onsdag 12 oktober 2016

(S)une Tidlund, Kalmar

Jag var i Kalmar i går för att se att staden låg där den ska ligga. Det gjorde den. På väg efter Nybro höll jag utsikt efter civilbilen, den som jagar fortkörare. Och hela vägen utkik efter älgar, förstås.

Jag såg en uppsättning bilar ansamlade vid en skogsväg och insåg att jaktlaget tagit sig in i markerna därifrån. Så var det kring Moheda i förrgår också.
I Virestads kyrka hade jakttornet släpats in i kyrkan i lördags eftersom det var vigsel och brudparet var jaktintresserat. Satt brudgummen på pass i jakt på bruden? Eller var båda i tornet? Var befann sig kyrkoherden Curt-Magnus Hedin då? Stod han nedanför tornet och ropade - men skrämdes inte älgen då?

Jag lever nu ett liv fyllt av frågor. Kyrkliga frågor. Och det är, har jag förstått, fint. Prisvärt närmast.

Jag förvirrar mig bort från temat, som är (S)une Tidlund, gamle S-ombudsmannen.
Han satt i viktiga positioner i arbetarkommunen och i kommunen. Hyllningsreportaget när han nu är 80 i högertidningen Barometern läste jag icke utan rörelse. Huruvida i mungiporna eller i hjärtat som vanligt osagt.

Tidlund fann för gott att gå till offentlig attack mot mig. Sedan dess vårdar vi båda våra dåliga relationer. Ingen av oss besväras av detta faktum. Tvärtom kan nog (S)une Tidlund fungera som ett illustrativt exempel på vad socialdemokratisk kyrkopolitik kan innebära. Jag tar fram exemplet eftersom jag fått kritik för att vara för snäll mot socialdemokraterna. Noga taget förstår jag inte det heller...

Nå, jag hade fått ihop 504 röster i kyrkoherdevalet i Kalmar. Det räckte inte mot Torsten Mårtenssons grandiosa seger. Socialdemokraterna röstade på en högerman och detta utan att darra på manschetterna. Johan Unger kom på en hedrande tredjeplats i racet. Det gav i tidens längd en domprosttjänst. Så det kan bli i det kyrkliga.

Nu behövde jag knappast hänga läpp.
Jag hade meritmässigt av regeringen ställts före dem båda.
Den avgående kyrkoherden Olle Ekman, tidigare enrollerad i kvinnoprästfientliga Kyrklig Samling (men inte längre), hade varit både kyrkoherde i Kalmar och kontraktsprost i Norra Möre kontrakt. Alltså skulle prästerna välja prost. Jag röstade på den som varit tf kontraktsprost.

En dag ringde biskopens sekreterare och anmodade mig att åka till Växjö. Det var jag inte hågad att göra. Efter träta med domkapitlet hade jag beviljats någon liten tjänstledighet för att skriva boken Sann Myt och gällde saken valet av kontraktsprost, hade jag valts till sysslan två gånger tidigare men ratats, så det fanns inga skäl till inställsamhet (!) från min sida. Nu var Miriam Liljesson envis och jag ville inte sätta dit henne, när hon snällt och vänligt bad mig komma trots allt. Jag for. Tjänstledig men i tjänst.
Sven Lindgård sa att han funderade på att utnämna mig till kontraktsprost. "Fick jag rösterna?", frågade jag. Det ville Lindegård inte säga. "Nå då så", sa jag och reste mig för att gå. "Jo, det fick du!" ropade han. Och så blev jag kontraktsprost.

Det är här Tidlund kommer in på banan.
Han drog igång en kampanj på temat att eftersom jag inte valts till kyrkoherde men väl valts till kontraktsprost, borde jag av detta uppenbart logiska skäl frånträda prosteriet.
Lindegård hade farit till Israel. Annars kunde man ju tänkt att han skulle stå för sin utnämning. Min roll var närmast Isaks. (1 Mos 22:8)
Jag svarade Tidlund ungefär detta, vill jag minnas. Jag bjöd - eller kanske mer sanningsenligt utmanade - honom att komma till Två Systrars för en kväll, där han kunde argumentera för sin sak och saken var då min allmänna olämplighet som präst och prost. Han kom och hade frun med sig.

