Tucholsky

Till en partipamp heter en dikt av Dr Kurt Tucholsky. Jag läser om Tyskland, vårt Tyskland, som kommit ut i ny upplaga på Celanders förlag (2016). Diktens tema är frågan vad kamraten minns. Den slutar så:

Du vet inget mer om dina gamla kamrater.
Umgås med finansmän och soldater.
Höjer på axlarna, vid ett glas Hennessy,
som representant för vår socialdemokrati.
Du har frid med världen och frid i ditt bröst.
Men hör du inte vid midnatt en röst
som viskar, sorgsen men utan allt hat:
"Blygs du inte, kamrat?"
(aa s 152)

Temat återkommer.
Tucholsksy håller Noske och Ebert ansvariga för brutaliteten i Bayern mot kommunisterna, som utropat republik när krigets förlorats och allt var i upplösning. Minns att nazisterna har sitt ursprung i den miljön. Han noterar att Ebert översatte "revolvere" med "vältra tillbaka" och såg revolutionen vältas tillbaka till en skara ämbetsmän, som tog hand om maktutövningen. (s 196) Han varnade för den reaktion som skulle skapa det nya Tyskland i blod.
Till sist flyttade Tucholsky till Sverige, men då var han berövad just sitt Tyskland, det som var hans kallelse (jag kan inte hitta ett mer precist begrepp). Han kunde inte skriva längre och 1935 tog han sitt liv. I Hindås.
Tucholsky ligger begravd i Mariefred. Hans samlade verk finns på tyska och där ryms tragik och komedi sida vid sida. Han är en skarpsynt iakttagare, som speglar också oss och vårt: "Nyheter vill tidningarna ha, nyheterna vill de ha allesammans. Sanningen vill ingen." (Utanför  Verdun aa s 165-166).

Blygs S-kamraterna nu?
Eller är de stolta över kyrkovalsupptakten och tycker att den fungerade? Megafonpartiet kom på bild - kan verkligen socialdemokrater uppskatta den bilden av partiet?
Vore det inte bättre att säga att allt gick lite för fort?
Och det bästa vore att säga att ett politiskt parti inte ska ställa upp i kyrkovalet. De politiskt engagerade ska in i andra grupper. Gärna en intellektuellt välrustad grupp som Frimodig kyrka för där finns klokt folk, som agerat från Svenska kyrkans basplan, några i decennier.

Jag vet inte riktigt hur socialdemokrater m/16 reagerar.
En del är sprungna ur arbetarrörelsen. De insöp den med modersmjölken eller gick med i SSU därför att de ville förändra och stå orätten emot. Några gick inte med när de upptäckte hur de försiktiga karriäristerna använde en plattform för att ta sig fram i livet och bli kommunalråd. Med helt andra bakgrunder kom också vuxet folk.
En del gick, märkligt nog, med i partiet utan att fatta att det var partiet de gått med i. De trodde at de  "bara" var med i Broderskap. Salig Hellström hörde till dem.
Andra blev med parti, har jag förstått, då de tillfrågats om att sitta i ett kyrkoråd.
Professorskan E rekryterade professorskan B.
Och partiet skiftar form - från folkrörelse till organ och organisation. Makten försvinner uppåt.
Kamraterna som skulle kunna blygas, blir allt färre.
De har aldrig tänkt hur det var med syster Kerstins morfar, helt enkelt. De kan inte arbetarrörelsens historia och känner inte det ethos som bar rörelsen. De har aldrig bott i ett municipalsamhälle, det är kanske en viktig del av sanningen och sammanhanget.

Denna brist hindrar inte en grandios självbild: utan oss faller allt sönder. Vi byggde landet!
Det är en vacker sanning, men inte hela.
Kom ihåg kommunalrådsaspiranterna, de som då var 17 år och med i SSU, men aldrig vågade något. Välförhållandet var deras grundhållning. "Ja, Dag, det gick ju som man kunde tänka. Du blev präst och jag blev, ja, kommunalråd", som han sa.

Till självbilden hör förstås nidbilden av "de andra", för det finns i det kyrkliga allt tal till trots sannerligen ett "vi" och ett "dom". Stackars Tony Blair. Han är en socialdemokrat som inte bekänner sig till kvinnor i prästämbetet eller enkönade vigslar. I SAP hade han inte rymts. Han var högkyrklig och blev efter sin premiärministertid romersk katolik. SAP lyckades skaffa sig en sådan profil att partiet omfattade en liberal teologi som inte var liberal politiskt och inte teologi teologiskt.

Ska vi sluta med ännu en poetisk framställning, det är ju söndag och socialdemokraterna har samlats till kyrkopolitisk valupptakt. Dikten Köksväxter, tredje strofen. Ni hittar den i Tyskland, mitt Tyskland s 211-212.

Tankfull går jag i den trädgård
som är Tysklands politik;
sopprötter av alla sorter,
gödseln i vår republik.
Pampar uti redingoter,
parlamentsrutin har de ...
Och där sväller trögt, belåtet
kära goda SPD.
Hermann Müller, Hilferlisa
blommar snällt med doftlös flit
som den harmlösa rädisan
utanpå röd, inuti vit.

Läs Tucholsky. Han är rolig. Herr Wendriner följer han uppmärksamt och frågan om hålen i osten avhandlas sakkunnigt. Med humor håller han temporärt sin förtvivlan på plats, för han insåg så förtvivlat väl vart allt skulle leda.
Det gjorde det också.