Thomas Andersson (1955-2016)

Thomas Andersson dog den 5 oktober har jag nu fått veta. Jag förstod då att han inte kommenterat på bloggen på ett tag. Först trodde jag att han rest utomlands, höstsemester i solen eller så. Men sedan blev jag lite undrande. Det är en dryg månad sedan han gav ett livstecken från sig.

Thomas var en vänlig man, bildad präst och teologiskt begåvad. Jag talade med min höglärde docentvän och fick frågan om Thomas var en Thomas av Aquino eller en Albertus Magnus. Han var det senare. Albertus Magnus var dominkanermunk liksom Thomas och ofta på vandring mellan Köln och Paris. I allt var han en uppmärksam iakttagare. Thomas av Aquino satt helst i tankar eller skrev. Albertus läste vad andra skrivit, tänkte över det, iakttog världen och antecknade. De som läst hans bloggkommentarer, vet hur jag tänker, men vet inte att Thomas Andersson hade ett manuskript på tusen sidor med iakttagelser. En Albertus Magnusson dyker nog upp vart 800:e år ungefär. Denna gång, märkligt nog, i Karlstads stift. Det fattade inte biskopen och inte domkapitlet.

Jag säger inget om Svenska kyrkans faiblesse för att inte ta människors kapaciteter till vara eller se till att utveckla dem i gemenskap. Jag har mer funderingar över vilka nådegåvor Svenska kyrkan konsekvent vägrar sig själv. De som bär ansvar kan inte se, orkar inte se.

Thomas och jag var på teologisk konferens i Bergen och mötte begåvade teologer från England och Norge. Det var stort för oss båda, men jag tror att det var störst för Thomas. Han var glad som en bibliotekarie på Bok & Bibliotek i Göteborg.

Hans sjukdomstid var kort. Jag är inte helt säker på att han förstod allvaret i sjukdomen, tumörer är av denna värld och för den var Thomas om inte främmande så frågande/ifrågasättande. Hans perspektiv var större än det som ryms under en livstid.

För egen del kommer jag att sakna inte bara mannen själv utan allt som han försåg oss/mig med. Tips på artiklar och böcker som borde läsas. Nu är jag så gammal att när kamraterna dör så funderar jag över framtiden. Det ska komma en tid när de som lever avundas de döda. Vi är inte riktigt där ännu. Jag kanske aldrig hamnar i det läget heller. Då får jag nöja mig med att se förlusten och vara glad för att jag fick vara Thomas vän. Men nog saknar vi hans bloggkommentarer! Thomas bloggkommentarer uttrycker en hållning värdig Albertus Magnus: samtalsglädjen.

R.I.P.