Ullared

Jag ska till GeKå:s i Ullared i dag.
Ni märker att jag klivit över till konnässörerna. Inte bara "Ullared" utan "GeKÅ:s", då är man i innegänget.

Det blir till att konkurrera med bussresorna, som kommer tisdagar. Det gör mig inget. Jag ska ju vandra runt och meditera över alla jag möter på temat: "Här är de människor som Jesus har dött för." Ibland tar jag ett annat tema: "Här är Svenska kyrkans folk. Ett tag till."
Kanske köper jag lite extra utrustning för att vara beredd på den kris som anas vara i faggorna. Jag minns repliken från i juli: "Med Hillary blir det krig och med Trump kan det bli krig."
Å andra sidan ska jag väl inte hålla mig med så stora förråd att jag ska iväg och hämta dem, för Frälsaren antyder att det vid en viktig vändpunkt i historien inte hinns med.

Jag läser Matteusevangeliets 24:e kapitel.
Jag tror inte den bibelläsning som söker poesi. Jag läser som vanligt för att jag vill veta. Jag begriper mig inte på präster som hör krigsrykten och då kommer på att de ska ringa i kyrkklockorna, men där syftet är oklart. De ska i varje fall inte predika eller samla folket till bön. Det ska ringas. Blott så. Stridslarmet från Mosul och Aleppo förstärks i det svenska lokala, eller? Har ni hört klangen när hylsorna kastas ut när en rejäl kulspruta spottar?
Det kunde kanske finnas skäl att fundera över om det som övergår världen är födslovåndorna för det som ska födas fram. Det kan finns skäl att fråga sig själv om den uppgivenhet många av oss känner inför det kyrkliga, handlar om kärleken som kallnar. Det kommer den att göra hos de flesta.
Jag ska inte påminna om hur viktigt det då är att befinns sig i minoritet.

Budskapet om riket ska förkunnas i hela världen, säger Frälsaren. Så har det blivit. Bokstavligen, inte poetiskt. Nå, Ett vittnesbörd för alla folk var betingelsen. Sedan skall slutet komma.

Jag hörde utrikesministern tala. Sedan jag belade att hon ljög om biskopsvalet i Göteborg för många år sedan (när Bengt Holmberg valdes, men det minns ni kanske inte) har hon tappat anseende hos mig. Nu hörde jag henne undvika att beskriva vad markstrider, dvs strid i bebyggelse, betyder i en stad med 1,5 miljoner människor. Allt som uttrycks i mindre kategorier än oförfalskad FASA blir skönljugeri. Det blir ett lidande. Dess like har kanske funnits tidigare, men ska vi jämföra lidande?

Jag möter väl inga präster i morgon. De sliter och släpar och hakar på trenden att ringa i kyrkklockorna hela veckan. Det betyder att de senast denna tisdag förmiddag, i går var de lediga, ger kyrkvaktmästarna besked att programmera klockringningen till kl 17 också.
Var är Jesus när klockorna ringer på det här viset? Utanför dörren. För dörren låses väl per automatik kl 16.
Jag har nog fattat fel.
Visserligen ger Modéus uttryck för sin sinnesstämning, som många andra blir han förtvivlad när han tar del av nyhetsrapporteringen, men kyrkklockorna ringer "som en bön för fred". Detta är en kristen variant av den tibetanska bönekvarnen, sålunda. Fast inte enbart. Kl 17 ringer klockorna för att vi ska stanna upp i bön för folket i Syrien.
Jag har nog fattat rättså rätt ändå.
Är det ingen som vill bruka allvar och säga att vi ska öva beredskapen i bön tillsammans? När vi minst väntar det, kommer Människosonen. Det finns tecken att tyda. Gemensamt. Och ord att fundera över. Vad med en förtvivlad biskop?

Jag hörde en replik som hör hemma i Borgågemenskapen. Det var två äldre damer som talade om en präst med omdömet: "Nice but useless." Lägg repliken på minnet, särskilt ni som är präster. Den gäller oss allihop.

Nå, jag är biblisk. Om hälften av folket i Ullared plötsligt är borta, vet jag vad som hänt. Två kvinnor är i Ullared och storhandlar, den ena tas med och den andra lämnas kvar.

Om jag varit församlingspräst och vi skulle ringa i kyrkklockorna hade jag sett till att vara i kyrkan för att be vesper. Jag hade läst och utlagt Matt 24, kapitlet räcker väl veckan ut för det ska ringas till den 24 oktober, FN-dagen. Jag hade predikat utan alarmism, bara sagt att det krävs vanlig, vardaglig uppmärksamhet och vi måste tillsammans öva oss att tyda tidens tecken. Jag kunde kanske gjort en poäng av det där med att Människosonerns tecken ska synas i skyn. Det gör det varje dag i varje fall i  Två Systrars, Högby och Göteryd. Korset är tecknet. Det sitter på kyrktornet. När det blir ovanligt, är det på ett sätt förberett i det som är vanligt.

När det handlar om GeKå:s får vi också en tydlig illustration till att det verkligen finns ett "vi" och ett "dom".
Hur ser du på oss som åker till Ullared? Rannsaka dig.
De flesta som jagar runt där är de som betalar prästernas och de andra anställdas löner och andra förmåner.
De flesta har inte en aning om att vi i kyrkhuset har det de behöver också när de fyllt bilen och kört hem. I gudstjänsten finns förlåtelse, liv och välsignelse. Och än finns det tid. Men hur många präster slår ifrån sig och försäkrar att de inte vill åka till Ullared och vara ihop med, ja hur definierar de medmänniskorna?

Denna insikt om underbara medmänniskor, som Gud älskar, hindrar inte mitt nöje att - om möjligt - köra min kundvagn (med två korgar i vagnen, för så har proffsen det) så intelligent att jag 1. tar mig fram och 2. blockerar för de andra.
En gång lyckades jag blockera för tre andra på en och samma gång. Det var lycka på GeKå:s.
Jag log mot dem. De log inte tillbaka. Osportsligt, tänkte jag. Att inte le tillbaka, alltså.