torsdag 20 oktober 2016

Tillbaka till framtiden

Det är bara att fortsätta det trägna arbetet att fundera över framtidsbilderna i Växjö stift. Jag hakar på gårdagens Bloggardag om någon inte har sammanhanget klart för sig. Mina små kommentarar är kursiverade. Referensen är
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/mala-framtidsbilder

Gudstjänst att längta till
I Växjö stift ...
... firar vi gudstjänster som berör, engagerar och utmanar.

Är gudstjänst högmässa eller något annat?
Jag läser om nattvarden. Vi samlas för att minnas den sista måltiden och det är en högtid och vi kallar den för nattvard, inhämtar jag på Svenska kyrkans hemsida. 

Denna reformerta nattvardssyn framställs som Svenska kyrkans. "I nattvarden tror vi att vi blir indragna i Jesu död och uppståndelse" Jesus jämförde brödet och vinet med sig själv. Gud är närvarande. "Alla döpta är välkomna att delta i nattvarden. Om du inte är döpt, är du välkommen ändå. Men fundera gärna över om du vill bli döpt."
Jag vill för egen del inte fira gudstjänst ihop med dem som kommer fram för att ta emot bröd och vin. Mässan är mer än så. Det engagemang jag får från Svenska kyrkans hemsida utmanar mig att inte vara med. Det är alls inte svenskkyrkligt, inte evangeliskt och på intet sätt katolskt. Konfirmationsprästen lärde annat!

Nu är problemet kanske inte så stort att gudstjänsten inte engagerar. Hur många kyrkor i Växjö stift har inte längre söndaglig gudstjänst? Ormesberga t ex. Så vad med gudstjänstfirande som berör, engagerar och utmanar dem som är utelåsta? Saker Herrens Heliga Nattvard, alltså.

... finns gudstjänstgemenskaper där alla känner sig välkomna.

Alla välkomna? Pensionerade präster, och inte bara de, funderar mycket över var de kan få komma till en anständig svenskkyrklig högmässa och prognosticerar att om några år, går det inte längre. Då kan de inte köra bil. 
Den nya insikten om kyrkfrämlingskap också hos de vigda är ett problem att hantera. 
Men vad är en gudstjänstgemenskap där alla känner sig välkomna - rent konkret? Är det en där gudstjänst firas som i den nuvarande kyrkohandboken?
Det väl inte heller hjälpas att vi måste fråga hur stiftet ska göra för att kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*. ska känna sig hemma. 
Blir prästkandidater av det slaget prästvigda i fortsättningen så att de som har denna goda övertygelse får präster av sitt slag? 
Hur tänker Modéus II? Omprövar han nu?

... stärks vårt kristna liv av bön och bibelläsning, förkunnelse och mässa, tystnad och musik.

Det låter något, men nog är det fel att vårt kristna liv stärks av tystnaden. Kväkare är vi inte. Det stärks i tystnaden, men det är något annat. Nu stärks tron också av gemenskapen. Kristet liv är gemenskapsliv. Här hade några viktiga komplikationer tarvats.

Det där med bönen funderar jag över. 
I Östra Småland i går skrev Modéus I en insändare "Klockorna ringer för fred åt Syriens folk". Det handlade om biskopens förtvivlan och upgivenhet, delad med många, och nådde fram till slutsatsen att "när vanmakten är som störst är det viktigt att samlas i bön." Bäst blev när vi skulle stanna upp "i eftertanke, hopp eller bön - allt efter ditt eget perspektiv. Oavsett religiositet, ideologi eller inriktning behöver vi samlas för världens och framtidens skull." Så löd biskopsorden. Bön eller eftertanke eller ett oprecist hopp framstår som utbytbara storheter. Kanske är det så...

Jag är trots allt så mycket kyrkokristen att jag kände alienationen gripa tag i mig. Är inte bönen mer progressiv och grundläggande än så? Ber inte en kristen alltid och inte särskilt när vanmakten är som störst utan minst då - och blir i sin vanmakt beroende av Kyrkans gemensamma bön, den som bär mig när jag inte orkar. Det fromsinta och nattomhöljda från Jönköping är inte riktigt min melodi. Jag är döpt i Bymarkskyrkan (dåförtiden kapell), men kom sedan bort från Jönköping i tid. Så markerar jag distansen till Rydberg.

