Gör skit att det växer bra?

Inte förrän nu fick jag frågan om tryckpressen pajat. Bloggardag har inte publicerats. Hur har ni klarat er? Här är det jag skrev i morse!

Det står inte på länge, så förfaller jag till positivt tänkande och agerande. Det är därför jag inte känner rädsla inför negativa nyheter. Problem är möjligheter som kommer med baksidan först, ni vet.

När vi ser hur kyrkovalskampanjen inleds med fokus på homofobi och kvinnoprästmotstånd är det inte vi som valt valplats, men kanske blir det nu tid för nya insikter. Till dels har detta mitt positiva vattnats av besöket hos OA Bothniensis, som är en hejare att framställa jästa drycker. Vad allt kunde jag inte peta i mig i går! Ljus lager 38, Ljus lager 67, Wienerlager 39, Dubbelbock batch 81, Dubbelvick batch 85, GPA, IPA, Blegian Blond Ale och Belgian Triple. Och då har jag ändå inte gått in på procentsatserna... Ni förstår vilket jag skick egentligen är i. Likväl känner jag bloggartvånget. Plikten framför allt!

Kyrkans enhet tycks mig vara en rimlig förutsättning för att världen ska tro. Frälsaren antydde något i den vägen. Jag tror han har rätt.
Enhetsarbetet kommer alltså högt på prioriteringslistan, men det är inte den enhet som gäller i partier som står under partipiska. Det är inte heller den enhet som består i att hålla samman mot en verklig eller konstruerad fiende (partiväsendets själva essens). Det är en enhet som växer stark inifrån och som kan vara enhet utan enhetlighet. Enigheten består i insikten om en djupare och saklig enhet. Det gör sanningsfrågor viktiga och är sanningsfrågorna viktiga behöver det inte leda till något annat än respekt.

Respekt betyder att man tittar en gång till för att vara bokstavstroende med utgångspunkt i det latinska språket.
Respekten innefattar också respekt för trons folk i alla tider.
Alla ska med i samtalet, apostlar, profeter, evangelister, martyrer, kyrkomödrar, kyrkofäder, helgon, knastertorra teologer och kristenfolket nu och alltid. Heretikerna är också med i samtalet. De klargör var tron har sina gränser, för gränser har tron även om tron själv är en vid yta med ett tydligt centrum. Allt är inte kristen tro som ser fromt och fint ut. Allra minst när det formuleras fromt och fint!

För 25 år sedan försöktes enhetsarbete.
Kyrka Ämbete Enhet var ett häfte som skulle precisera oenigheter i ämbetsfrågan och föreslå sätt att hantera dem. Dokumentet skulle diskuteras, och så kunde samtalet få fortsätta.
För 23 år sedan stoppades detta arbete.
Biskopsmötet slog tillbaka genom att införa ett slags prästvigningstopp och någon diskussion blev det aldrig. Jag vill minnas att biskopsmötet tog sitt beslut just denna dag år 1993. Det kan kollas. Dåvarande kyrkostyrelsen, biskopsmötet, aKF och synoden hade samtalat och det var de två förra storheterna som inte kunde hantera samtalsdokumentet. Det säger något. Vad kan man fråga Jonas Jonson, Ragnar Persenius och Christina Odenberg om. Jag vet inte riktigt hur det är med de andra deltagarna nuförtiden, åren går. En del är sjuka, någon avliden.

Kunde en ny enhetsrörelse skapas, en där främst kvinnliga präster säger ifrån att de inte accepterar en kyrkopolitisk kampanj som förs som en lögnkampanj? Det skulle räcka väldigt långt.

Det är sant att det finns "kvinnoprästmotståndare", men glosan är agitatorisk och befängd i vart fall om man vill fokusera på att det finns olika syner på vad präst- och biskopsämbetet är. Rätteligen skrivs sålunda kv*nn*pr*stm*st*nd*r*.
Det finns sådana olikheter, och det är fullkomligt rimligt att det förhåller sig så.
Kyrkopolitiker vill prata på. De kvinnliga prästerna skulle av dem kunna kräva, att de korrekt återger vad kv*nn*pr*motst*nd*rn* faktiskt menar, visar sig kompetenta att ta den ämbetsdebatten och anför argument i sak. Det kräver insikter i frågan om prästämbetet och frågan vad Herren Jesus menar med detta ämbete, som också lutheraner kan se som ett sakrament.

