Together in - ja vad då?

500 år av reformation ska högtidlighållas som ett led i den fördjupade dialogen mellan den Romersk-katolska kyrkan och Lutherska Världsförbundet. Det blir gudstjänst i Lund och event i Malmö. Ni vet att Frasse och LVF-ledningen kastar sig i bilar efter gudstjänsten i Lund och fraktas till Malmö Arena. Där heter eventet Together in Hope. På flerfaldiga sätt kommer där de båda kyrkofamiljernas ansvar i arbetet för rättvisa och fred att lyftas fram.

Jag blir rädd.
Svenska kyrkan är bara värd i det lokala, inget mer. Men vad har Frasse, Kurre Kardinal, Munib Younan och Martin Junge att fira? 500 år av reformation? Motreformationen kan förstås räknas som reformation, men är det i någon vettig mening verkligen 500 år av reformation vi talar om?
Kanske om vi menar att varje högmässa reformerar oss, och det kan vi mena.
Så brukas inte riktigt begreppet normalt. Under dessa 500 år är det många år som de båda kyrkofamiljerna inte reformerats.
1600-talet och 30-åriga kriget ska vi inte räkna till reformationsåren väl? Upplysningstidens 1700-tal, allra minst i Frankrike hör inte dit. De på kunglig befallning unierade tyska kyrkorna - är det verkligen i katolsk eller ens luthersk mening reformation?

Är inte sanningen om Frasses och Kurre Kardinals kyrka att det skulle dröja till Johannes XXIII och Andra Vatikankonciliet innan det blev en markerad reformation? Dr Luther skulle varit nöjd med somliga av besluten som fattades då men hade han inte lite syrligt sagt att det var på tiden, han som många andra katoliker? Krigsåren, WWI och II, men inte heller Vatikanens hanterande av de franska arbetarprästerna övertygar väl om vi håller oss till reformationsbranschen?
Är det en phantasma som högtidlighålls?
Då säger jag med August Strindberg: Förbannat vare skönljugeriet.
Om högtiden gäller vad som gäller om hö.
Ni förstår.

Ni fattar också att det som ställs i utsikt inte handlar om allvaret i den kyrkliga splittringen eller om insikter om begångna misstag och möjligheter att nu hantera dem. Exsurge Domine kan påven inte ta tillbaka. Kan han ens moderera? Man behöver för att med behållning delta i högtidlighållandet inte ha läst Från konflikt till gemenskap, tycks det mig. Allra minst för eventet på arenan. Det är inte sådana frågor som står i centrum.

Temat är alltså särskilt de båda kyrkofamiljernas ansvar i arbetet för rättvisa och fred.
Här blir jag rädd på riktigt.
I Oblast Kaliningrad (oblast förstår jag både som län men främst i det sammanhang jag utbildats för som militärområde) har Iskander-misslier placerats i Baltisjk, marinbasen. De når till Vättern och kan bära kärnvapen. Det är inte första gången det finns kärnvapen som varit avsedda för mål i Sverige. Vid finska gränsen har robotförband placerats. Vid gränsen till Ukraina finns stora arméförband. I Aleppo bombas hänsynslöst och något slut på kriget i Syrien kan vi inte se. Tvärtom skärps tonläget och Putin ställer in ett besök i Frankrike.

När de kristna då högtidlighåller och lyfter fram de båda kyrkofamiljernas ansvar i arbetet för rättvisa och fred, drabbas jag av Chamberlain-syndromet. Peace in our time. Han sa så, för han hade bett så i Church of Englands evensong. I München hade bönhörelsen kommit. Chamberlain lät lura sig fast det var var eller just för att det tedde sig så fromt och fint. Bönhörelse!
Antagligen lever också vi i en förkrigstid och inför år när vi ska vänta oss förändringar som blir försämringar.

Det var länge sedan så mycket stridskrafter stod i vårt närområde. Ska vi inte låtsas om det, bara säga ett käckt "lappri!" - ?
Kamraterna i Bryssel förser mig med information om desinformation två gånger i veckan. Inte överstarna Salander och Olofsson, de är tillbaka i Sverige, men under sin tid i Bryssel försåg de mig med nya kamrater.
Till de hotande krigstecknen hör just de kristligas tal om ansvaret i arbetet för rättvisa och fred.
Det ansvaret har en mängd döpta i Svenska kyrkan tagit med vapen i hand. Vi lyckades i den fredsinsatsen. Det var att ta ansvar. Beredskapen att erlägga också blodskatten, ett dåförtiden manligt obligatorium/privilegium, demonstrerades i uniform m/58 och m/59.
I det kristliga brukar inte saken uppfattas så.

Kurre Kardinal kommer inte att få en för samvetet besvärande resa till Lund.
Här kan högtidlighållas utan besvärande frågor till det romerska kyrkosystemet. "500 år av reformation" kallas den blöta filt som läggs över alla skarpa frågor. Kyrkodiplomatin skördar framgångar. Det blir inte heller svårt att vara lutheran, inte ens lutheran med en markerad teologisk position på markerat avstånd från Dr Luther. Glömda är alla kättarförklaringar, de som styrde mot salighetsfrågorna. Kvar står detta besvärande, att Luther var antisemit. Den saken hanteras genom lämpligt avståndstagande. Frasse kommer inte att beröra pinsamheten, har jag förstått.

Frasse stackarn.
Den 1 november ska han fira utomhusmässa. Mässfirandet var inte LVF överförtjust i. Frasse skulle egentligen ha flugit tillbaka på kvällen när eventet var slut och sova i sin egen säng i Domus Marthae. Att fira påvemässa dagen efter är som att tillsammans bjuda till en fest, som avfiras med slut kl 18,  men så ordnar den ena av värdfamiljerna ett jätteparty dagen efter. Det är jättepartyt alla minns. Vad förfesten handlade om, kommer ingen längre ihåg. Värmen som möter Frasse kanske håller den skånska kylan på avstånd.
Nu sägs, att Skåne är varmt och skönt i november. Blött? Tak över huvudet, heter det.
Ljummet om inte vinden kommer norrifrån.
I mina dystra stunder tänker jag: Frasse + Lunginflammation = Sant.
Blir det så att påvar hanterar lutherska reformationer men inte luthersk prestige och svenskkyrkligt revirpinkande?

Jag säger inget om allt detta. Intresset ljuger aldrig. Eller alltid.
Men i korthet ska det nog enkelt sägas, att lutheraner ställer påven i kylan medan de romerska katolikerna kvickt kyler ner högtidlighållandet av reformationen, som de knappast kan gilla att fira. Strindberg igen.
Själva ansatsen "Together in Hope" är vacker men kanske till intet förpliktande. "Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi bli", som det heter på dåligt hanterad svenska.
Var tanken att själva högtidlighållandet den 31 oktober skulle stå i centrum för uppmärksamheten är misslyckandet dock ett faktum redan på förhand. Denna insikt förtar inte att det ska bli intressant att följa högtidlighållandet.

Dessförinnan har jag gått igenom och kompletterat det egna krigsförrådet av livsmedel, medicin, förbandsutrustning, drivmedel och möjligheter att sköta hygien samt därtill omgrupperingsmöjligheter. Spadar finns på plats liksom presenningar. 10 dagar ska förråden räcka. Minst.