... står tro och liv i centrum vid dop, konfirmation, vigsel och begravning.

Detta finner jag egendomligt. 
Prognoserna talar om ett markerat minskande antal människor som begär de kyrkliga tjänsterna. Vi ser det i dopstatistiken, konfirmationsstatistiken, statistiken för kyrklig vigsel och att det ska vara kyrklig begravning är inte riktigt självklart. "That was the Church that was", som vi pålästa säger. Det kan betyda att de färre kyrkliga handlingar vi får vara med om, blir tydligare när det handlar om kristen tro och liv. Men det sägs inte i målsättningen. Kanske blir alla handlingar helt enkelt lite mer religiösa och detta i största allmänhet. Den komplikationen hanteras inte heller. 

I skiftet mellan det som vuxit fram och det som utvecklar sig finns ett vägval: Mer Jesus eller mindre. Valet är på sitt sätt inte självklart för en folkkyrka.

Som i går gäller att vi negerar satserna för att se vad de tar spjärn emot. Vad finner vi då? Hur hanterar vi våra nyvunna insikter? Detta kanske är så klokt att vi baxnar - men om inte?

En av döttrarna skickade ett tänkvärt ord.
"When you are dead, you do not know that you are dead. All of the pain is felt by others.
The same thing happens when you are stupid."

Varför skickade hon det citatet till mig och varför skrev äldsta barnbarnet "So very true"?



19 kommentarer:

  1. https://www.svenskakyrkan.se/fran-reformationen--till-idag--en-kort-oversikt

    Så här presenteras reformationen på Svenska kyrkans hemsida. Notera särskilt inlägget om upplysningen!

    Vill man så kan man alltid lämna synpunkter på innehållet till webbredaktör eller liknande.

    Det är förrädiskt när man talar om "Reformation pågår" som slogan, för då legitimeras all utveckling i kyrkan som del av denna ständigt pågående reformation. Inriktningen hade blivit en annan om man i stället valt slogans som: "Reformation behövs!", "Åter till källorna!" eller "Kristus och hans verk för oss i centrum"./ Markus

    SvaraRadera
  2. Kort från en Hällebergare :
    I nattvardens bröd och vin tar jag emot Kristi kropp och blod.
    Påtvingad tystnad i mässan finner jag enerverande.
    För mig lever hoppet om att den nya Kyrkohandboken striktare bygger på Kristus Jesus i Evangelierna. Jag kunde också skriva :mer av Kristus.
    Minns vid Jordan när Johannes döper :Idag har jag fött honom, hörs från himlen...
    Jag firar gärna nattvard med dom som har annorlunda syn i ämbetsfrågan. Men jag går inte med på att vi har ett enkönat prästerskap.
    För mig är framtidsbilderna provisoriska och till för att samtala om.
    Men Dag inspirerar mig att läsa dom noggrannare.Jag firar inte nattvard till minne av sista måltiden i Cenaklet.Jag tar emot Kristi kropp och blod i brödet och vinet.
    Och :Gör detta till min åminnelse. Till minne av honom -inte till minne av Jesu Kristi och lärjungarnas sista måltid tillsammans. -Jo,jag vet att de åt fisk med den uppståndne...
    Ulf Berggren, Hällebergare

    SvaraRadera
  3. Det är intressant att notera vad som inte sägs i 'framtidsbilderna':
    ingenting om Gud,
    ingenting om Jesus,
    ingenting om evangelium,
    ingenting om frälsning, förlåtelse och försoning,
    ingenting om himlen,
    ingenting om hopp inför döden.

    Till slut sägs att man skall "fullgöra den grundläggande uppgiften", men eftersom denna inte definieras, blir det meningslöst. En organisation skall naturligtvis fullgöra sin grundläggande uppgift, vad annars?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och det är förstås helt förbjudet att ens antyda att det finns någon synd i framtiden - den är helt enkelt avskaffad!
      Antony

      Radera
  4. Reformation verkar för sv"k" bara vara just ett ord. ett till.