Nu är det inte säkert att ens de kvinnliga prästerna har dessa insikter.
"En icke-fråga" blev Kerstin Wimmers svar, då en student undrade när ämbetsfrågan skulle behandlas på Pastoralinstitutet. Det är väl tio år sedan. En ickefråga som stor valfråga 2017 medan årgång efter årgång av studenter inte fått frågan belyst - själva lögnväsendet borde skaka om de kyrkokristna.

Så kan skit göra att det växer bra?
Skulle vi ta nya tag för Kyrkans enhet genom att prata ämbete och enhet, knyta an till det som sas för ett kvarts sekel sedan, men inte fick diskuteras, och som ledde till - ja, vad?
Jag insåg 1993 att det för överskådlig tid var kört att komma vidare.
Är det fortfarande kört, eller utgör det faktum att frågan viftas med i valrörelsen 2017 (för ett val som gäller till 2021) anledning till nya samtal?
Det är socialdemokraterna som visar att frågan verkligen inte är en icke-fråga.
Vad gör vi då? Väljer vi kyrkopolitik/maktpolitik/folkvälde/fördomar eller teologi och ekumenik?

Kv*nn*pr*stmotst*nd*rn* hävdar att det finns en mängd viktiga frågor som försummats årtiondena igenom.
1957 ville Svenska kyrkan ha betänketid.
Argumentet att det funnits tid sedan SOU 1950:48 kom av trycket, är inget argument. Svenska kyrkans präster prioriterade på annat sätt och regeringen ville ingenting göra. Biskoparna hoppades att frågan inte skulle komma upp. Och det gick under flera år bra.

Antagligen tänkte några av biskoparna att om tiden bara går, så dör den gamla liberalteologin ut, det var den som drivit kravet på kvinnliga präster (Lydia Wahlström och Harald Hallén t ex). Nu krävde riksdagen att regeringen skulle leverera en proposition till kyrkomötet och så blev det år 1957.

Kyrkomötet sa den 2 oktober nej, chockerande nog. Regeringen godtog inte detta nej utan skickade i mitten av november samma år sitt förslag till Lagrådet.
Då visste folk att det inte fanns mycket tid att vifta på.
Den 10 januari 1958 undertecknades den proposition riksdagen skulle ta ställning till. Den enda förändringen från det förslag kyrkomötet avvisat, var att ikraftträdandet skjutits fram sex månader, till den 1 januari 1959.

På försommaren 1958 valdes ett nytt kyrkomöte. Så strulade det sig i det politiska livet (pensionsstriden) och efter nytt riksdagsval inkallades den s k B-riksdagen., som den 24 juli biföll skrivelsen från regeringen än en gång.

Under tiden hade tidningen Vår Kyrka haft en artikelserie för att från skilda håll belysa sakfrågan. Biskoparna hade bett om hjälp från de ekumeniska organen, Kyrkornas Världsråd och Lutherska Världsförbundet. Därifrån kom bara en förteckning över kyrkor som hade kvinnor som präster eller pastorer, praxis skiftade något.

Biskoparna var överraskade över den hätska opinion som mötte dem i media efter 1957 års beslut. Den stora omtänkningen började.
Jag upprepar den bedömning biskopsmötets bibelkommissionen gjorde av beslutsprocessen:
"Så bör det inte gå till".
När Bibelkommissionens rapport kom, försökte Bo Giertz vara konciliant. Det höll inte så länge. När han pressades på frågan om han nu skulle ändra mening i fråga om kvinnliga präster svarade han, att han skulle se det som genant att ändra mening på grundval av den boken.
Året var 1970.

Vad skulle hända om Svenska kyrkan började revidera hela materialet, gå igenom allt en gång till?
De enkla slagorden kunde utmönstras och de komplicerade och grundläggande frågorna behandlas. Är det inte bortkatsad möda?
Inte om man vet att reformen 1958 skulle ge en ny väckelse och inser att det inte blev så.
Då är det mödosamma felsökningsarbetet av nöden.
Givet att enheten är en så grundläggande faktor för att människor ska tro...

Om vi fick en inomkyrklig ekumenisk ansats, skulle socialdemokraternas prioriterade och lite uttjatade tema inför kyrkovalet torpederas. Det vore roligt. Det kanske också är nödvändigt.
Svenska kyrkan är värd bättre än det de kyrkopolitiskt lagar till åt henne nu.
Ska vi hålla ihop kring ett teologiskt arbete om ämbetet nationellt, i stiften och i kontrakten?
Det tycker jag. Sedan får vi se hur det går.
Något händer väl, som det brukar, när människor försöker få veta vad Gud själv menar med sin Kyrka och hennes ordningar.
Jag är övertygad om att skit kan främja växt!

Detta är min mening.
Den respekterar jag.