S, SD och SvK

Överläggningar om prästlönetillgångar i Uppsala i går. Vänlighet. 
Wanja kramade mig - politik, inte ens kyrkopolitik, styr på person. Inte för alla i varje fall. Men jag är efter samrådet lite osäker på om alla vill inse hur det är på väg att bli: en utsatt minoritetssituation för Svenska kyrkan och ett kyrkoval som kan exkludera de människor som går i kyrkan på söndagen. Det ska understundom inte mycket till för att någon ska ge upp sitt kyrkliga. Kyrkotillhörigheten är en planta att vårda med omsorg, inte en självklarhet. En självklarhet har det varit och detta har kyrkosystemet tryggat sig vid och levt av. The times they are achanging...

I den nya tiden blir det alltså politisk valkamp i det kyrkliga. S mot SD i SvK. De politiska motsättningarna ska kläs i kyrkopoltiisk gestalt. Det betyder att Svenska kyrkans egna frågor antingen försummas eller underordnas detta övergripande intresse att åstadkomma politiska polariseringar.

För S är de enkla att förstå. 

Stefan Löfven har sagt att SD har en annan människosyn. Det finns goda skäl att ifrågasätta det talet. SD är höger, gammal höger eller högersocialister. Kan de kopplas till fascism och nazism? Jag blir alltmer tveksam till det påståendet, som jag finner klent belagt. Jag har dock träffat riktiga nazister. Det skulle kunna tänkas att de i denna brist på tydliga nazistiska alternativ röstar SD om de inte dött, men de två jag närmast tänker på har gjort det. En har jag begravt. 
Jag menar att S måste fundera över vad som ger SD framgångar bland dem som tidigare röstat S. Det handlar inte så lite om protest mot globalisering och försämringar, en politik som inte levererar, som ödelägger landsbygden och som hanteras av politiska broilers och teknokrater. Dessa insikter måste ett socialdemokratiskt parti kunna fånga upp och agera i/mot. Annars blir det socialdemokrati i Weimarrepubliken. Det var eländigt och det blev eländigare. Som bäst blir det upprepade tal om behovet av radikalitet. Bara de riktigt dumma skulle då fråga socialdemokraterna var de i vanliga fall förvarar sin radikalitet.

När Jesper Eneroth vill ha en kyrka i takt med tiden, läser jag alltså Tucholskys dikt Vrid dig hit, vrid dig dit, lilla vindflöjel. Det är s 337-338 i Tyskland, mitt Tyskland (Celanders Förlag)

Där slutar stroferna i stigande takt.

Man måste gå i takt med tiden!

Man måste stå i givakt för tiden!

De ska gå till slakt med tiden.

Tänkvärt på sitt sätt. Tucholsky skrev dikten den 16 februari 1932.

SD kör väl en kampanj för att slå ett slag för konservativ kristendom. 

Vad ska konserveras? 

Den som vill bevara ska förlora - har inte Frälsaren varit tydlig på den punkten? 

Det är radikal kristendom eller en svensk modell av radikal ortodoxi, dvs en rätt lära och en rätt praxis som kommer därur. Det är en hållning för Frimodig kyrka att leva! 
Kanske kan SD lura en del kyrkokritiska med att de har ett handlingsprogram för en konservativ kristendom, svensk flagga som korset står tecknat på, morgonbön i skolan samt kalla avritningar på härdande kyrkliga ungdomsläger samt eventuell präster i svart kappa, men det är inte så mycket att längta efter. SD har för svag förankring i Svenska kyrkan för att kunna leverera ett trovärdigt kyrkoprogram, dvs för få samtalspartners som med kreativa perspektiv frimodigt tänker framtid. När jag hört en SD-man i Kyrkomötet utlägga vad han tror och icke-tror, inser jag och hoppas att de kyrkokristna i partiet också gör det. Bort med partipolitiseringen i Svenska kyrkan!

Politiska partiväsenden är inte rustade för att tänka kyrka och framtid. Varför skulle de? Men prata kan de om de får ställa upp några enkla slagord. Med dessa kanske Svenska kyrkans framtid kan avgöras men inte skapas. För det är en rimlig reaktion att inte vilja vara med, när andra vill bli herrar i vår Herres kyrka. Och löjet utmanas när de som valts in på lokalplanet plötsligt ska kliva fram som kyrkvärdar. Patron Esping i politisk gestalt uppfattar den som läst Nilsson Piratens Bock i örtagård.

S och SD kan som politiska partier inte älska Svenska kyrkan. Det kan inte heller C. Människor kan älska. Inte partier. De är inte konstruerade så.

Nu är det inte säkert att alla kyrkopolitiker älskar Svenska kyrkan. De kanske hellre älskar något de kallar "Kyrkan" eller karismatiken eller sin egen tankemodell av vad det är att vara Kyrka. Men den som inte älskar den Kyrka han/hon har sett kan inte heller älska en Kyrka han/hon inte sett. Det blir en idévärldens kärlek och det hela slutar i självbespegling.

Svenska kyrkan är värd mer än så. Och valet 2017 viktigare än att det ska bli platsen för politiska förpostfäktningar inför valet 2018. 

Låt oss tala om Jesus och om hans kyrka. Låt oss tala om kyrkliga problem och om hur de ska hanteras. Kanske ska några nogsamt läsa boken That was the Church that was inte för att den är felfri men därför att den ger många infallsvinklar för att tänka om den svenska kyrkan som var men som inte längre finns. I den fanns en del svenskkyrkliga identitetsmarkörer att ta upp, förvalta och förnya. Låt oss diskutera vad reformation nu måste innebära och markera att det inte innebär att förändra utan just förnya utifrån Bibel och bekännelse. Bekännelse kan man gärna få förstå som Tradition, med stort T, för det är den och det ville den vara.

Ska vi ställa impertinenta frågor i kyrkovalet till kandidaterna? 
Det betyder frågor om egen kyrkogång, egen tro och egen målsättning för den kommande mandatperioden? Ska vi fråga om kandidatens tankar om Jesus men också om doppräst och konfirmationspräst och vad dessa betytt? Listan kan göras personlig och därmed kyrkopolitiskt intressant.

Självdeklarationen kunde innefatta fyra punkter.

Jag definierar mig som 1. kristen 2. evangelisk katolik 3. svenskkyrklig (döpt, konfirmerad och kyrkogångare i SvK) och 4. högkyrklig.

Hur definierar andra sig, dvs hur definierar du dig själv?

Kan man med trovärdighet ställa upp i kyrkovalet om man bara får en självdefinition i två punkter - och inte säkert i den ordningsföljden, men jag tänker positivt: 1. Kristen 2. Socialdemokrat eller Sverigedemokrat -?

Ska vi också ställa den kliniska frågan vad de olika nomineringsgruppen har att säga om det förhållandet, att människor som hela sitt liv haft sin andliga hemvist i Svenska kyrkan tröttnar och går sin väg, inte sällan etiketterade av de politiska partierna som homofober och kv*nn*pr*stm*st*nd*r*. 

Bra eller dåligt?

Vad tycker ni?