    /John

    SvaraRadera
  5. You do not know that you don't know, when you are dead. Possibly you will even be extremely aware of it!

    SvaraRadera
  6. Alphadeltagaren20 oktober 2016 12:59

    Enligt Hallpressen kommer med största sannolikhet Rydaholm slås ihop med Voxtorp och Värnamo till ett storpastorat. Forsheda var tillfrågat men där var församlingen inte så sugen.

    Inom företagsekonomin kallas det synergieffekt. I praktiken innebär det mer bilkörning för anställda och konsumenter. Nu vet jag inte hur man avgör var huvudkontoret skall vara, sett till invånare är Värnamo störst. Blir Värnamo centrum för pastoratet så ligger Rydaholm längst ut i periferin. Om det är bra eller dåligt vet jag inte, men i sådana här stora pastorat måste det vara svårt att lära känna varandra, alltså blir det svårt att veta om man ska plocka upp någon äldre medsyster/medbroder som slutat köra bil. Om det som bjuds är gudstjänster vi längtar till, alltså. Annars spelar det ju ingen toll.

    SvaraRadera
  7. Ja, det är som Göran säger. Intressant att notera vad som inte sägs.
    Intressantare är kanske ändock att se att de som skriver tydligen inte ser "Kyrkan" som primärt utan organisationen SVeK. En organisation som BOD på alla sätt försvarar trots att det numera är en synkronistisk kyrka, själv ser jag mest det hedonistiska men jag medger att jag här är pessimisten.

    Jag grundar inte min pessimism på exempelsevis, kvinnoprästreformen även om jag aldrig som privatperson skulle ha bejakat denna. Jag grundar den på det faktum att reformen , liksom t ex enkönade vigslar inte baserades på vare sig apostlarnas lära eller något Guds ord utan enbart pga PK-ambitioner.

    Jag ser det som klar indikation på att SVeK går mot sin undergång ty de har ingen ursäkt för sina felsteg, de är medvetna ,klara avsteg från apostolisk lära men man har -med politrukers hjälp eller snarare deras självpåtagna makt struntat i det.

    Man har betraktat och utnyttjat läronämnden, inte som en instans för att inte gå emot Guds bud utan använt dem-mha politiskt tillsatta biskopar och andra, som ett medel för att få ett formellt godkännande av PK-ideér.

    Att BOD med sina skygglappar för verkligheten inte kan inse det är kanske inte förvånande men att resten av SVeK-alla är ju trots allt inte biskopar -föralldel utan rösträtt. Ett politiskt trick att få allt att verka demokratiskt fast man glömmer att inom kyrkan är inte demokrati honnörsordet utan där gäller att försöka göra efter Kristi vilja.

    Nåväl och trots detta- är verkligen mer än hälften av SVeK så förblindade att de inte ser vart allt barkar?

    Ja, jag vet inte. Vad jag ser och noterar är att nu gnyr även kvinnopräster över "sekulariseringen"

    Tyvärr, det är väntat, ty vilken trovärdighet har de.? De kan knappast referera till Guds ord för den gällde ju inte vid deras prästvigning och inte heller vis beslutet om enkönade äktenskap. Kommer det till maktkamp så kan politrukerna le-och gör det med rätta när de påpekar att enda skälet till att de överhuvudtaget är prästvigda är tack vare dem och kan också med ett hånflin påpeka varför nu citera "Så säger Herren". Det var ju inte viktigt förr?

    BOD talar vckert om statskyrkotiden. Väl det var ett system som Luther kanske accepterat men knappast gillat men han låtsas inte om att det först och främst baserades på självklarheten att statsöverhuvudet skulle bejaka och försvara den lära som Luther visade på.

    En lära som inte var ny utan handlade om att återgå till just den lära-och inget annat som var vad Jesus med sina apostlar-lärde och försvarade intill döden.

    En statskyrka -styrd av en sekulariserad stat. Att inte inse det barocka i tanken , ja det säger tyvärr en hel del om i det här fallet BOD.

