Glädje

Det finns biskopar som är på mig och vill att jag ska skriva positivt.
Konstigt med biskopar.
När jag i den stabila svenska krigsmakt som hade 13 brigader eller i vart fall 9, var det en dygd att se svagheterna och bättra det som brast. Vi hade stora krigsövningar för att upptäcka detta. Min militära karriär kröntes med blågult band i mössan. Jag var förbandsinstruktör, det som i dagligt tal kallades stridsdomare. Såg en stridsdomare sådant vi tillsammans kunde förbättra var det en framgång.

Så inte i det kyrkliga. Nu har jag skrivit mycket positivt i mitt liv. 101-punktsprogrammet i Norra Möre kontrakt skrev vi tillsammans (men sedan sparkades jag som kontraktsprost och vet inte riktigt hur många konkreta punkter som genomfördes, men en del var det under min tid och några genomförde jag på den nye kontraktsprosten uppdrag efteråt (vilket jag nog inte borde ha gjort, men jag kände att om inte jag tog tag i det hela skulle några präster inte få det jag lovat dem....) Det finns nog fler dokument av det slaget i gömmorna. Där kan man se vad vi tänkte och faktiskt gjorde. Kritikens fortsättning är formulerandet och gestaltandet av alternativ.

Jag skrev den positiva boken Den stora berättelsen (2004), som i alla normala sammanhang skulle betraktats som ett konstruktivt bidrag med plats för gensägelse och samtalsöppningar. En uppsättning yngre präster kompletterade framställningen. Den boken ska Åke Bonnier få, när vi träffas till kyrkomöte i november. Han har nämligen inte läst den. Han är inte ensam. Nu talar vi om Svenska kyrkan så därför blev utfallet av boken inte riktigt detta positiva och blomsterbekransande. Fel författare. Låter jag bitter? Alls inte. Insiktsfull. Men när den yttersta domen kommer och det blir tid för den redovisning som begynner på Guds hus, kanske frågan ställs till de högre och finare kyrkliga varför de inte brydde sig om boken. Vi får se och höra.

Nu är jag dock inte bara positiv.
I går satt jag i bilen till Kalmar för att gratulera barnbarnet Sigrid, 8. Hög stämning på åttaåringen och god brunch. I bilen spelade jag revolutionär musik, Röda Bönor, och kände föraktet för utrensarna i kyrkomötet växa.
Vad är det för folk som hör till vänster, vänster om centerpartiet, och låter sig kommenderas av ombudsmannen Anna Ekström med ett förflutet i folkpartiet och således nu i liberalerna. Tänka sig en situation där Erlander skulle låtit Ohlin bestämma!
Vänstern i Svenska kyrkan, den till vänster om SAP, ger jag som bekant inte mycket för. Marx har denna vänster inte läst. Sannolikt inte heller den lärorika boken Om nödvändigheten av den socialistiska revolutionen, inte Marxismens politiska ekonomi av Mandel och knappast Jörn Svenssons Du ska ta ledningen och makten. Så vad är det för vänster?
Och vad är det för socialdemokrater? Har de läst Tage Erlanders dagböcker, bok efter bok till och med år 1968? Det har jag. Då slår det mig hur främmande det borde vara för en anständig arbetarrörelse att köra den lilla lurendrejerikampanj som det ska röstas om i Kyrkomötet och sedan bli fläsk i valrörelsen för de uthungriga horder som ska bedras när reservationen inte når tillräckligt stor majoritet.

Jag skriver inte mer än så. Det är söndag och då ska bloggen vara snäll. Men ni som inte på länge spelat Röda Bönor, hetsa gärna upp er med dessa gamla godingar.
Bättre att vara revolutionär än bara sur och tvär - det är rådet inte bara till äldre kamrater av min årgång!

Göteryd och Pjätteryd är vad som gäller idag. Samt fruns födelsedag. Det är idel glada tilldragelser.

Jag kompletterar min glädje när jag läser Lillemor Högerås nya bok, Det tar ett liv (Solvändan Förlag 2016). Här är bibelutläggning som bibelpoesi. Det finns ett index för att läsaren ska kunna orientera sig men dikterna står som iakttagelser och reflektioner utan att jag först kollat vilken bibelberättelse författaren startar i. Här uttrycks ett stycke bibliskt allvar som inte utesluter självironi och samtidskritik. Bibelreflektionen ska väl fungera så. Det kan handla om förvirringen och om sorgen som ligger tung bakom gnistrande tänder. Lillemor slår vakt om det innehållsrika samtalets alla ingredienser. Hon är en bibelläsande psykoterapeut och beskriver sig som en som "själv ständigt letar efter sånglärkan".

I bilen till Göteryd och Pjätteryd kanske jag ska försöka komma på när jag senast hörde en predikan som mynnade ut i en dikt. Det måste ha varit Pehr Edwall och en predikotradition med litterära anspråk. Så har jag nog aldrig predikat. Varför inte? Däremot lärde jag församlingens barn en dikt som jag tillskrev Bo Setterlind:
Lyckans lilla tomte
Kommer till oss här
Hälsa, frid och glädje
Rikt han oss beskär.

En dikt av detta slag kan utan vidare vara en äkta setterlind.
Barnen lärde sig dikten illa kvickt. Vi läste den på julfesterna i korus. Jag minns den fortfarande. Då talar vi nog stor poesi, den som förlöser oss till glädje. Talar vi så om tillvaron, blir biskopar glada.