Det var en lyckosam afton.
Lokaltidningarna var där (klippen har jag någonstans). Tidlund var klart emot högkyrkligheten, som egentligen inte rymdes i Svenska kyrkan, han argumenterade om kvinnors jämställdhet ochkopplade den frågan till Kyrkans ämbete och han tyckte att Två Systrars kapell kunde lånas ut till muslimerna. Då häpnade församlingen. De högkyrkliga skulle alltså inte få rum - men muslimer. Säga vad man vill om Tidlund, men han var tidigt ute. Nu var det lite synd om Sune, som vi sa. Frun ryckte in med understöd. Ja, det var en minnesvärd och lyckosam afton.
Bortsett från några upprörda, tror jag Tidlund bemöttes med viss vänlighet. Han förklarade också att han varit i kyrkan. Det frågades. Jazzgudstjänst i Göteborg.
Några av Tidlunds grannar var på plats också. De hade också åkt genom stan för Tidlund bodde inte i Två Systrars utan i mer fashonabla kvarter. De fann, sa de, situationen egendomlig att Tilund som sällan eller aldrig gick i kyrkan skulle ha synpunkter på valet av kontraktsprost.

Nå, i tidens längd fick Tidlund rätt.
Det tog nästan 10 år innan jag sparkades som kontraktsprost. Det var när Wejryd inte kunde försvara att han hade mig som kontraktsprost. Ta ut subjekt och objekt i den satsen, så fattar ni.
Jag minns inte om Tidlund var särskilt nöjd då. Nöjd kan man dock förmoda.

En annan socialdemokrat var i högsta grad belåten med att jag sparkats. Hon var förtroendevald och förklarade offentligen att hon gråtit varje gång hon cyklat hem efter kontraktsråden.
Det förstod jag inte.
Vi höll ju till i kontraktets olika församlingar, ibland ett par mil bort från Kalmar och hon åkte bil med mig vid ratten. Cyklade dit gjorde hon helt klart inte. Så nåt lurt var det. Beskrivningen gjorde sig i tidningarna om inte annat.
Jag hade synpunkter hos personalsekreteraren i Kalmar om detta eftersom de sammanträden hon refererade till måste ha varit kyrkoråden just i Kalmar, där Torsten Mårtensson satt.
"Men det vet ju alla att hon inte är riktigt frisk", sa personalsekreteraren, som dock var ohågad att uttrycka denna insikt i lokaltidningarna, dvs för alla som inte visste.

Allt var inte riktigt klokt i Kalmar.
Då heller.

Men vad ville (S)une Tidlund egentligen?
Han ville något eget som var något annat än det prästerna lovat stå för vid sin prästvigning. Detta program röstar han för. Antiklerikalismen tycks vara en given utgångspunkt.
Ser någon problemet?
Må vara att han är emot de högkyrkliga, men då är han för något annat och detta som är något annat är just det. Något annat. Inget nytt i sak.
En ackomoderad religiös tro är det spöke som följer Kyrkan tiderna igenom.
Men denna tro slirar på talet om Jesus som Herre. Det är självklart.
Den socialdemokratiska partistyrelsen kan näppeligen ta ett kyrkopolitiskt program som stryker under att Jesus är Herre. Det är därför det blir något annat av det hela.

Detta gäller inte bara socialdemokraterna. Det gäller Centern och Sverigedemokraterna och de grupperingar som fylkats utifrån något annat mer odefinierat politiskt program (men, det har de tydligt gemensamt att de hör till samma politiska partier...). I vart fall är det senare inte en orimlig tanke. Heter det "borgerlig", "liberal", "vänster", "miljöpartist" eller "kristdemokrat" så finns det väl en politisk anledning. Vilken skulle annars anledningen vara?


12 kommentarer:

  1. Touché! Ja, vilken skulle annars anledningen vara?

    SvaraRadera
  2. -De lämnar dem ingen ro!

    -Nej, de partipolitiska grupperna i kyrkovalen lämnar ett antal kritiker - huvudsakligen från högkyrkligheten jämte också andra präster - ingen som helst ro. Jag är förbluffad: som jag tidigare har skrivit är dagens ordning precis som gårdagens, 1950, -60, -70- och 80-talens, då grupper som POSK och FK inte fanns. Allt var frid och fröjd - åtminstone frid - och prästerna accepterade fullt ut den trygga kyrka-statordningen. Men nu skriks i högan sky mot att partier ställer upp i kyrkovalen. Alltemellanåt återkommer också bloggaren till förfluten tid, då kvinnor var utestängda från prästämbetet och frågan om att släppa in dem inte var aktuell.

    Jag har svårt att förstå kritiken och kravet på partierna, som kan formuleras så här:
    -Bort med er, försvinn, här har ni inte att göra!
    Alltså förbud, restriktioner, styrning av vilka som skall få ställa upp eller inte. Jag börjar faktiskt tro, att detta är följden av att partierna gör alltför goda resultat i valen. Om FK och POSK dominerat, skulle ropen ha uteblivit, sanna mina ord!

    Som jag också har betonat, vågar kritikerna INTE öppet föreslå förbudet eller kan presentera alternativ. Min stående fråga är obesvarad: skall inte vem som vill tillåtas kandidera?

    Och varför är det som i decennier valmässigt har fungerat väl plötsligt av ondo?