    Att sedan "frigörelsen" innebar att politruker, ateister,agnostiker och utövare av andra religioner tog över makten,ockuperade kyrkan, ja det kunde knappast någon förutse men var ett verk av sk demokrati.

    //HH

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alphadeltagaren20 oktober 2016 17:27

      I Småland tidigt 80-tal lärde vi oss i skolan att Paulus sa att "kvinnan tige i församlingen" för att alla kvinnor på den tiden var hemmafruar och därmed så pratsugna när de väl kom ut bland folk att de hade svårt att hålla tyst under predikningarna. I egenskap av publik, alltså. Det handlade alltså inte om ämbetet präst, utan om en församlings pratsugna fruntimmer.
      Jag kanske är felinformerad.

      Radera
    2. HH,

      Jo, Du brukar med solens regelbundna nedgång kritisera mig för hänvisningen till statskyrkotiden.
      Märkligt då att medlemmarna stannade kvar och att - märk väl detta! - inga klagade på politikerstyrning, trots att samma system rådde då med förtroendevalda som utsågs av folket.
      Då var det tyst. Nu klagas det.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    3. I så fall, Bengt Olof, anklagar jag kyrkomötet 1958 för politikerstyrning. Dels därför att det så snabbt kallades in ett kyrkomöte efter 1957 års – det brukade vara fem år emellan dem. Dels för att valproceduren var så tydligt styrd – ett flertal lekmannaledamöter med flera kyrkomöten bakom sig rensades ut, eftersom de hade röstat fel året innan. Man kan notera att biskoparna röstade 6-6 (biskop Ysander, som tjänstgjorde som mötets ordf. avstod). Prästerna röstade med god majoritet mot förslaget.

      Radera
  8. Alphadeltagaren,

    Det är Du, felinformerad alltså.

    Det du har hört är sådant som spreds som försök att bortförklara avstegen från klara apostoliska bud. Ämbetsstriden baseras på mer än citatet "kvinnan tige i församlingen"

    Du är dock sannerligen inte den ende som itutats denna "lösning".

    MVH

    //HH

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alphadeltagaren21 oktober 2016 10:00

      Tack HH.
      Jag ville verkligen, ärligen veta. Det är klart, att det emellanåt känts lite tunt att motståndet grundats helt och hållet på denna enda mening, skriven till en specifik församling där predikningarna stördes av sällskapssjuka hemmafruar.






      Radera
  9. BOD,

    Tag det lugnt!

    1, Du vill väl inte påst att det var samma system innan 1957-58 som efter 1983?

    Biskopar utan rösträt? Biskopar helt valda på politiska merietr som idag? Biskopskanditater som obehörighetsförklarades men gillades av kyrkfolket. N.B jag talar inte om formella kritererier utan om att man raskt skyfflade undan kanditater som ansågs inte vara PK-mässiga däribland G.A.Danell.

    Visst även tidigare förekom mygel och skapade olust samt misstrende mot de styrande men i princip gällde att en biskop skulle väljas av en utav tre-av kyrkfolket nomineradae.

    Idag är det helt politiskt, oönskade kandidater obehörighetsförklaras och i övrigt är det beslutat långt innan vem som skall bli näste biskop. Sk val är bara ett spel för galleriet t ex valet av Antje. Hon kunde kosta på sig att agera med nonchalans-hon visste att hon redan var utsedd.

    Vad "yrkbänksnötarna" har sedan länge varit ointressant. Själv harjag på nära håll sett t ex hur ÖKA agerat i en mig närstående församling. Bänkarna gapar nu-föralldel inte helt tomma men bra nära- däremot vinner de varje val genom en aktiv offensiv ,dörrknackning, får sina röster men just inget mer.

    Statistiken upprätthålls med konserter och jippon. Av tre tidigare välbesökta söndagliga gudstjänster är en kyrka av totalt fyra i praktiken helt stängd -används sällan, aldrig utom vid speciella tillfällen. Söndagligen används endast en kyrka. Då ytterst glest. De som röstat på ÖKA har utnyttjat sin politiska makt men bryr sig bevisligen just inte om att besöka denna kyrka eller ens se vad deras röst medfört.

