Modéus II i Rydaholm mm

Jag var på kapellinvigningen i Rydaholm.
Ni tror att det största evangeliet svarade Modéus II för. Egentligen inte. När kyrkoherde Thomas Gustafsson meddelade att det fanns kommunionsstationer och att man också kunde kommunicera framför det blå skåpet, kände jag hugnad i själen. Hur det än är - i Rydaholms nya Mariakapell finns det hopp. För alla. Också för den som skitit i det blå skåpet.

Modéus II sa det gamla vanliga, att det inte skulle vara ett "vi" och ett "dom", och det kan man alltid säga, fast vi vet ju hur det numera egentligen förhåller sig just i Svenska kyrkan. Det var mycket framtid och hopp därtill. De ska tala så, de professionella optimisterna. Vi lyssnar, men endast i mycket överförd och fromsint mening tror vi detta.
Jag övertygades knappast ens av talet om kampen för en enda värld och en enda mänsklighet. Inte ens när Modéus II talade för en kyrka som skulle våga svara, grep det tag i mitt hjärta. Jag har helt enkelt varit med för länge. Och det är inget att säga något om. Jag menar, det är inte Modei fel.

I lördags läste jag Modéus II i Barometern/OT.
Han skrev en artikel avsedd att publiceras 31 oktober, men den hade nödtorftigt redigerats till att påven "inom kort" kommer till Sverige.
http://www.barometern.se/debatt/paven-inspirerar-till-dialog/
I texten talades det dock om gudstjänsten som "idag firas i Lunds domkyrka" och om påven, en världspolitisk aktör "som i dag besöker Sverige". Jag blev frågande.

Först vid beskedet att Modéus II ska till gudstjänsten.
"Det är med glädje jag kommer att resa till Lund för att delta i en historisk gudstjänst." Nu får inte kyrkostyrelsen plats men tydligen biskoparna. Det passar i det romerska konceptet som hand i handske. Men den för Svenska kyrkan viktiga kombinationen av folkligt styrande och prästerlig ämbetsförvaltning fördunklas. I Svenska kyrkan är det nog kyrkostyrelsen som är det främsta organet när kyrkomötet inte är samlat. Det framgår inte klart av personsammansättningen vid gudstjänsten i Lund. Då blir det ett "vi här uppe"-perspektiv och därmed per automatik också ett "dom där nere".
Lite frågande blir jag allt. Vem bestämde detta? Kyrkokansliet? Kyrkostyrelsen, värdfolket, gjorde det inte.

Jag blev frågande också inför talet om historisk gudstjänst. Sådant är ett vanligt men vad som blir historiskt vet vi inte förrän i efterhand. Jag har varit med om mycket i det kyrkliga som kallats "historiskt". Det mesta av detta historiska minns ingen längre.

Modéus II får till det:
Låt oss tillsammans med evangeliet som grund, gripa oss an dagens utmaningar lika konkret som påven valt att göra det. Låt oss hitta varandra i engagemang för klimatet och för en human flyktingpolitik. Låt oss gemensamt agera för fred, rättvisa och försoning."
I fokus ska det som förenar stå, menar Modéus II.
"När vi är trygga i vår identitet kan vi mötas och tillsammans arbeta för en bättre värld."

Frågan om rättvisa bränner till.
Som på Gotland, där människor demonstrerade och några uppsökte åklagaren i hans hem för att tydligen föra en rättspolitisk diskussion. Det skulle de inte gjort. Och de som demonstrerade för en sexuellt utsatt kvinna, kunde buntas ihop som nazister. Jag tror inte att det riktigt var så. Bilden som illustrerade påståendet var inte från dagens Visby utan snarare från 30-talet och någon större svensk stad, Stockholm eller Göteborg, inte Berlin. Tänk om folk faktiskt uppfattar att de måste stå upp just för rättvisa när orätt begås och staten med dess våldsmonopol sviktar.. Frågande blir jag. Och jag frågar mer uppåt, om man så säger. Politiskt, alltså.

Jag blir kanske än mer frågande inför ansatsen, där Modéus II fokuserar på påven, en hållning som för purlutheraner skulle betraktas som förvånande.
I Lund och sedan i Malmö ska en ekumenisk dialog manifesteras och en allvarlig ansats inför året 2017 tas. Vad finns nu 500 år senare att säga om reformationsskeendet då och därefter? Modéus II fokuserar då på påven. Han nämner dokumentet Från konflikt till gemenskap (Artos 2016), som Mikael Löwegren översatt. Det kom 2013. Utan att Artos tryckt på (sic!), hade dokumentet bara funnits som pdf-fil. Jag har inte sett någon maning till stiftets prästerskap att skaffa sig boken och läsa på, inte ens Kyrkostyrelsen har läst. Frågan ska väl ändå ställas var det då med så självklar elegans  styrs bort från teologi och reformatoriska eller motreformatoriska insikter till klimat, fred och flyktingmottagande? Varför inte tala om det saken handlade om för 500 år sedan? Handlar saken inte fortfarande om detta men med en del andra infallsvinklar?

Skulle flyktingmottagandet upp på agendan finns det tydligen utomordentligt allvarliga frågor att ställa, när staten skyfflar den frågan i kommunernas knä. You ain't seen nothing yet, antar jag. Vore detta inte värt att tala om, ett flyktinghaveri två steg. Först på Medelhavet inför Europas stängda gränser och sedan i flyktingmottagandet bakom Sveriges stängda gränser. Varför kan de kristliga inte komma bort från enkla slagord till kalla politiska analyser av hur det egentligen är?

Om nu påven inspirerar Modéus II till dialog så kanske påven ändå får problem i mötet med Modéus II. Hade en romersk katolsk biskop gått i prideparad med en man som sedermera döms för grovt barnpornografibrott, hade den biskopen förflyttats. Rom tar inte risker längre efter miljardskadeståndskraven i USA. Men vad hade Frasse sagt när han förstått att Modéus II vägrar prästviga de män som har en katolsk förståelse av prästämbetet? På vilket sätt inspirerar Frasse Modéus II i detta stycke? Man vill gärna få veta och fattar att det får man inte. Inte här i tiden i vart fall.

Vi ska hitta varandra i engagemang för klimatet och för en human flyktingpolitik. Under dessa auspicier börjar det reformatoriska 500 år senare.
Hade Dr Martin Luther skrattat?
Kanske hade Hegel sagt att reformationen utspelar sig två gånger. Först som tragedi och sedan som komedi.
Nu hade Hegel i så fall skrattat.