Tillbaka till framtiden

Det är bara att fortsätta det trägna arbetet att fundera över framtidsbilderna i Växjö stift. Jag hakar på gårdagens Bloggardag om någon inte har sammanhanget klart för sig. Mina små kommentarar är kursiverade. Referensen är
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/mala-framtidsbilder

Gudstjänst att längta till
I Växjö stift ...
... firar vi gudstjänster som berör, engagerar och utmanar.

Är gudstjänst högmässa eller något annat?
Jag läser om nattvarden. Vi samlas för att minnas den sista måltiden och det är en högtid och vi kallar den för nattvard, inhämtar jag på Svenska kyrkans hemsida. 

Denna reformerta nattvardssyn framställs som Svenska kyrkans. "I nattvarden tror vi att vi blir indragna i Jesu död och uppståndelse" Jesus jämförde brödet och vinet med sig själv. Gud är närvarande. "Alla döpta är välkomna att delta i nattvarden. Om du inte är döpt, är du välkommen ändå. Men fundera gärna över om du vill bli döpt."
Jag vill för egen del inte fira gudstjänst ihop med dem som kommer fram för att ta emot bröd och vin. Mässan är mer än så. Det engagemang jag får från Svenska kyrkans hemsida utmanar mig att inte vara med. Det är alls inte svenskkyrkligt, inte evangeliskt och på intet sätt katolskt. Konfirmationsprästen lärde annat!

Nu är problemet kanske inte så stort att gudstjänsten inte engagerar. Hur många kyrkor i Växjö stift har inte längre söndaglig gudstjänst? Ormesberga t ex. Så vad med gudstjänstfirande som berör, engagerar och utmanar dem som är utelåsta? Saker Herrens Heliga Nattvard, alltså.

... finns gudstjänstgemenskaper där alla känner sig välkomna.

Alla välkomna? Pensionerade präster, och inte bara de, funderar mycket över var de kan få komma till en anständig svenskkyrklig högmässa och prognosticerar att om några år, går det inte längre. Då kan de inte köra bil. 
Den nya insikten om kyrkfrämlingskap också hos de vigda är ett problem att hantera. 
Men vad är en gudstjänstgemenskap där alla känner sig välkomna - rent konkret? Är det en där gudstjänst firas som i den nuvarande kyrkohandboken?
Det väl inte heller hjälpas att vi måste fråga hur stiftet ska göra för att kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*. ska känna sig hemma. 
Blir prästkandidater av det slaget prästvigda i fortsättningen så att de som har denna goda övertygelse får präster av sitt slag? 
Hur tänker Modéus II? Omprövar han nu?

... stärks vårt kristna liv av bön och bibelläsning, förkunnelse och mässa, tystnad och musik.

Det låter något, men nog är det fel att vårt kristna liv stärks av tystnaden. Kväkare är vi inte. Det stärks i tystnaden, men det är något annat. Nu stärks tron också av gemenskapen. Kristet liv är gemenskapsliv. Här hade några viktiga komplikationer tarvats.

Det där med bönen funderar jag över. 
I Östra Småland i går skrev Modéus I en insändare "Klockorna ringer för fred åt Syriens folk". Det handlade om biskopens förtvivlan och upgivenhet, delad med många, och nådde fram till slutsatsen att "när vanmakten är som störst är det viktigt att samlas i bön." Bäst blev när vi skulle stanna upp "i eftertanke, hopp eller bön - allt efter ditt eget perspektiv. Oavsett religiositet, ideologi eller inriktning behöver vi samlas för världens och framtidens skull." Så löd biskopsorden. Bön eller eftertanke eller ett oprecist hopp framstår som utbytbara storheter. Kanske är det så...

Jag är trots allt så mycket kyrkokristen att jag kände alienationen gripa tag i mig. Är inte bönen mer progressiv och grundläggande än så? Ber inte en kristen alltid och inte särskilt när vanmakten är som störst utan minst då - och blir i sin vanmakt beroende av Kyrkans gemensamma bön, den som bär mig när jag inte orkar. Det fromsinta och nattomhöljda från Jönköping är inte riktigt min melodi. Jag är döpt i Bymarkskyrkan (dåförtiden kapell), men kom sedan bort från Jönköping i tid. Så markerar jag distansen till Rydberg.

... står tro och liv i centrum vid dop, konfirmation, vigsel och begravning.

Detta finner jag egendomligt. 
Prognoserna talar om ett markerat minskande antal människor som begär de kyrkliga tjänsterna. Vi ser det i dopstatistiken, konfirmationsstatistiken, statistiken för kyrklig vigsel och att det ska vara kyrklig begravning är inte riktigt självklart. "That was the Church that was", som vi pålästa säger. Det kan betyda att de färre kyrkliga handlingar vi får vara med om, blir tydligare när det handlar om kristen tro och liv. Men det sägs inte i målsättningen. Kanske blir alla handlingar helt enkelt lite mer religiösa och detta i största allmänhet. Den komplikationen hanteras inte heller. 

I skiftet mellan det som vuxit fram och det som utvecklar sig finns ett vägval: Mer Jesus eller mindre. Valet är på sitt sätt inte självklart för en folkkyrka.

Som i går gäller att vi negerar satserna för att se vad de tar spjärn emot. Vad finner vi då? Hur hanterar vi våra nyvunna insikter? Detta kanske är så klokt att vi baxnar - men om inte?

En av döttrarna skickade ett tänkvärt ord.
"When you are dead, you do not know that you are dead. All of the pain is felt by others.
The same thing happens when you are stupid."

Varför skickade hon det citatet till mig och varför skrev äldsta barnbarnet "So very true"?