    ÖKA är här knappast unik annat än att de inte kallar sig för ett politiskt parti. Likartat gäller t ex centerns och sossarnas röster. De röstar inom "kyrkan" såsom de röstar inom politiken.Vad Kyrkan står för intresserar dem inte däremot möjligen vad SveK kan utnyttjas till.

    //HH

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vänder mig mot beskrivningen av valet av Antje. Hon var dock den för tillfället mest meriterade (man har under lång tid inte sökt sig utanför kretsen av biskopar). Att det sedan passade in i politiska önskemål, ändrar inte detta förhållande. Standarden på det svenskkyrkliga episkopatet är dessvärre inte längre särskilt hög.

      Radera
  10. +Göran

    Mja, man hade redan innan bestämt att nästa ÄB skulle vara en kvinna.

    Det begränsade onekligen ty några insåg tom politrukerna skulle -i dagsläget vara för utmanande.

    Det fanns dock en kvinna med formellt högre meriter men hennes meriter undervärderade man konsekvent samtidigt som man till skyarna höjde Antje´s

    Därför tvekar jag inte att säga att det var inget reellt val utan övriga kandidater hade enbart att agera statister och visste det. Deras hopp var enbart att göra "ett hyggligt framträdande" som då skulle ge dem en chans vid nästa utnämning.

    //HH

    SvaraRadera
  11. HH,

    -Samma system för valen före - märk väl detta - som i dag. Men ingen klagade på politikerstyrning då.

    Biskopaer "skyfflas" inte undan, de väljs av präster och förtroendevalda. G A Danell fick inte bli biskop, därför att han var motståndare till kvinnliga präster. Konstigare än så var det inte.

    Du måste någon gång, HH, acceptera att det i Svenska kyrkan inte finns någon väg tillbaka till den tid, då bara män fick vigas till präst.

    Konstigare än så är det inte heller! Försona Dig med detta faktum och acceptera verkligheten! Färden går framåt och inte baklänges.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  12. Det är inte samma system. På många ställen, kanske främst de där man ville bevara statskyrkosystemet, valde en kyrkostämma. Därefter var det indirekta val till ett kyrkomöte, som alls inte förklarade att detta var den instans som skulle i demokratisk ordning avgöra lärofrågor. Elementärt men i alla fall. Vill någon läsa om det gamla systemet kan man med fördel läsa Carl Strandberg, Präst och kyrkoråd. Håkan Ohlsons förlag. Årtalet minns jag inte.

    SvaraRadera
  13. Bloggardag,

    -Nu måste historieskrivningen korrigeras och kompletteras:

    -Såväl före som efter 1982 styrdes exempelvis kyrkofullmäktigeförsamlingarns sammansättning helt av de politiska partierna (ofta, som jag tidigare nämnt) genom samlingslistor. Fristående s k "opolitiska" grupper fanns tidigare bara i sinnevärlden. Kyrkomötet var inte direktvalt och hade många färre ledamöter än dagens, däribland ett på förhand givet antal präster (som alltså ej var valda av folket)

    Direktvalen till kyrkomötet infördes för att STÄRKA demokratin, dvs folkets inflytande.

    Dagens kyrkomöte röstar inte om läran, dvs exempelvis evangeliet, som det ibland påstås. Bloggaren, om någon, vet att lärofrågor i praktiken avgörs genom den "tunga" läronämnden.

    Summa summarum detta:
    Såväl före som efter 1982 nominerade partierna kandidater till de lokala valen. Jag vet, ty jag var med även då. Jag hörde aldrig några präster klaga över systemet, kan inte erinra mig ett ord om saken från exempelvis min konfirmationspräst, som var högkyrklig.

    Inte heller mellan säg 1982 och 2012 - grovt räknat och alltså under trettio års tid med direktval KM - har det hörts något prästerligt eller annat skall mot systemet. Skallet är en blott några år gammal artikulering, som förmodligen till dels får betraktas som en (sur) reaktion mot att de politiska partiernas grupperingar alltid har samlat i särklass flest röster.

    Partiers engagemang i kyrkovalen är alltså lika gammalt som bloggaren och jag är till åldern.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera