Gemenskap

Om vi vandrar i ljuset har vi gemenskap med varandra, skriver S:t Johannes (om det nu inte är Johannes som lagt orden i Johannes mun, eller hur man nu ska se på de skrifter som Kyrkan håller för att vara Helig Skrift!). Men läser jag på, tycker jag mig förstå att kristen tro skapar gemenskap, Apg 2:41ff. Tron är gemensam, Rm 1:12. Frälsningen likaså. Judas brev v 3. Men försäljnuingsidén tycks numera vara att kränga gemenskap som vad då?

Om "gamla kapellet", dvs Två Systrars kapell i källaren på Två Systrars väg i Kalmar, hette det att det var så bra gemenskap. Jag polemiserade återkommande mot detta sätt att se på gemenskapen. "I detta kapell finns ingen gemenskap, men det kan bli om du bidrar till den." Det var klokt sagt av en då rätt ung präst. I Kalmar har det blivit annorlunda, ser jag i helsidesannonsen i Barometern/OT den 10 oktober.

"Kyrkan är en mötesplats för alla - oavsett om du ser dig själv som troende, sökare eller tvivlare är du välkommen att dela gemenskapen. Kyrkan är en plats för gudstjänst, bön, gemenskap, möten med andra människor, eftertanke, sång, musik, stillhet och glädje.
I livets alla skeden finns kyrkan här för dig. Välkommen."

Jag finner detta vara en usel text.
Hade detta förslag presenterats  för de då unga prästerna, hade den strimlats vid något av våra alerta morgonmöten. Vi fungerade så.

För det första är "Kyrkan" inte en mötesplats för alla. Det kan vilken sociolog som helst ge besked om. Det vet folk. Den vill vara, men det är en annan sak. Det "folkomfattande draget" hör till. I teorin. Mötesplatstanken däralla fylkas hör en förgången tid till. That was the Church that was. Om den ens fanns då.

För det andra är talet om gemenskap alltså osant. Rent konkret. Vem producerar denna gemenskap som ska konsumeras på plats? Det är svårt att komma in i en församling, det vet de som försökt och det vet varje seriös präst och diakon. De som är där, ser fromma och fina ut och de är oftast upptagna av varandra. Det är begripligt eftersom det är mänskligt. Fenomenet kommenteras i Jakobs brev.

För det tredje är talet om stillhet konstigt. För att inte tala om eftertanke. Tanke efter vad då? Evangeliets förkunnande? Vart tog den tanken vägen att vi kommer till söndagens högmässa för att hämta hem det vi behöver: förlåtelse, liv och välsignelse. Sedd i historiens ljus kanske Kyrkan inte ska förknippas med stillhet om det inte är kyrkokris. De kristna kallades "de som är på Vägen", inte "Stillhetens folk".

De då unga prästerna hade nog stampat av här.
Kyrkan som ett livsviktigt förrådshus. "Stans centralt belägna glädjehus", sa jag en gång om Kalmar domkyrka vid en stor musikgudstjänst. Prosten Pehr återgav uttrycket i just Barometern...
Skulle Kalmar kört en glädjehuskampanj, helt enkelt? Utmanat. Beskrivit vad som faktiskt händer i Kyrkans liv och med oss.
Man kunde kört Lk 1:1-14 också eller Apg 1:8. Lukas med frågan hur vet du att han ljuger och Apg 1:8 med konstaterandet att det blev just så som Jesus sa att det skulle bli.

Nu satsar Kalmar på Dopets dag i Domkyrkan.
"Dop för alla".  Saken förklaras: "Det betyder att kyrkan under en dag öppnar upp för spontana dop." Det är enkelt: "Kom som du är, utan förbokning, samtala med präst och församlingspedagog och upplev sedan dopgudstjänsten." Upplev! Vad hade den gamle domprosten i Kalmar J.A. Eklund sagt om detta, som vi inte gått på, de då unga prästerna. Doppastoralen var viktigare än så och gav tid för hembesök.
Tidschemat anar jag. 12.50, 13.50 samt 14.50 är det samling. "Vi sjunger tillsammans, samtal inför dopet och därefter kaffe och doptårta i Nicodemussalen." Det enda som saknas i detta upplägg är - dopet!
Men det handlar kanske mindre om  dopet och mer om medlemskapet?
Det där med att en ny och kostbar (kursiverat här, DS) sten förenas med kyrkans mur, har fått en vidare betydelse. Sv ps 369:3.
Och i vilket töcken försvinner nu de gamla distrikts- och församlingskyrkorna? Är det alltså Domkyrkan som gäller numera? Varför skulle vi då bygga kyrkor i stadsdelarna?

Finstilt får vi i annonsen veta:
"Svenska kyrkan i Kalmar omfattar fem församlingar, med sammanlagt cirka 25 000 medlemmar, begravningsverksamhet samt administration."

Men, hallå! Svenska kyrkan framträder inte som denna storhet utan som församlingar och stift. Det "Svenska kyrkan i Kalmar" som presenterar sig finns inte! Inte i Kyrkoordningen i alla fall. Och Hegel hade kommenterat diskrepansen mellan det som sker och det som skrivs i lagarna. I denna diskrepans visar sig ett samhälles upplösning, hade Hegel sagt. Marx hade hållit med.
De unga prästerna, inlästa på Hegel och annat, hade påpekat detta och lyft bort meningen. Alldeles bortsett från att de nog ställt frågan hur Svenska kyrkan i Kalmar kan omfatta begravningsverksamhet och administration. Detta hade de inte - fattat!

Har dom slutat tänka i Kalmar?
Ska det bli lika uselt i Kalmar som på andra ställen?
Det enkla svaret är nog: Varför skulle det inte?