men inte längre), hade varit både kyrkoherde i Kalmar och kontraktsprost i Norra Möre kontrakt. Alltså skulle prästerna välja prost. Jag röstade på den som varit tf kontraktsprost.

En dag ringde biskopens sekreterare och anmodade mig att åka till Växjö. Det var jag inte hågad att göra. Efter träta med domkapitlet hade jag beviljats någon liten tjänstledighet för att skriva boken Sann Myt och gällde saken valet av kontraktsprost, hade jag valts till sysslan två gånger tidigare men ratats, så det fanns inga skäl till inställsamhet (!) från min sida. Nu var Miriam Liljesson envis och jag ville inte sätta dit henne, när hon snällt och vänligt bad mig komma trots allt. Jag for. Tjänstledig men i tjänst.
Sven Lindgård sa att han funderade på att utnämna mig till kontraktsprost. "Fick jag rösterna?", frågade jag. Det ville Lindegård inte säga. "Nå då så", sa jag och reste mig för att gå. "Jo, det fick du!" ropade han. Och så blev jag kontraktsprost.

Det är här Tidlund kommer in på banan.
Han drog igång en kampanj på temat att eftersom jag inte valts till kyrkoherde men väl valts till kontraktsprost, borde jag av detta uppenbart logiska skäl frånträda prosteriet.
Lindegård hade farit till Israel. Annars kunde man ju tänkt att han skulle stå för sin utnämning. Min roll var närmast Isaks. (1 Mos 22:8)
Jag svarade Tidlund ungefär detta, vill jag minnas. Jag bjöd - eller kanske mer sanningsenligt utmanade - honom att komma till Två Systrars för en kväll, där han kunde argumentera för sin sak och saken var då min allmänna olämplighet som präst och prost. Han kom och hade frun med sig.

Det var en lyckosam afton.
Lokaltidningarna var där (klippen har jag någonstans). Tidlund var klart emot högkyrkligheten, som egentligen inte rymdes i Svenska kyrkan, han argumenterade om kvinnors jämställdhet ochkopplade den frågan till Kyrkans ämbete och han tyckte att Två Systrars kapell kunde lånas ut till muslimerna. Då häpnade församlingen. De högkyrkliga skulle alltså inte få rum - men muslimer. Säga vad man vill om Tidlund, men han var tidigt ute. Nu var det lite synd om Sune, som vi sa. Frun ryckte in med understöd. Ja, det var en minnesvärd och lyckosam afton.
Bortsett från några upprörda, tror jag Tidlund bemöttes med viss vänlighet. Han förklarade också att han varit i kyrkan. Det frågades. Jazzgudstjänst i Göteborg.
Några av Tidlunds grannar var på plats också. De hade också åkt genom stan för Tidlund bodde inte i Två Systrars utan i mer fashonabla kvarter. De fann, sa de, situationen egendomlig att Tilund som sällan eller aldrig gick i kyrkan skulle ha synpunkter på valet av kontraktsprost.

Nå, i tidens längd fick Tidlund rätt.
Det tog nästan 10 år innan jag sparkades som kontraktsprost. Det var när Wejryd inte kunde försvara att han hade mig som kontraktsprost. Ta ut subjekt och objekt i den satsen, så fattar ni.
Jag minns inte om Tidlund var särskilt nöjd då. Nöjd kan man dock förmoda.

En annan socialdemokrat var i högsta grad belåten med att jag sparkats. Hon var förtroendevald och förklarade offentligen att hon gråtit varje gång hon cyklat hem efter kontraktsråden.
Det förstod jag inte.
Vi höll ju till i kontraktets olika församlingar, ibland ett par mil bort från Kalmar och hon åkte bil med mig vid ratten. Cyklade dit gjorde hon helt klart inte. Så nåt lurt var det. Beskrivningen gjorde sig i tidningarna om inte annat.
Jag hade synpunkter hos personalsekreteraren i Kalmar om detta eftersom de sammanträden hon refererade till måste ha varit kyrkoråden just i Kalmar, där Torsten Mårtensson satt.
"Men det vet ju alla att hon inte är riktigt frisk", sa personalsekreteraren, som dock var ohågad att uttrycka denna insikt i lokaltidningarna, dvs för alla som inte visste.

Allt var inte riktigt klokt i Kalmar.
Då heller.

Men vad ville (S)une Tidlund egentligen?
Han ville något eget som var något annat än det prästerna lovat stå för vid sin prästvigning. Detta program röstar han för. Antiklerikalismen tycks vara en given utgångspunkt.
Ser någon problemet?
Må vara att han är emot de högkyrkliga, men då är han för något annat och detta som är något annat är just det. Något annat. Inget nytt i sak.
En ackomoderad religiös tro är det spöke som följer Kyrkan tiderna igenom.
Men denna tro slirar på talet om Jesus som Herre. Det är självklart.
Den socialdemokratiska partistyrelsen kan näppeligen ta ett kyrkopolitiskt program som stryker under att Jesus är Herre. Det är därför det blir något annat av det hela.

Detta gäller inte bara socialdemokraterna. Det gäller Centern och Sverigedemokraterna och de grupperingar som fylkats utifrån något annat mer odefinierat politiskt program (men, det har de tydligt gemensamt att de hör till samma politiska partier...). I vart fall är det senare inte en orimlig tanke. Heter det "borgerlig", "liberal", "vänster", "miljöpartist" eller "kristdemokrat" så finns det väl en politisk anledning. Vilken skulle annars anledningen vara?