    Demokrati i kyrkan är ett svårt ämne för vissa. Demokrati i kyrkan är inget för några.
    Demokrati i kyrkan är, för ytterligare några, då prästen bestämmer allt.

    Demokrati för mig är när de kyrkotillhöriga, folket, fritt får välja mellan olika grupper och kandidater.

    Leve demokratin - den äkta demokratin!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skulle det minska det demokratiska upplägget om alla som kandiderar till förtroendeval inom SvK skriver på en försäkran om att tjänstgöra som kyrkvärd i sin församling 8 söndagar per år?
      Givetvis ingen påverkan på demokratin, men en avsevärd påverkan på den kyrkliga förankringen.
      De som inte skulle ställa upp på detta borde kyrkan kunna klara sig utan.
      Om man inte lämpar sig som kyrkvärd, så lämpar man sig knappast som förtroendevald.

      Radera
    2. 11% valdeltagande!!!!!!! Demokrati ???????
      /John

      Radera
  3. Du har fått svar angående det förbud du tänker dig. Du sitter fast i ditt eget tänkande och snurrar i det. Partipolitiseringen som institution var okänd i Kyrkomötet fram till 1982, då den sipprade igenom för att genomföras 1983. Pastoratsförbundet gick före. Dessförinnan? Samlingslistor i det lokala tills socialdemokraterna på 1950-talet i en del frösamlingar ville något annat. Det var lika fel då. Varför inte lsäa de lärda avhandlingarna om saken. De finns ju.
    Om POSK, din egen nomineringsgrupp, och FK haft majoritet hade kritiken mot partipolitseringen inte hörts, menar du. Men den är ju en grundbult inte minst för POSK, som bildades på detta motstånd mot partipolitisering. Så vad menar du är felet med POSK och vi talar om din egen grupp och inte bara om den jag är med i?

    SvaraRadera
    Svar
    1. BloggarDag m fl,

      -Du använder (medvetet?) formuleringen partipolitiseringen "aom institution". Dock densamma på 1950-talet som i dag. Vari består annars skillnaden av? Den som var med och tog del av partinomineringarna ser i varje fall ingen sådan. Att S redan då ställde upp egna listor föranledde inte dagens ramaskri. Så jag förstår inget.
      I POSK, som alltså är den enda - och helt dominerande gruppen vid sidan av S i min församling - har veterligt inget förbud krävts för partier att ställa upp i kyrkovalen. Saken gäller alltså förbud eller ej för dem. Den har Du faktiskt inte svarat på.

      Jag vidhåller att konkurrensen med främst S måste ske informations- och debattvägen. Att vinna kyrkoväljare måste ske på egna meriter, inte att på olika sätt stoppa partier från att ställa upp kandidater.

      John gnäller över det låga valdeltagandet. Mitt stående svar är att 700.000 väljare är mycket, mycket bättre än om inga val alls hölls. Skall det vara så svårt att förstå?
      Om nu inte FK alls kan hävda sig mot S i valen, kanske Du och gruppen bör fundera över, om det på något sätt är fel på det egna budskapet och programmet.

      Låter denna slutsats inte rimlig?

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    2. Nja, det kan ju vara så att budskapet ch programmet är helt rätt men att andra grupper vill något helt annat.
      Dike skriver dock fyra sanna ord: "Så jag förstår inget." Då återstår väl att formulera om problemställningarna för att få nya insikter. Eller gå till läggen och läsa vad som sas mot samlingslistor och okyrkliga kyrkopolitiker, B-laget som blev över när de andra valen var gjorda. Det är faktiskt bara att läsa på och inte förlita sig på minnesbilder. Och läs avhandlingar, bildande verksamhet.

      Radera
  4. Enda svagheten i bloggen är att t.o.m. husorganet kan bjuda på sådana vinklar idag. Ett hutlöst populärt inlägg. an

    SvaraRadera
  5. Nej, hr Dike, vem som helst borde verkligen inte tillåtas kandidera. Ateister vars mål är att förstöra kyrkan inifrån - jo, sådana existerar, borde inte tillåtas kandidera. De som betraktar kyrkoval som en språngbräda till valen i riksdag, landsting och kommun borde inte tillåtas kandidera. Faktiskt borde endast de som bryr sig om kyrkan som Kyrka få kandidera. De som anser att centrum är och ska vara Jesus Kristus.

    Tänk om man skulle införa att alla kandidater måste läsa upp trosbekännelsen och intyga att de ser denna som grund för de beslut de kan komma att ta. Vart skulle det leda, tro?

    den Lea

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om man skulle kräva trosbekännelsen så skulle man inte ens kunna få fram ärkebiskopskandidater.
      Rent bokstavligt alltså!

      Radera
    2. den Lea,

      -Att de skulle läsa upp trosbekännelsen!

      BENGT OLOF DIKE

      Radera